Det som utlöste protesterna var den folkvalde presidenten Pedro Castillos försök  att upplösa kongressen den sjunde december förra året. Som skäl angav han att den högerdominerade kongressen under hans mandatperiod inte bara förhindrat honom att få igenom viktiga beslut och reformer utan även gång på gång försökt få honom att avgå. Men även om presidentens försök att upplösa kongressen hade stöd i grundlagen, föranledde händelsen istället en parlamentarisk kupp.

Kuppen genomfördes av kongressen med stöd av polis och militär och mynnade ut i att president Castillo avsattes och fängslades. Händelsen följdes av att hans vicepresident, Dina Boluarte trädde in som landets president. Hon blev  i och med det den första kvinnan som besitter denna titel under de tvåhundra år som landet har varit en självständig republik. Vändningen överraskade många, i synnerhet eftersom Boluarte, bara någon vecka före kuppen, uttryckte att ifall presidenten avsattes skulle även hon lämna sin post.

Krav på president Boluartes avgång

Mobiliseringarna som nu pågår både i de södra regionerna och i huvudstaden Lima har som huvudkrav att både presidenten Boluartes och kongressen avgår, att nyval hålls och att en process för att en ny grundlag formuleras inleds.

Manifestationerna som har pågått i över två månader är också ett uttryck för ett under lång tid ackumulerat djupt missnöje över djupa klassklyftor, rasistisk marginalisering, kolonial plundring och huvudstadscentralism. Därför är det särskilt ute i regionerna som mobiliseringarna har varit starka. Och flera delegationer av demonstranter har i olika omgångar tagit sig från regionerna till huvudstaden Lima.

Castillo - läraren och fackliga aktivisten som blev president

För att bättre förstå dagens situation är det viktigt att känna till något om Pedro Castillos bakgrund. Han är landsbygdslärare och facklig aktivist med småbrukarbakgrund från Cajamarca – en region som drabbats av gruvintrång och därför blivit epicentrum för kampen till försvar för vattnet. Med andra ord en man av folket från en region i Peru som trots sina bidrag till landets BNP i termer av exportintäkter från gruvnäringen upplever sig vara materiellt exploaterad och marginaliserad av det centraliserade styret i Lima, där all politisk, ekonomisk och symbolisk makt finns koncentrerad.

Så 2021, när Pedro Castillo vann mot högerkandidaten Keiko Fujimori i den andra valomgången, berodde hans seger inte främst på stöd för hans partiprogram, utan det var snarare ett uttryck för ett avståndstagande mot klassklyftor och den fortsatta nyliberala riktningen som motkandidaten stod för. Hon kopplades även till sin far, diktatorn Fujimori och de grova övergrepp mot mänskliga rättigheter som han var ansvarig för. Så trots att en del vänstersektorer var skeptiska mot Castillos evangeliska konservatism, uttryckt i ställningstaganden mot aborträtten och hbtq-frågan, röstades han fram.

”Oligarkin bakom parlamentarisk statskupp”

Därför är de senaste veckornas mobiliseringar inte bara ett avståndstagande mot högerns parlamentariska statskupp utan även ett uttryck för motstånd mot sekellång exploatering i form av ekonomiska och materiella övergrepp mot landets arbetande befolkning och landets suveränitet. Men även en reaktion mot den strukturella och vardags- och symboliska rasismen som råder.

Om vi börjar med de ekonomiska övergreppen som högerkuppmakarna troligtvis vill fortsätta med, tror flera analytiker att oligarkins akuta behov av att avsätta president Castillo till varje pris beror på att under åren 2023 och 2024 löper många av de 30 till 40-åriga kontrakt med transnationella företag ut. De skrevs under av den tidigare diktatorn Fujimori.

Dessa så kallade “lagkontrakt” har endast presidenten samt en minister mandat att skriva under enligt grundlagen som härstammar från Fujimoris tid vid makten. Det handlar om kontrakt som gynnar transnationella företag som plundrar olja, gas, mineraler och annat, och låter dem bland annat i princip slippa undan att betala skatt, samtidigt som de orsakar oåterkalleliga miljöskador. Därför tror många att det, förutom privilegier för peruanska överklassen handlar om att säkra transnationella företagsintressen.

Urfolken mobiliserar stort i protesterna

Men förutom upprördheten över de materiella ekonomiska intressen som den parlamentariska statskuppen avser att säkra, är det även de symboliska konnotationerna av denna kupp som eldat upp vreden hos de förtryckta.

Peru är ett land där majoriteten av befolkningen tillhör någon av de 55 olika urfolksnationer eller urfolk. Därför mobiliseras folk som både historiskt sedan den koloniala invasionen 1535 exploaterats, förtryckts och föraktats. Därför har dessa mobiliseringar lyckats engagera som sällan tidigare massor med människor med urfolksbakgrund som tagit sig ner från sina urfolkssamfälligheter och turats om att inta storstädernas gator och visa ”här finns vi vars förfäder levt i dessa marker under minst 10 000 år”.

Därför har mobiliseringarna ute i regionerna, särskilt i de södra regionerna där de kollektiva minnen av urfolkskraft och urfolksuppror är starka varit mest massiva. Det är även där flest personer dödats av polisen. Men även i städerna har stadsbor med urfolksbakgrund som migrerat till storstäder mobiliserats, inte minst de som lever i Limas förorter.

Det är detta som är bakgrunden till att avsättningen av en president som för ovanlighetens skull kom från landsbygden ses som ett föraktfullt agerande från dem som under sekler suttit vid maktens grytor. Därför läses även polisövervåldet som resulterat i över sextio dödsoffer och hundratals svårt skadade som ytterligare ett uttryck för förakt mot bruna kroppars liv.

Vidare har även de officiella tv-kanalernas häcklande och förnedrande kommentarer och försök att kriminalisera protesterna genom att terroriststämpla alla som demonstrerar bekräftat upplevelsen av att de som styr landet bryr sig föga om människorna på landsbygden, urfolken och småbrukarna. Därför kan man även tolka in det, om än outtalat, att det bakom mobiliseringarna finns krav på social och kulturell rättvisa och värdighet samt en vision om ett plurinationellt samhälle.

Uppmaningar om att upphöra med repressionen

Men trots att CELAC, det latinamerikanska och karibiska presidenttoppmötet, i slutet av januari samt olika internationella mänskliga rättighetsorgan uppmanat den peruanska regeringen att upphöra med repressionen har presidenten och kongressen vägrat ge vika.

Senast den första februari röstade kongressen för andra gångemn under två månader ner förslaget om att utlysa nyval i år – ett av de krav demonstranterna framför. Enligt genomförda opinionsmätningar bland den vuxna allmänheten svarade 76% att de tar avstånd från president Boluarte och enbart 7% av de tillfrågade godkänner kongressens handlande.

Det som man kan konstatera nu är att det aldrig tidigare under modern tid, har varit så tydligt hur den statliga repressionen mot sociala protester i Peru är av kolonial, rasistisk och landsbygdsföraktande karaktär. Men aldrig tidigare har heller detta dokumenterats så väl som denna gång. Dussintals demonstranter har använt sina mobilkameror och fotat och spelat in videor som spridits över världen – ett slags alternativa folkliga kommunikatörer.

Poliser har fångats på film både när de skjutit direkt mot kroppen på obeväpnade demonstranter, när de skrikit rasistiska glåpord, när de misshandlat frivilliga sjukvårdsarbetare i hälsobrigaderna, när de skändat urfolkskvinnor i deras traditionella dräkter och det finns även otaliga anmälningar om övergrepp som drabbat häktade. Inte minst vittnesmål om sexistiska inslag då de beordrat häktade kvinnor inklusive äldre urfolkskvinnor att klä av sig nakna och genomgå förnedrande kroppsvisiteringar av intima kroppsdelar. Metoder som liknar dem som används mot narkotikasmugglare.

Rasism och landsbygdsförakt

Men rasismen och landsbydsföraktet har inte bara visats öppet av de väpnade styrkorna, högerpolitiker som skymfat urfolksflaggan och kränkt manifestanter med rasistiskt budskap under tv-sändningar, utan även framkommit bland delar av samhället som är rädda för att förlora privilegier, även om dessa inte är andra än deras hudpigment som de tolkar som ”vit”.

