I lördags höll jag ett tal på en demonstration för kvinnors rättigheter i Afghanistan. Det var en råkall dag och regnet hängde i luften, men vi hade turen att ha uppehållsväder just när demonstrationen hölls. Vi var partipolitiska talare från Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, det framfördes poesi och musik och flera fantastiska aktivister höll tal. Arrangemanget var en del av en internationell satsning där manifestationer för kvinnors rättigheter samtidigt skulle hållas på många platser i världen. De som anordnade manifestationen var uppenbarligen vana arrangörer; allt fanns på plats, alla tillstånd ordnade, Facebook-eventet var upplagt. Ändå var vi en ganska liten skara på plats, där många hade en egen koppling till Afghanistan, inte minst bland talarna.  

Meira Omar, en influenser och aktivist med ett stort konto på Instagram, höll det tal som fastnade mest hos mig, kanske för att det så väl fångade känslan på plats – och för att det knöt an till tidigare erfarenheter jag gjort. Hon berättade om alla de meddelanden hon får på just Instagram från flickor i Afghanistan. Flickor som frågar henne om världen har glömt dem, om vi inte vet om att de inte får gå i skolan längre, om vi struntar i det. Och hur hon svarar att det inte är så, och att det kommer att bli bra, för att det måste bli det. För att hon inte orkar tänka på alternativet, för att det inte är något som är möjligt att säga till en liten flicka som har tappat allt hopp, som inte vill tro att hennes liv bara ska levas på nu, på det här sättet, under de här premisserna. För att hon själv känner både skuld och tacksamhet för att hon själv lämnade Afghanistan på 90-talet och nu befinner sig här och inte där. 

Jag började fundera på samtal jag haft med andra människor som befunnit sig i repressiva situationer, och som känner panik inför tanken på att livet bara rinner dem ur händerna. För drygt tio år sedan var jag i Kiev för att delta i vad vi då trodde skulle vara en relativt odramatisk pride-parad. Myndigheterna hade gett tillstånd, utländska gäster, inklusive några europaparlamentariker, hade rest dit för att ytterligare öka bevakningen och därmed säkerheten, aktivisterna var peppade. Några timmar innan paraden skulle avgå kom det nya besked (inget unikt för prideparader i den här typen av kontexter) och vi fick veta att det inte var säkert att paraden skulle kunna hållas som planerat, eftersom myndigheterna nu inte längre trodde att de skulle kunna skydda arrangemanget. Bland annat fanns filmupptagningar på högerextremister som klev på bussar för att åka till Kiev och fysiskt attackera paraden. Vi gömde oss genom att leka turister i Botaniska trädgården medan arrangörerna försökte reda ut situationen. Till slut stod det klart att det inte skulle vara möjligt att genomföra paraden. 

Och ingen av dem vill naturligtvis veta av att världen har glömt dem.

För att pigga upp de väldigt besvikna aktivisterna bjöd en anställd på USA:s ambassad in till privat pridefest hemma hos sig. Det blev pizza och öl och massa prat. Det som etsat sig fast hos mig, och som jag kom att tänka på under demonstrationen i lördags under Meira Omars tal, var ett samtal jag höll med två ukrainska hbtqi-aktivister i 20-årsåldern. De hade en fråga till mig: ”Hur gjorde ni för att det skulle bli som det är i Sverige för hbtqi-personer? Berätta hur vi ska göra, för jag vill leva mitt liv som ung hbtqi-person i Ukraina nu, jag vill att det ska vara bra här, jag vill inte fly härifrån och jag vill inte vänta flera decennier på att det ska bli bra, jag är ung nu, jag vill kunna gå på klubb och i prideparad här hemma.”

Jag hade såklart inget tillfredsställande svar. En otålig queer 20-åring i Ukraina vill inte höra något om att hbtqi-kampen i Sverige har förts i decennier. En flicka i Afghanistan vill inte höra något om att allt tyvärr tyder på att hon inte kommer att kunna slutföra sin skolgång medan hon fortfarande är i rimlig ålder. Och ingen av dem vill naturligtvis veta av att världen har glömt dem. Just nu är det få som har glömt Ukraina – även om inte situationen för just hbtqi-personer står i centrum för uppmärksamheten, och det är heller ingen som glömmer Iran och situationen där. Men för några år sedan var det svårt att glömma Afghanistan och ändå var det lätt gjort nu, när några andra situationer som upplevs värre och mer akuta dykt upp. Sannolikheten för att Iran och Ukraina går liknande öden till mötes framöver är helt enkelt överhängande. 

Den storm av engagemang som har följt på situationen i Iran är naturligtvis positiv, precis som uppmärksamheten för Afghanistan tidigare var det. Men oftast krävs att omvärldens engagemang är så långvarigt och ihärdigt för att de som jobbar för förändring ska lyckas, att det är få som orkar hålla i. Och kvar finns Afghanistans flickor och Ukrainas hbtqi-personer och ser sin ungdom och kanske sina hela liv passera i en helt orimlig situation. Om inte den tanken är nog för att vi alla ska orka hålla i lite mer, för lite fler, så vet jag inte vad som behövs.

Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet.