Året är 2010 och fallet Julian Assange, som misstänktes för sexualbrott, väckte en stor debatt i Sverige.

Som en reaktion på hur traditionella medier hanterade situationen och hur diskussionen fördes på sociala medier, valde journalisten Johanna Koljonen att berätta om sina egna erfarenheter under hashtaggen #prataomdet. Koljonen ställde frågorna – vart går gränsen för sexuella trakasserier och varför skyller vi på offren?

Jag, liksom tusentals andra, deltog i samtalet och jag minns hur fastklistrad jag var framför telefonen. Johanna Koljonen och journalisten Sofia Mirjamsdotter fick Stora journalistpriset 2011 för det engagemang hashtaggen genererade i kategorien årets förnyare.

Men samtidigt som diskussionen om sexuella trakasserier i Sverige fick internationell uppmärksamhet och lyftes upp som ett gott exempel, hände något helt annat på populära sajter som Flashback.

På Flashback uppfattades #prataomdet som ett hot och en attack mot den så kallade vanliga mannen.

Under rubriken Avslöjandet av den falska gräsrotskampanjen #prataomdet? spekulerade hundratals användare, många Assange-anhängare, och gjorde listor på kvinnliga och icke-binära journalister, ofta med en länk till deras sociala medier och arbetsplats.

Tråden har över fyra tusen inlägg och kan summeras med tre inlägg:

”Tänk om det fanns ett mäktigt feministiskt nätverk som styrde alla medier i Sverige… Ja ja, vad är väl en bal på slottet”

”Bra grävt gubbar. Gräsrotskampanj, jo jag tackar jag, krossa feminismen”

”Har själv varit indragen i en vårdnadstvist. En snöboll i helvetet hade haft större chans. X:et berättade långt senare när allt lugnat ner sig att hennes advokat hade regisserat caset. Är jag extrem på något vis? Våldsam? Struntar i mina barns väl och ve? Nej tvärt om! Tillsammans med en massa olycksbröder hade vi bara ett fel vi var män. Det räckte”.

Jag var en av dem som namngavs i flashbacktråden och helt ärligt skrämde det mig, eftersom Flashback var ett forum  som knappt modererades.

Inte långt efteråt bestämde jag mig för att ta bort alla mina sociala medier-konton, och kom inte tillbaka på tio år.

Idag är situationen så illa att många kvinnor och icke-binära undviker att vara online och flera internationella studier visar att nästan var tredje ung tjej trakasseras på nätet.

När jag läser flashbacktråden idag, tolv år senare, inser jag att vi behövs på nätet mer än någonsin. Vad jag borde ha gjort istället för att lämna sociala medier var att analysera, dokumentera och framförallt berätta för andra om min rädsla.

Vi måste bli bättre på att identifiera vad för slags trakasserier vi upplever på nätet, ta en paus när vi behöver det och mobilisera oss mot trollen.

Jag hoppas också vi inser hur illa situationen kan bli om vi lämnar diskursen på nätet. 

Om vi inte slår tillbaka nu och visar var gränsen går, kommer dödshot, doxxing, rasistiska och sexistiska övergrepp normaliseras i en allt mer digital värld.