Dessa har hetsat mot demonstranter via sociala medier med rasistiska angrepp och i vissa städer har de organiserat motdemonstrationer och bildat aggressiva medborgargarden som angripit demonstranter samt förbipasserande som de rasprofilerat, det vill säga bedömt vara från landsbygden eller ha ”urfolksdrag”.

Men detta till trots har manifestationerna med krav på presidentens avgång och instiftandet av en ny grundlag som speglar alla folk och kulturer som Peru består av fortsatt. Detta har inte skett under ledning av något parti eller central organisation, utan det är urfolkssamfälligheterna, provinsiella och regionala organisationer som sett till att skicka delegationer som avlöser varandra.

Tusentals och åter tusentals, med eller utan sina traditionella dräkter, har de kommit från byarna till provinshuvudstaden och därifrån till regionhuvudstäder där delegationer från regionerna åkt till landets huvudstad. Helt självorganiserat och självfinansierat, med hundratals frivilliga som ställt upp i de kollektiva soppköken och förstahjälpsbrigaderna som bistått folk som nästan kvävts av polisens rökbomber, eller fått dussintals hagelskott i kroppen. Likväl fortsätter delegationer från regionerna att komma till Lima. Hur detta skall sluta är det mycket svårt att säga nu.

I februari besöker Lourdes Huanca, urfolkskvinna och aktivist från Peru Sverige. För den som vill veta mer om vad som pågår i Peru och höra om urfolkens och småbrukarnas organisering i landet anordnas två event i Stockholm den 18 februari och den 23 februari.

Carmen Blanco Valer, urfolkspolitisk talesperson för Latinamerikagrupperna.

Vad är det första man tänker på, när man hör namnet Maria Callas (eller La Divina, som hon också kallades)? Själv tänker jag omedelbart på hur hon redan under sin livstid kom att personifiera begreppet ”diva”, så som vi känner till det idag; å ena sidan en ytterst krävande, sträng och ryktbar yrkesperson med lynnigt humör bakom kulisserna, å andra sidan en sällsynt talang när hon med självklar pondus, elegans och karisma väl träder fram på scenen, i strålkastarljuset och tar emot publikens jubel. 

Trots att hennes karriär kantades av skvallerpressens glödande pennor och överskuggades av en rad personliga tragedier, har hennes rykte som 1900-talets främsta sopran aldrig gått förlorad. Visst finns andra välkända och respekterade namn som Joan Sutherland, Kirsten Flagstad, Birgit Nilsson, Christa Ludwig, Leontyne Price, Grace Bumbry, Barbara Hendricks, Christiane Eda-Pierre, Natalie Dessay, Renata Scotto, Montserrat Caballé och Renée Fleming men ingen av dessa kommer ens i närheten av Callas vad gäller inlevelse, utstrålning och framför allt mytbildning. 
På dessa tre punkter är Callas fortfarande oöverträffad.

Lyssna på hennes tolkning av arian Habanera ur Georges Bizets komiska opera Carmen (från 1875) – som är titelrollens alldeles egen entrésång – och man förstår varför. Den finns såväl studioinspelningar av själva låten som Youtube-klipp av hennes live-framträdanden. Utan större ansträngning förmådde Callas att med en blick, ett leende, en handgest kunde säga mer än tusen ord. 

Callas’ röst har under lång tid diskuterats, därför att den är svår att placera i den moderna vokalklassificeringen. Flera, framför allt manliga, kritiker menade under hennes livstid att med konventionella mått mätt var hennes sångröst ganska torr, föga tilldragande och ofullkomlig, ofta återkommande vokala problem. Andra menar att när hon väl stod på operascenen och sjöng fanns såväl dynamik som nyansrikedom, med höga toner som levde ett eget liv. Med sin omisskännliga sopranröst kunde hon ”äga” sångerna.

