Krönika

Ukraina är nära

Gudrun Schyman, frilansfeminist och fredsaktivist.

”Stoppas inte den militära upptrappningen ökar desperationen på ömse sidor. I förlängningen finns kärnvapenhotet.”
Gudrun Schyman om närheten till Ukraina – och hur det ändrar allt.

”Vi är villiga att gå med på vilken vapenvila som helst – bara de slutar skjuta!”
En rubrik i DN i början av januari, just när den av Ryssland proklamerade vapenvilan aldrig blev verklighet, i alla fall inte i staden Avdiivka, där två män som förbereder julaftonsfirande intervjuas av DN:s utsända på plats. En dryg timme efter att vapenvilan skulle ha trätt i kraft skjuts det fortfarande. Staden har legat vid frontlinjen sedan 2014 och är totalt förstörd sedan åratal av beskjutningar.

Det finns en vardag, en varje dag, för miljoner människor i Ukraina. En vardag av militärt våld som omöjliggör allt vardagligt liv. Som i varje militärt krig, var helst på jorden det pågår. Och det pågår många. De flesta på behörigt avstånd från oss. Men så har vi Ukraina. Så nära.

Rysslands krig mot Ukraina är vidrigt och oförsvarbart och strider mot folkrätten och går inte att försvara med några som helst giltiga argument. Frågan är väl om det överhuvudtaget går att försvara att internationella konflikter övergår i det förlamande mörker som kallas krig. Det tillstånd som innebär massdödande och massförintelse, ständiga krigsförbrytelser, utraderande av hela samhällen och skador och trauman för flera generationer framåt. Särskilt utsatta, också för det sexualiserade våldet, är kvinnor och barn. Vi vet men vi håller det på avstånd.

Men nu gäller det Ukraina och då bryr vi oss på ett annat sätt. Mantrat ”Det handlar inte bara om Ukrainas frihet, utan om allas vår frihet och om vilken slags värld vi vill leva i”,  hörs allt oftare från allt fler. Det ändrar spelplanen.

Nu välkomnar vi flyktingar fast gränsen i princip skulle stängas, allt i enlighet med både den gamla och den nya regeringens aviserade paradigmskifte inom flyktingpolitiken. I debatterna slåss man nästan om vem som införde paradigmskiftet men för Ukrainas folk gäller det i alla fall inte. Det är man överens om. För Ukraina är nära. Och det är vi glada över. Samtidigt får vi konstatera att just detta förhållningssätt på ett brutalt sätt tydliggör att värderingen av människoliv skiljer sig beroende på varifrån människor kommer. Och detta är vi är många om skäms över.  Dubbelmoralen. Men Ukraina är nära.

Vad är det mer för regler som inte gäller med hänvisning till Ukraina? Sveriges utrikespolitik som i 200 år definierats som alliansfrihet gäller inte längre. Nu är det Nato-medlemskap som är det centrala. Att Sverige inte ska exportera vapen till länder i strid gäller inte heller längre. Nu ska vi både ge bort och sälja. Och vi ska utveckla vapensamarbetet med USA och vi ska kunna lagra Natos krigsmateriel i Sverige, för säkerhets skull. Allt detta sker utan någon större diskussion bland oss som bor här. Vi förväntas helt enkelt heja på. För att Ukraina är nära.

Och ju närmare Ukraina kommer desto längre blir avståndet till andra krigshärdar och katastrofer. Vad som till exempel inte har rapporterats i någon större utsträckning är att ledare från 66 länder, främst från det globala syd, använde sina tal på FN:s generalförsamlings möte i september, för att snabbt uppmana till diplomati för att avsluta kriget i Ukraina genom fredliga förhandlingar, som FN-stadgan kräver. Macky Sall, Senegals president, som också talade i egenskap av nuvarande ordförande för Afrikanska unionen sa:
”Vi uppmanar till nedtrappning och upphörande av fientligheterna i Ukraina, liksom till en förhandlingslösning, för att undvika den katastrofala risken för en potentiellt global konflikt.”

De 66 nationer som krävde fred i Ukraina utgör mer än en tredjedel av länderna i världen, och de representerar större delen av jordens befolkning, inklusive Indien, Kina, Indonesien, Bangladesh, Brasilien och Mexiko.

Medan Nato- och EU-länderna har avvisat fredsförhandlingar, och amerikanska och brittiska ledare aktivt har undergrävt dem, anslöt sig fem europeiska länder – Ungern, Malta, Portugal, San Marino och Vatikanen – till uppmaningarna till fred i generalförsamlingen. Philip Pierre, premiärminister i Saint Lucia, en liten östat i Karibien, sa till generalförsamlingen:
Artiklarna 2 och 33 i FN-stadgan är otvetydiga när de ålägger medlemsstaterna att avstå från hot om eller användning av våld mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende och att förhandla om och lösa alla internationella tvister med fredliga medel …
Vi uppmanar därför alla berörda parter att omedelbart få ett slut på konflikten i Ukraina genom att inleda omedelbara förhandlingar för att permanent lösa alla tvister i enlighet med FN:s principer.

