I dagarna träffas EU:s Råd för rättsliga och inrikesfrågor i Sverige. Ett av de ämnen som diskuteras är återvändandet, det vill säga utvisning utvisning, av personer utan tillstånd att vara kvar i EU-länderna. Fokus ligger på hur detta ska kunna genomföras  snabbare och effektivare. Varför? Det finns en rädsla att om människor stannar kvar efter avslag kan det undergräva integriteten och trovärdigheten i medlemsländernas asylsystem. En förhoppning är att med en effektivare utvisningspolitik kommer medlemsstaternas invånare att känna en ökad tilltro till och starkare vilja att respektera asylrätten.

I detta resonemang är det underförstått att alla beslut i asylärenden är rättssäkra och därmed korrekta. Mantrat ”ett nej är ett nej” hörs allt oftare på senare tid. Men statistiken visar på stora skillnader länder emellan i hur liknande skäl bedöms. Många afghaner har flytt från Sverige till Frankrike eller andra länder där åtskilliga har blivit erkända som skyddsbehövande utifrån samma grunder som Sverige avslagit. Därför är det fel att automatiskt dra slutsatsen att personer med ett slutligt avslag saknar skyddsbehov.

Den svenska utlänningslagen samt EU-rätten tillåter att en ansökan om verkställighetshinder kan göras även efter ett ”sista nej” om det finns nya omständigheter. Under de senaste åren har mellan 5–10 procent beviljats uppehållstillstånd i Sverige i detta skede, en del med flyktingstatus. Hur kommer denna lagliga rätt att inlämna en sådan ansökan att beaktas med snabbare utvisningar?

Statistik används ofta i migrationspolitiska sammanhang för att bilda opinion. Såväl kommissionären Ylva Johansson som migrationsministern Maria Malmer Stenergard har åberopat i olika sammanhang att inom EU avslås merparten av asylansökningarna och drar slutsatsen att personer missbrukar asylrätten i stor skala. Siffran som oftast åberopas är att ca 40 procent anses skyddsbehövande. Men denna statistik bygger enbart på aktuella beslut i första instans inom EU, vilket påpekas i en undersökning av ECRE (the European Council on Refugees and Exiles).

Om statistiken över hela asylprocessen tas med, inklusive överklaganden som beviljas i 33 % av de fallen så uppstår en rättvisare bild av verkligheten, nämligen att mer än hälften av de asylsökande beviljats tillstånd. Därtill kommer efterföljande ansökningar och ländernas procedurer för humanitära skäl. Detta innebär att merparten av personerna som söker asyl har haft skäl för detta enligt asylmyndigheterna.

ECRE skriver:
”Statistik spelar en nyckelroll i diskussioner om asyl på både EU- och nationell nivå. De används för att stödja en mängd olika argument. Antalet ansökningar nämns ofta för att illustrera det ”migrationstryck” som EU eller en specifik medlemsstat står inför. Lika ofta används statistik över skyddsbehövande (andelen av de som ansöker om internationellt skydd som får skyddsstatus) för att styra politiska beslut. Till exempel används skyddsnivåer som bedöms vara låga för att stödja argumentet att många människor som når europeiska länder inte är i behov av skydd och – därför – att policybeslut och lagändringar bör fokusera på (ökat) återvändande och förhindra ankomster…

Statistik är verkligen avgörande för att förstå tillståndet för asyl i Europa… Men för att statistik ska kunna användas som stöd för argument och beslut måste den vara heltäckande och tillförlitlig, både till innehåll och presentation. Så är inte fallet: många faktorer gör att försiktighet måste iakttas vid hantering av asylsiffror. Annars kan statistiken både direkt felaktigt framställas och användas för att förvränga det faktiska behovet av skydd i Europa.”

FARR anser att med utgångspunkt i statistiken som visar så stora olikheter mellan länderna borde ministrarnas fokus snarare ligga på hur asylproceduren ska bli rättssäker hellre än på hur utvisningar ska bli effektivare.
FARR uppmuntrar även till läsning av ECRE:s analys i sin helhet – särskilt rekommendationerna till Kommissionen och medlemsländerna!