Sedan 1991 delar RFSU årligen ut RFSU-priset. Priset går till en person eller organisation som verkat för en kunskapsbaserad och öppen syn på sexualitet. I år går priset till Umo.se, en sajt om sex, hälsa och relationer för unga mellan 13 och 25 år.

– Det är med stor glädje och stolthet som vi tar emot RFSU-priset. Det känns extra ärofyllt att det är RFSU som ger oss det erkännandet, en organisation som betyder mycket för UMO och för alla unga som förtjänar en inkluderande värld och rätten till säker information om deras hälsa, säger Hebbah Elgindy-Johnsson, tjänsteansvarig för UMO.se och Youmo.se, i en presskommentar.

RFSU:s förbundsstyrelse motiverar årets beslut såhär:

”En värld där alla är fria att bestämma över sin kropp och sin sexualitet förutsätter att alla barn och unga, oavsett livssituation, har jämlik tillgång till sexualupplysning och kunskap om sexualitet, kropp och relationer. UMO har sedan starten 2008 blivit en oumbärlig del av sexualupplysningen i Sverige och spelar en viktig roll i många ungas vardag. Genom att konsekvent sätta ungas egna behov och frågor i centrum har UMO bidragit till att många unga fått tillgång till viktiga kunskap om sex, hälsa och relationer. Genom sitt kunskapsbaserade och tillgängliga arbete har UMO både stärkt många unga och förändrat samtal och normer i vårt samhälle. UMO är idag ett lysande exempel på kraften i sexualupplysningen.”

Tidigare års RFSU-pristagare:
2021 Stiftelsen Rosengrenska i Göteborg
2020 Elza Dunkels, docent, forskare och debattör
2019: Eva Bonde, redaktör för tidningen Historiskan
2018 Födelsevrålet och BB-ockupationen i Sollefteå
2017 Kristina Gemzell Danielsson
2016 Johan Holmström
2015 Elsie Johansson
2014 Salar Shalmashi
2013 Ligga med P3
2012 Nour El-Refai
2011 Johanna Koljonen
2010 Staffan Bergström
2009 Pija Lindenbaum
2008 Birgitta Stenberg
2007 Rosengårdsskolans Satellitskola och projektet Genant
2006 Tiina Rosenberg och Don Kulick
2005 Sharaf hjältar
2004 Elin Ek och Maria Örtengren
2003 Lotta Löfgren-Mårtenson
2002 Claes Hultling
2001 Walter Heidkampf och Birgitta Segelström
2000 Fittjaskolan
1999 Elisabeth Ohlson
1998 Lars Molin
1997 Filmen Väninnor
1996 Bullen
1995 Barbro Westerholm
1994 Kamratposten
1993 Marc Bygdeman
1992 Nils Borgfors
1991 Hanna Olsson

EU-parlamentariker Alice Bah Kuhnke arrangerar den kommande veckan en konferens om kvinnor, fred och säkerhet i Ukraina tillsammans med ukrainska civilsamhällesorganisationer och den gröna tankesmedjan Heinrich Böll Stiftung. Konferensen anordnas tillsammans med ukrainska kvinnor, för ukrainska kvinnor.

– Det ukrainska civilsamhället har länge larmat om det ökande våldet mot kvinnor i spåren av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Vi kan inte vänta eller titta bort från de övergrepp som Ukrainska kvinnor utsätts för i kölvattnet av kriget, säger Alice Bah Kuhnke

Bah Kuhnke reser till Ukraina tillsammans med framstående svenska experter specialiserade på mäns våld mot kvinnor, jämställdhet och utvecklingsarbete. Syftet med konferensen är att erbjuda ukrainska och svenska experter, myndigheter och civilsamhällesaktörer en plattform för kunskapsutbyte och möten. Konferensen fokuserar dels på det ökande våldet mot kvinnor i Ukraina och hur det kan bekämpas, samt på hur jämställdhetsarbetet före och under Ukrainas återuppbyggnad kan förstärkas och bidra till Ukrainas EU-tillträde.

Under två dagar med seminarier och samtal kommer cirka 100 ukrainska deltagare, som på olika sätt arbetar för jämställdhet och mot våld mot kvinnor, att diskutera hur arbetet kan utvecklas och hur samarbetet mellan Ukraina och EU kan stärkas.

”Den sista träningen med den här hjälten. Vår tid på planen kanske tar slut men vår vänskap består. Inga ord är tillräckliga för dig och din karriär.” Så skriver Kosovare Asllani som har delat lagkaptensrollen med Seger de senaste åren.

”Grattis till en storartad karriär och tack för minnena”, skriver det europeiska fotbollförbundet Uefa på X, tidigare Twitter.

Två OS-silver. Tre EM-brons. Lagkapten Caroline Seger har i 18 år varit en nyckelspelare i det svenska fotbollslandslaget men i söndags meddelade hon att hon slutar spela för blågult. I somras blev hon trots ett utdraget skadeläge uttagen till VM-truppen och spelade i och med det sin fjortonde stora internationella turnering med landslaget.

– Landslaget har betytt allt för mig. Att representera Sverige under 18 års tid har varit en ära och något jag kommer bära med mig för resten av livet, säger Caroline Seger i en intervju på Svensk fotboll på söndagen.

Gjorde första landskampen 2005

Strax innan intervjun publicerades hade hon berättat för lagkamraterna om sitt beslut, ett beslut som inte har varit helt lätt att komma fram till. Det gångna årets skador har påverkat.

–  Det har så klart varit en process att landa i det här beslutet. Jag tror någonstans att oavsett när jag tagit det så skulle jag aldrig känt att det var 110 procent rätt, eftersom jag levt med det här under så många år, och har tillbringat mer än hälften av mitt liv tillsammans med många i landslaget, säger hon och fortsätter:

– Men jag har pratat med nära och kära, lagkamrater, och fått känna på det. Det har också varit ett år med många småskador. Så det känns som rätt tid och rätt beslut, med tanke också på att det är ett nytt år utan mästerskap som väntar, säger hon med hänvisning till att Sverige inte kommer att spela i OS i Paris nästa år, efter att ha förlorat mot Schweiz i fredags.

Seger gjorde sin första landskamp 2005, 20 år gammal. Hon har inte bara haft en betydelsefull roll på planen utan också utanför, och har hjälpt till att förbättra villkoren inom damfotbollen:

– När jag ser tillbaka på alla år som gått och hur det blivit så är jag enormt stolt över att ha varit en del av det arbetet. Förändringen av egentligen allting och hur det har växt, hur förutsättningarna har blivit bättre, och att allt det man kämpat för nu har blivit så som man själv så klart önskat att man fått ha det från första början.

I en ny doktorsavhandling i sociologi har forskaren Merve Tunçer intervjuat tjugo äldre kvinnor som har migrerat till Sverige från Turkiet. Kvinnorna, som är mellan 60 och 78 år gamla, har bott i Sverige i ungefär 40 år.

– Äldre kvinnor från icke-vita och icke-kristna förhållanden framställs ofta som okunniga, förtryckta och passiva individer som inte hör hemma i Sverige. Tvärtom visar min forskning att de står emot både förtryck från familj och grannar och samhällets exkludering, säger hon i en kommentar.

Kvinnorna rör sig ofta mellan de traditionella könsnormerna och jämställdhet. Det gäller även de som kommer från traditionella familjer med starka patriarkala normer. Det finns också ett tydligt mönster av social rörlighet. De kvinnor som kom från landsbygdsområden utan någon utbildning med sig arbetade på fabriker, som barnskötare eller lokalvårdare.

– Men flera kvinnor har läst svenska på SFI, gått yrkesutbildningar eller studerat vidare, vilket har lett till jobb som lärare, sjuksköterska eller administratör, säger Merve Tunçer.

Forskningen visar också att samhällsdebatten om kvinnor som har migrerat till Sverige borde sluta handla om hur annorlunda de är.
– Den överdrivna fixeringen vid olikhet kan bidra till uppfattningen om att migranter inte hör hemma i Sverige. Och att bli betraktad som annorlunda i ett samhälle kan medföra nackdelar och diskriminering på flera nivåer, säger Merve Tunçer.

En medelväg

Migrationen till Sverige markerar en viktig vändpunkt för kvinnorna – något som har haft bestående inverkan på deras liv och känslan av tillhörighet.
När det gäller det ideala åldrandet har kvinnorna ofta en kluven inställning. Äldre personer i Turkiet ses som sköra, ohälsosamma och beroende av andra. Ändå betraktas de som sociala eftersom de får vård och stöd från sina anhöriga.

– För dessa kvinnor är barn och barnbarn starkt kopplade till känslan av tillhörighet.

Å andra sidan ses äldre i Sverige som aktiva och självständiga, men isolerade och ensamma.
– De här kvinnorna strävar i stället efter att hitta en medelväg. De vill åldras självständigt med god hälsa samtidigt som de vill vara sociala och ha nära kontakt med sin familj och släkt, precis som äldre i Turkiet.

Men trots att de äldre kvinnorna vill åldras självständigt är de ofta skeptiska till hemtjänst och äldreboende i Sverige.
– De ser ofta dessa alternativ som en sista utväg. Därför är det viktigt att vi har en mer flexibel äldreomsorg där vi också tar hänsyn till de kulturella aspekterna, säger Merve Tunçer.