Debatt

#metoo: När kvinnor revolterar får ingen komma till skada

”Då kvinnor gör uppror mot århundraden av sexism, för att inte säga årtusenden, då får ingen komma till skada. Vi förväntar oss att kvinnor ska vara artiga och sansade till och med då de gör revolution!”
Katarina Djordjevic funderar på vad som konstituerar en revolution och hur vi kommer vidare efter #metoo.

Det är dags att ta upp en aspekt av #metoo som jag har saknat i debatten, det vill säga ett vidare perspektiv på hur revolutioner fungerar.

Enligt Svenska Akademiens Ordbok är en revolution ”våldsam, genomgripande, grundlig (ofta plötslig) förändring av de bestående förhållandena i något avseende, till exempel i fråga om sociala, kulturella förhållanden); omvälvning, omstörtning, omgestaltning (…)” .

#metoo har vid ett antal tillfällen jämförts med en revolution, och om man ser till stämningen i Sverige då #metoo-rörelsen var som intensivast skulle man kunna säga att det fanns en viss revolutionär stämning. Trots att #metoo egentligen startades i USA år 2007 av Tarana Burke fanns det något plötsligt i det faktum att så många i Sverige, tillsammans, på en och samma gång hösten 2017 ställde sig upp och vittnade. Någonting som länge, länge förträngts välde plötsligt fram och för flera av de män som vittnesmålen riktade sig emot, och för deras familjer, fick #metoo våldsamma konsekvenser. Syftet med #metoo var att få till stånd en förändring och den handlade om sociala och kulturella förhållanden. På så vis stämmer #metoo ganska bra in på definitionen av en revolution. Om än en jämförelsevis mycket mild och ofullbordad sådan.

Historiska revolutioner uppfattas konstigt nog ofta som något positivt. I filmens värld romantiseras slaven Spartacus uppror mot romarrikets herrar och vi får se fattiga bönder marschera mot Versailles för att störta den verklighetsfrånvända monarkin. Psykiatrikern och essäisten Franz Fanon uppmuntrar folket att ta till våld mot den franska kolonial makten i Algeriet.

Den franska revolutionen var fruktansvärt blodig. Under terrorregimen som tog över avrättades över tusen människor under ett enda år, bland dem en hel del barn. Många var oskyldiga och dömdes i godtyckliga folkdomstolar. Ändå fokuserar vi inte på dessa offer och deras stackars anhöriga, utan intresserar oss mest för folket som svalt och kungafamiljens festande åren innan revolutionen.

Ingen film har mig veterligen gjorts som tar upp en romersk herres våndor då hans slavar gör uppror. Vi får aldrig höra honom klaga över att han har förlorat allt. Vi ställer inte slavarna till svars för blodet som rinner under deras uppror. Vi frågar oss inte om de gick för långt.

Då vi diskuterar uppror mot kolonialmakterna är det ingen som upprört uttrycker sig ”Ett enda offer var ett offer för mycket! Ingen, inte en enda en skulle ha behövt komma till skada!”

Uppror mot kolonialmakterna har lett till mycket lidande och många oskyldigas död, men vi är kapabla att se detta lidande i perspektiv till det lidande som föregick upproret. Vi är kompetenta att förstå de mänskliga mekanismerna som sätts igång då någonting har gått för långt, då för mycket smärta och frustration har ackumulerats… All denna energi behövs för att revolutionen i över huvud taget ska komma igång. Men det är också denna energi, som då den släpps lös lätt blir ohanterlig, som gör revolutioner farliga, rentav dödliga.

Detta förstår vi vad gäller alla revolutioner. Utom en. Kvinnornas.

Då kvinnor gör uppror mot århundraden av sexism, för att inte säga årtusenden, då får ingen komma till skada. Vi förväntar oss att kvinnor ska vara artiga och sansade till och med då de gör revolution!

Vi glömmer helt bort att, att vara sansad, går emot själva fenomenet revolution. En revolution är aldrig sansad. Dynamiken i en revolution är just att den sveper fram som en våg, att känslorna tar över, att hämningar försvinner och människor uppmanas att följa med. Revolutioner är inte vackra. Revolutioner är hemska och blodiga och orsakar fruktansvärt mycket lidande. Det är just därför det är så viktigt att skapa ett samhälle där människor inte blir förtryckta, där människor inte behöver leva länge med en känsla av att vara orättvist behandlade. Just för att undvika att revolutioner någonsin ska behöva ske.

#metoo-revolutionen fullbordades aldrig. Om #metoo hade blivit en fulländad revolution hade troligen många, många fler fått sätta livet till. Så vi har nog tur att kvinnor är så pass väluppfostrade och sansade som de ändå är och att #metoo aldrig handlade om att störta grundpelarna i det rådande systemet utan om att göra en förändring inom systemet.

Om vi ska döma #metoo upproret rättvist, i samma anda som vi dömer andra uppror mot orättvisor, får vi inte glömma att det är orättvisorna i sig som är huvudorsaken till det lidande upproret skapar. Om vi inte anklagar slavarna som gör uppror mot slaveri, bör vi inte heller anklaga kvinnor som gör uppror mot sexism. Det är slaveriet och sexismen som är huvudproblemet.

Lidandet som orsakas under en revolution är i grund och botten en konsekvens av orättvisan som föregick upproret. Om vi vill undvika det lidande som uppror och revolutioner för med sig och som även oskyldiga kan drabbas av,  kanske vi ska ta itu med allt det som kan orsaka den slags frustration som under många års ackumulation kan få människor att gå ihop och tillsammans, plötsligt vända upp och ner på den värld vi känner.

Katarina Djordjevic

RELATERADE ARTIKLAR:
Mer om #metoo i Fempers nyheter
Du hittar de flesta #metoo-upprop från 2017-2018 i Feministiskt perspektiv.