Igår låg jag på soffan och zappade mellan tv-kanalerna (kändes så 2000-before-streaming-mysigt) och fick se att Katja Winter inte fick guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Året jag slutade prestera och började onanera. Lite trist tycker jag, som är partisk, då min bok Hallongrottan är med i filmen.

Det hade varit roligt att få se hennes fina skådespelarinsats hyllas vid sidan av Triangle of sadness. En fittpeppig viktig romcom på samma scen som den klasskritiska finfilmen. Jag önskar dock att 2022 var året jag slutade prestera. Eller i alla fall inte prestera så extremt i perioder. För jag inledde 2023 med att skriva färdigt en liten myndighetsrapport. Jag jobbade upp mot 14 timmar om dagen och kom sedan ut på andra sidan med känslan ”nu orkar jag ingenting” och: ”Herregud, undrar hur jag ser ut?!”

Min åldersrelaterade närsynthet ger mig en väldigt smickrande men bedräglig spegelbild på morgnarna. Om jag en period varit väldigt upptagen kan jag få som en ilning i kroppen av tanken på de svarta skäggstrån jag själv missat och ”alla andra” har sett. Med läsglasögonen på ryckte jag för några dagar sedan ut stråna och gick sedan iväg och tränade. Kroppen behöver ständigt underhåll nu för tiden. 

”Få av oss har intensivt sex år ut och år in. Och många verkar pendla mellan antingen eller, även när de har en fast partner. ”

På träningen kunde jag konstatera att det redan är mindre trångt. De första januari-passen är alltid knökfyllda men snart är det nästan bara vi som brukar harva på där som är kvar. Mitt blivande terapeutjag tänker att det för många blir antingen eller i livet. Antingen jättemycket jobb och måsten eller total kollaps. Antingen soffläge och snacks eller hårdträning och bara nyttig mat. Ingen extrem mår vi bra av i längden. Dessutom är det få av oss som klarar hårdträning mer än ett par veckor – det blir snabbt soffläge igen. Och så är det faktiskt med sex också.

Få av oss har intensivt sex år ut och år in. Och många verkar pendla mellan antingen eller, även när de har en fast partner. Först en massa intensivt förälskelsesex och sedan vardag och knappt någon action alls. ”Det där får komma sen”, som en vän uttryckte det för 10 år sedan när barnen var små. Men det blev inget sen och paret skiljde sig förra året. 

”Det är det där mitt emellan som håller i längden. Som att äta halvbra och få i sig nån frukt ibland.”

Jag får ibland förfärade historier av nyblivna föräldrar om hur MVC-personal frågar om sexlivet, ”för visst är det helt sjukt Sandra att man ska behöva tänka på sex när man precis fött barn?!” Absolut, tänker jag. Men efter ett tag är det bra att börja närma sig varandra på det planet. Om man vill fortsätta att vara ihop. Då behöver man dock släppa tankar på antingen eller – antingen inget sex sedan barnet kom och sedan hotellweekend när allt ska tas igen. Det är det där mitt emellan som håller i längden. Som att äta halvbra och få i sig nån frukt ibland. 

Och kanske låter detta supertråkigt när det kommer till sex. Andra artiklar har ju mer ingången: Så här hottar du upp ditt sexliv. Och visst, det kan du få av mig också, till exempel: Släpp dataspel och sociala medier en kväll och ägna er åt lite porr ihop. Men för att det ska kännas bekvämt behöver det finnas lite vardagsnärhet. En puss i nacken när makaronerna kokar. En komplimang om den tajta tröjan. Lite skedande innan god natt. Den här typen av sensuell närhet skapar en mjuk matta att vila mot. Ett underlag som binder samman perioder av sex med perioder av stress och sömnbrist när sexet behöver få vänta – ett tag. Med ett sensuellt underlag blir det inte så långt till en snabbis i garaget. Och visst, inte är det som hotellweekend direkt, men det är ändå sex. Så där mitt emellan och ack så ljuvligt. 

Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.