Ledare i den globala södern beklagade FN-systemets sammanbrott, inte bara i kriget i Ukraina utan under årtionden av krig och ekonomiskt tvång från USA och dess allierade. Östtimors president Jose Ramos-Horta utmanade direkt västvärldens dubbelmoral och sa till västländer:
De borde stanna upp ett ögonblick för att reflektera över den uppenbara kontrasten i deras svar på krigen på andra håll där kvinnor och barn har dött av tusentals av krig och svält. Responsen på vår älskade generalsekreterares rop på hjälp i dessa situationer har inte mötts med samma medkänsla. Som länder i det globala syd ser vi dubbelmoral. Vår allmänna opinion ser inte Ukrainakriget på samma sätt som det ses i norr.

Många ledare krävde brådskande ett slut på kriget i Ukraina innan det eskalerar till ett kärnvapenkrig som skulle döda miljarder människor och avsluta den mänskliga civilisationen som vi känner den. Vatikanens statssekreterare, kardinal Pietro Parolin, varnade:
… Kriget i Ukraina undergräver inte bara systemet för icke-spridning av kärnvapen, utan utsätter oss också för risken för kärnvapenförödelse, antingen genom upptrappning eller olycka. /… /För att undvika en kärnkraftskatastrof är det mycket viktigt att det finns ett seriöst engagemang för att finna en fredlig lösning på konflikten.

Bangladeshs premiärminister Sheikh Hasina sade till församlingen:
Vi vill ha ett slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina. På grund av sanktioner och motsanktioner /… /Hela mänskligheten, inklusive kvinnor och barn, straffas. Dess inverkan förblir inte begränsad till ett land, utan den utsätter liv och försörjning för människor i alla nationer i större fara och kränker deras mänskliga rättigheter. Människor berövas mat, husrum, sjukvård och utbildning. Barn lider mest i synnerhet. Deras framtid sjunker ner i mörker. Min uppmaning till världens samvete: stoppa kapprustningen, stoppa kriget och sanktionerna. Säkerställa barnens mat, utbildning, sjukvård och säkerhet. Skapa fred.

Även om Ukraina är nära så måste vi ha modet att ställa de viktiga frågorna om hur det kunde bli så här? Hur ser historien ut innan Rysslands brutala invasion? Hur såg avtalen ut efter murens fall? Vem sade vad och vem bröt mot vilka avtal? Vad kunde vi/Sverige ha gjort? Vi måste kunna ställa de frågorna för att förstå hur vi ska kunna komma fram till lösningar som kan presenteras och accepteras vid ett förhandlingsbord.  

Den påtagliga oviljan att förhandla leder oss till frågan om i vems intresse kriget fortgår? Det här är frågor som måste kunna ställas utan att den som frågar ska bli utpekad som Putin-kramare.

Vi vet av erfarenhet att när vapenindustrin går på högvarv växer makten i det militärindustriella komplexet ihop med politiken. 2% av BNP till det militära försvaret är bara början, hälsade  överbefälhavaren från Folk- och Försvars möte i Sälen i början av januari. Ukraina är nära. Det kan behövas betydligt mer.

Ukraina är nära och det handlar om att rädda liv. Vem ska se till att kriget slutar och hur ska det gå till? Stoppas inte den militära upptrappningen ökar desperationen på ömse sidor. I förlängningen finns kärnvapenhot.

Tänk om Sverige och Finland skulle säga att nu pausar vi våra Nato-ansökningar för att kunna erbjuda en alliansfri arena för förhandlingar och under den tiden ska det råda en oinskränkt och ömsesidig vapenvila.  Det kulle kunna vara en början. För att Ukraina är nära.

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist

Relaterade artiklar:
23-01-04 ⎮ Gudrun Schyman: Fortsätter det så här måste kraven på avgång komma

Krönika

Livets kvinnofälla är att skaffa barn

De som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn. Det konstaterar Lina Stenberg som räknat sig igenom varför födelsetalen är de lägsta på många år.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Krönika

Regeringen vill välta omkull skyddade boenden

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V).

”I praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man.” Maj Karlsson (V) om riskerna med regeringens nya lagförslag om skyddat boende. 

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

Krönika

Svensk samtyckeslagstiftning behövs i hela Europa

Ett starkt lagpaket i EU som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv. Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling för EU:s medlemsstater, skriver Evin Incir.

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer