OM ÅRET SOM GICK:
Samtidigt som Sverige släppte sina covidrestriktioner invaderade Vladimir Putin Ukraina i februari. Vi gick från dagliga presskonferenser om vaccin, sjuktal och global pandemi till presskommunikéer från försvarsmakter och presidenter – men om vi stannar vid lärdomarna vi kan dra av covid-19 – vilka är de?

– Det intressanta med pandemin var att se att så många gick åt samma håll samtidigt. Politiska beslut, byggda på forskningens fakta, samverkade med civilsamhällets starka vilja att vi skulle klara det här. Det handlade om att rädda liv. Visst fanns det brister som uppdagades och en del kritiska röster som hördes men i stort gick alla åt samma håll. Och det fanns pengar. Som det naturligtvis alltid finns men den här gången var alla överens om att använda dem. Samhällsbärarna, vårdens alla yrkeskategorier, fick sin rättmätiga synlighet. Det fanns en krisinsikt som möjliggjorde ett kreativt samarbete över både departementsgränser och politiska gränser. Att den insikten inte är giltig längre, i hanteringen av den pågående klimatkrisen, skapar en stor frustration. Inte bara hos mig utan hos alla många som finns i den miljö- och klimatrörelse som demonstrerar och agerar, hos forskare och hos en växande grupp företagare. Politiken står i vägen, helt enkelt.

Det kan väl knappast förvånat någon när den socialdemokratiska regeringen aviserade en Nato-ansökan. Det som förvånade var den totala nonchalans mot demokratin, både i det egna partiet och i samhället i stort, som detta genomfördes.

… och själva skiftet sedan, från global hälsa till fullskalig invasion i närområdet, kalla och varma krigets återkomst i Europa – hur har dina tankar gått? Finland, Sverige, Nato? Hur förvånad blev du över regeringens helomvändning under våren? 
– Rysslands vidriga invasion av Ukraina har ett förspel i avtal och brutna löften alltsedan murens fall och sedan Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim. Den stegrande aggressionen från Ryssland borde från början ha mötts med ständiga säkerhetspolitiska förhandlingar. Vi borde fråga vad vi kunde ha gjort istället, för att minska oron och rädslan, för att öka tryggheten? Hur hade en fredspolitik kunnat se ut? Använde vi alla vägar som fanns för att bygga trygga relationer? Uppmuntrade vi utbyten på alla nivåer  som idrott, kultur, vänorter, samarbeten mellan föreningar och företag med mera. Använde vi diplomatin för att få ständiga försäkringar om att läget är lugnt, att det inte finns några missuppfattningar eller störningar. Uppmuntrade vi samarbete över gränserna i alla gränsområden? Knappast. I stället såg vi ett ständigt ökande samarbete med Nato och det kan väl knappast förvånat någon när den socialdemokratiska regeringen aviserade en Nato-ansökan. Det som förvånade var den totala nonchalans mot demokratin, både i det egna partiet och i samhället i stort, som detta genomfördes.

– I dag måste vi våga ställa oss frågan om hur många människor som ska behöva fly? Hur många barn ska behöva bli föräldralösa? Hur många familjer ska behöva bli krossade? Hur många människor i fattiga länder ska gå under till följd av matbrist för att grödan sitter fast i Ukrainas hamn? Hur många offer ska vi behöva se på militarismens altare? Vapensmedjorna går på högvarv, både i USA och i Sverige, men det borde vara förhandlingsbord om levererades.

– En fredsuppgörelse efterfrågas av allt fler. Den skulle naturligtvis behöva innehålla eftergifter från bägge håll men skulle stoppa det omedelbara dödandet och förstörelsen. Det handlar om att rädda liv. Ju fler liv som räddas desto fler människor finns kvar att påbörja ett återuppbyggnadsarbete, politiskt, materiellt, socialt och känslomässigt. Målet måste vara demokrati och självbestämmande.

Sällan har väl politiken varit så totalt respektlös inför forskning och fakta, nu senast i förslaget om att ta bort hemspråksundervisningen.

På det – ett regeringsskifte under hösten. Nu har det gått hundra dagar sedan valet – vad säger du om regeringen Kristersson och  Tidöavtalet?  Tror du att de sitter mandatperioden ut?
– Sällan har väl en regering på så kort tid gjort så många besvikna samtidigt! Vallöftena, alltifrån pumppriser och el-bidrag, har gått upp i rök men den starkaste partnern, den som inte ens sitter i regeringen (SD), kan bocka av sina vallöften i rask takt. Vi ska få ett angiverisamhälle, ingen som inte är född i Sverige av svenska föräldrar i flera led, ska kunna känna sig säker. Klimatkrisens betydelse tonas ned och den fria kulturen och pressfriheten sitter löst. Sällan har väl politiken varit så totalt respektlös inför forskning och fakta, nu senast i förslaget om att ta bort hemspråksundervisningen. Jag ser en livsfarlig kombination av kunskapsförakt och medial professionalisering växa fram inom politiken. Fortsätter det så här måste kraven på avgång komma.

OM ÅRET SOM KOMMER:
Simrishamn – du sitter kvar i kommunfullmäktige, men nu som Klimatalliansen. Vad händer där?
– För första gången i historien har ett lokalt klimatparti tagit sig in i fullmäktige. Med den platsen som utgångspunkt kan vi genom enkla frågor, interpellationer och debatter i fullmäktige ställa alla de frågor som behöver svar. Vi kan föra in tidsaspekten som de flesta vill undvika, vi kan lyfta fram hur destruktiv ”nån-annan-nismen” är,  vi kan påvisa hur kortsiktig den ekonomiska politiken och de finansiella målen är och vi kan avkräva den styrande alliansen en modig politik. Vi är ett laboratorium här och det blir väldigt spännande att se hur det går!

I Johanna Palmströms bok Det gäller livet beskrivs dina ”små backspeglar”. Du tittar inte så mycket bakåt, utan har blicken fäst mot framtiden, men om du ändå skulle säga något om Fi, läget de befinner sig i och förändringarna i synen på feminismen just nu – vad skulle du säga då?
– Fi har nu positionerat sig ideologiskt som ett antirasistiskt och feministiskt vänsterparti. Enligt mitt sett att se krymper det möjligheterna att påverka dagens politiska situation men vi har olika uppfattningar om det. Jag önskar självklart Fi framgång.

Har vi en backlash? Global? Lokal? 
– Absolut!

Klimatet – det går framåt, bakåt och står still, som Claes Borgström brukade säga om jämställdheten – vad tror du är möjligt, vilka är de mest framkomliga vägarna om vi ska vara konstruktiva? Vad behövs nu?
– Klimatkrisen kräver modiga politiker, både lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Modiga människor som vågar ifrågasätta gamla sanningar och tar till sig det som forskningen säger. Som inser att klarar vi inte klimatet så klarar vi inget annat heller. Vi behöver radikala systemförändringar i finanssektorn, energiproduktionen, industrin, transportsektorn, byggandet och jord- och skogsbruket. Politikens fixering vid ekonomisk tillväxt, mätt som ökning i BNP, måste ge plats åt en utveckling där människans välfärd och välbefinnande står i centrum och där de planetära gränserna är utgångspunkten.

Mänsklig säkerhet och fred – vilka strategier behövs nu?
– Vi lever fortfarande i en patriarkal värld där makten krönes med föreställningen om att vi, människan, och särskilt mannen, ska vara herrar över jorden. Makt över, lägga under sig, tränga in i. Språket är fullt av sexualiserade värderingar. Jag menar att vi, inför militarismens våld och det militärindustriella komplexets kompakta påtryckningar, behöver visionen om en värld utan vapen mer än någonsin. Det betyder fredsuppfostran, fredsutbildning, fredsdepartement och ständigt pågående fredsförhandlingar kring alla konflikter världen över. Fred med fredliga medel, helt enkelt. Inget mindre än ett slut på den patriarkala världsordningen!

Har vi en backlash? Global? Lokal? 
– Absolut! De grundläggande patriarkala maktfrågorna har inte ändrats nämnvärt, löneskillnader, mäns våld, ansvaret i föräldraskapet, representationsfrågan, utan snarare förstärkts av den galopperande  ojämlikheten. Militariseringen av säkerhetspolitiken, både lokalt och globalt, förstärker dessutom de traditionella könsrollerna. När våldet i samhället ökar,  ökar också våldet mot kvinnor och barn, mot hbtq-personer och andra normbrytande grupper.

Vad gör du närmast?
– Klimatalliansen på den nationella nivån och Klimatinitiativ Simrishamn på den lokala. Dessutom reser jag runt som föreläsare och utbildare.

Vad önskar du mest inför 2023?
– Slut på kriget och bred politiskt samling, av både partier och intresseorganisationer, kring klimatkrisen utifrån en förståelse att det är nu som det gäller!