Hon föddes i Manhattan, New York, av grekiska migranter och vid 15 års åldern flyttade hon tillsammans med sin mamma och sin syster till Aten i Grekland, där hon studerade vid Musikkonservatoriet. Hon scendebuterade i början av 1940-talet på operan i Aten, och några år senare anlände hon till Verona i Italien där hennes operakarriär kom att blomstra. Engagemanget i Italien ledde till att hon uppträdde i Mexiko och Argentina mot slutet av 1940-talet. Till slut fick hon sitt efterlängtade genombrott 1950 på La Scala i Milano, då hon fick ersätta Renata Tebaldi i en uppsättning av Giuseppe Verdis Aida – något som omskrevs i pressen som en (påstådd) rivalitet mellan dessa två. 

Under resten av 1950-talet vann hon världsrykte, tack vare sitt exceptionella röstomfång och sublima inlevelseförmåga, vilket möjliggjorde för henne att bredda sin repertoar till att inkludera stora, dramatiska roller i klassiska verk av Rossini, Bellini, Donizetti och Puccini. 1956 uppträdde hon vid operavärldens Mecka, Metropolitan i New York, där amerikanska medier på nytt producerade klichéartade framställningar av henne, inklusive hennes lynniga temperament, och att hon hamnade i konflikt med chefen Rudolf Bing. Mellan 1953 och tidigt under 1954 gick hon kraftigt ner i vikt; hon var 1,74 cm lång och vägde ca 90 kg, men under några extremt intensiva månader gick hon ner 36 kg.

I början av 1960-talet lämnade Callas operascenen (hon uppträdde endast sporadiskt 1964–65), till förmån för undervisning på Juilliard i New York. Dock gjorde hon en bejublad återkomst på Metropolitan i New York 1965, där hon fick stående ovationer. I början av 1970-talet försökte hon utöka sin röstförmåga, men överansträngde sina stämband och förlorade slutligen rösten. 

Hon var gift med en italiensk man vid namn Giovanni, som hon träffade 1947. Men hon lämnade honom för att inleda en stormig kärleksaffär med den grekiske entreprenören och skeppsredaren Aristoteles Onassis från 1957 ända fram till slutet av 1960-talet. Onassis lämnade henne för att gifta sig med John F. Kennedys änka Jacqueline 1968. I ett berömt citat berättar hon: ”Först förlorade jag vikten, sedan förlorade jag rösten och nu har jag förlorat Onassis”.

Hon avled av en hjärtinfarkt i Paris den 16:e september 1977, endast 53 år gammal. Enligt sitt önskemål ville hon att askan skulle spridas i Egeiska havet, som ligger mellan den grekiska halvön och Anatoliens västkust. 
I dag, den 2:e december 2023, är det 100 år sedan Maria Callas föddes.

Filip Hallbäck, skribent och filmvetare

KOMMENTAR. Årets Nobelpristagare i litteratur tilldelades den norske dramatikern och romanförfattaren Jon Fosse, med motiveringen ”För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara.” Hans namn har varit återkommande bland de favorittippade genom åren hos såväl litteraturkritiker som spelbolag. Ett riktigt stort grattis till honom!

Jag vill samtidigt passa på att rikta en påminnelse till Svenska Akademiens ledamöter att i fortsättningen begrunda vikten av jämställd representation. Sedan 1901 har 103 män och 17 kvinnor tilldelats världens mest prestigefyllda utmärkelse inom litteratur, varpå en förkrossande majoritet kommer från västvärlden.

Här kommer en tipslista till Svenska Akademien på sju kvinnor utanför västvärlden som borde tilldelas priset de kommande åren och därmed få det erkännande och internationella uppmärksamhet de förtjänar, och dessutom ge omvärlden en fantastisk möjlighet att få ”upptäcka” nya författarskap som berikar livet.

Can Xue
”Kinas främsta författare inom den experimentella fiktionen” brukar hon kallas, eftersom hon bryter med realismen hos tidigare kinesiska författares tradition och anses därmed som innovativ. Det är framför allt hennes språkbehandling som har väckt mångas intresse. Hon använder sig inte av metaforer och heller inget organiserat system av korrespondens, utan snarare kan man jämföra hennes hantverk med andra estetiska former som dans eller bildkonst. Hennes skrivande kan ses som ett sätt att kartlägga människans komplexitet och hur den sträcker sig bortom det verbala språkets kapacitet.

