”Det är omöjligt att skilja feministiska frågor från storpolitiska utmaningar. Könsrelaterade rättigheter och jämställdhet har alltid varit ett omtvistat område och på sistone har polariseringen mellan progressiva och högerkonservativa rörelser ökat. ”
Tiina Rosenberg rapporterar till och från queerfeministisk konferens med ukrainska forskare i Östtyska Greifswald.
För någon vecka sedan var jag på väg från Berlin till universitetet i Greifswald vid den östtyska Östersjökusten för att delta i en queerfeministisk workshop om ”appropriated feminism”. Temat kan översättas till ett beslagtagande av någon annans egendom alternativt stöld. Tilläggas bör att det existerar många olika definitioner av feminism och att feministiska politiska krav alltid varierat beroende på tid och sammanhang. Workshopen utgick ifrån att det på sistone bildats ovanliga allianser för förmenta rättigheter för kvinnor med en oroväckande antidemokratisk potential.
När jag är utomlands och ska tala om Sverige försöker jag alltid betona det positiva i det feminister åstadkommit här hemma. I workshopen i Greifswald deltog studenter från olika länder samt tyska och ukrainska queerfeministiska forskare. Det innebar varierande kontexter och prioriteringar för (queer)feministiska frågor. Samtidigt som tyska politiker just då våndades om fortsatta och intensifierade vapenleveranser till Ukraina diskuterade vi krigets konsekvenser för den ukrainska befolkningen. Det är omöjligt att skilja feministiska frågor från storpolitiska utmaningar. Könsrelaterade rättigheter och jämställdhet har alltid varit ett omtvistat område och på sistone har polariseringen mellan progressiva och högerkonservativa politiska rörelser ökat. Anspråk på sexuellt självbestämmande och kroppslig autonomi, reproduktiva rättigheter, skydd mot våld, erkännande av omsorgsarbete och olika former av familjer är bara några av de ämnen som just nu står i centrum för (queer)feministiska politiska frågor som avhandlades i denna workshop.
”Hur skulle jag nu presentera det nya Sverige som vaskats fram under de senaste åren?”
Betydelsen av dessa krav bestrids dock av konservativa, högernationalistiska och religiösa fundamentalistiska grupper och partier, samt av alltfler obskyra mansrättsaktivister som riktar sin ilska mot feminister, queera och migranter. Det har också blivit allt vanligare att beskriva politiker som Giorgia Meloni i Italien och Marine Le Pen i Frankrike, om inte som feminister, men i alla fall som exempel på politiska framsteg för jämställdhet i europeisk politik. Men även om dessa kvinnor statistiskt sett representerar en förbättring för jämställdheten, innebär det inte ett steg framåt för feministisk politik. Denna insikt är förstås inget nytt i sig. Sverige har varit ett framgångsrikt land när det gäller heteronormativ jämställdhetspolitik och efter hårt politiskt arbete har även queerpolitiska och antirasistiska frågor förts upp till den feministiska agendan. Det har även funnits en feministisk utrikespolitik där kvinnors och minoriteters rättigheter skulle beaktas i det utrikespolitiska arbetet, men det var något av det första som slopades när den nya regeringen tillträdde.
Hur skulle jag nu presentera det nya Sverige som vaskats fram under de senaste åren? Det är smärtsamt för en feminist att inte kunna stödja alla kvinnor i politiken, men det beror trots allt på politikens innehåll. När högerregeringen i Sverige nu öppnat dörren för sverigedemokrater innebär det att kvinnliga ministrar bidrar tillsammans med sina manliga kollegor till att avveckla Sverige som ett feministiskt föregångarland. Att två ministrar (båda kvinnor) dessutom gått i Livets ords bibelskola måste betraktas som anmärkningsvärt eftersom det rör sig om en extremt konservativ religiös sekt vars feministiska ansats måste betraktas som minimal.
”Kvinnliga politiker i alla ära, men vi bör komma ihåg att det som tycks vara ett framsteg för jämställdhet inte nödvändigtvis innebär ett steg framåt för feminism.”
Det kändes tufft att berätta att det i det nya Sverige ska skäras ner på jämställdhet, migration, flyktingar och biståndspolitik. Det finns också flera queerfeministiska reformer som den nya regeringen inte kommer att prioritera: en ny könsidentitetslag, förbud mot ingripanden utan samtycke när det gäller intersexuella personer, reformerad föräldralag, förbättrad tillgång till könsbekräftande vård, insatser för att göra skolor och vården bättre för HBTQI-personer. Istället kommer mer pengar att gå till militären och polisen. Det ska också skapas visitationszoner och fler migranter ska utvisas. Kvinnliga politiker i alla ära, men vi bör komma ihåg att det som tycks vara ett framsteg för jämställdhet inte nödvändigtvis innebär ett steg framåt för feminism.
Tiina Rosenberg är professor i genus- och teatervetenskap vid Stockholms universitet och aktuell med antologin Berätta, överleva, inte drunkna: Antirasism, dekolonisering och migration i svensk teater tillsammans med Rebecca Brinch, Dirk Gindt på Atlas Förlag.