Conceição Evaristo
En av den brasilianska samtidslitteraturens viktigaste röster, vars prosa behandlar svarta arbetarklasskvinnors erfarenheter av ras- och könsdiskriminering liksom fattigdom och klasstillhörighet i Brasilien. Att skriva med utgångspunkt i sina livserfarenheter som en afrikan-brasiliansk kvinna kallar hon escrevivência – en kappsäck av escrita (skrivande) och vivência (livserfarenhet).

Paulina Chiziane
1990 blev hon den första kvinnliga romanförfattaren i Moçambique, och innan hon drog sig tillbaka 2016 gav hon ut fem romaner. Själv betraktar hon sig dock som berättare snarare än en romanförfattare, i enlighet med en moçambikisk tradition. Hennes författarskap har ofta definierats som politiskt och feministiskt laddade. Hon berättar om de svårigheter som kvinnor möter när de ställs inför heterogeniteten i moçambikiska kulturtraditioner och de nyutvecklade rättsliga, administrativa systemen, liksom de regionala skillnaderna i kulturella och politiska aspekter av könsrelationer.

Yoko Tawada
Japansk författare som är bosatt i Tyskland sedan 1982 och i Berlin sedan 2006, och har skrivit på både japanska och tyska. I sin litteratur belyser hon främmandegörandet av ett språk, sett ur perspektivet av någon som talar ett annat språk. Hon använder specifika ordval, alfabet och ideogram för att uppmärksamma behovet av översättning i vardagslivet, och har sagt att språket inte är något naturligt utan snarare ”konstgjort och magiskt”. Ett återkommande tema är relationen mellan enskilda ord och verkligheten.

Dương Thu Hương
”De förtrycktas och de lidandes författare” – så beskriver hon sitt författarskap. I västvärlden har hon jämförts med tidigare Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, då hon sedan 2006 befinner sig i exil på grund av publiceringar av regimkritiska texter i hemlandet Vietnam och för att hon skriver utifrån ett genomgående kvinnligt perspektiv. I sina böcker skildrar hon befolkningens villkor utan förhärligande, och hur de lever med konsekvenserna av krig och förtryck. ”Kampen mot regeringen är meningen med mitt liv”, har hon sagt.

Maryse Condé
Under skandalåret 2018 när Svenska Akademien lät meddela att de inte avsåg att litteraturpriset skulle utdelas, bildades det temporära projektet Den nya akademiens litteraturpris och pristagaren blev den guadeloupiska författaren Maryse Condé. Hennes romaner spårar relationerna mellan afrikanska folk och diasporan, särskilt Karibien, och utforskar ras-, genus- och kulturfrågor i en rad olika historiska epoker och platser.

Jamaica Kincaid
Berömd för sin säregna poetiska språkbehandling, ofta benämnt som ”magisk realism”, och återkommande postkoloniala motiv som exempelvis mor–dotter och koloni–moderland. Hon skriver med starka utgångspunkter i sin egen uppväxt i den brittiska kolonin Antigua, där hon fick lära sig om den engelska kulturen, men inget om Antigua och hur det påverkar utformandet av ens kulturella identitet och blick gentemot omvärlden.

Som skådespelare är det framför allt den omåttligt populära sitcom-serien Vänner han är förknippad med, som sändes mellan 1994–2004. Tillsammans med Jennifer Aniston, Lisa Kudrow, Courtney Cox, Matt LeBlanc och David Schwimmer skrev han amerikansk tv-historia. Det allra sista avsnittet sågs av 52,5 miljoner tittare i USA, vilket är den högsta siffran för ett tv-avsnitt under 2000-talets första årtionde. 

Vid sidan av sin skådespelarkarriär uppmärksammades Perry för sitt engagemang i olika projekt med att hjälpa personer med missbruksproblem. Han kämpade själv med alkoholism och opioidmissbruk, något som han skildrade i sin självbiografiska bok som publicerades förra året.

När jag själv började kolla på serien ganska så sent, var det inte svårt att förstå charmen. Än idag finner jag det avkopplande att kolla på något gammalt avsnitt och bege mig i väg på en 20 minuters välbehövlig verklighetsflykt från vardagstristessen. Att bildligt talat komma i väg till New York och bara få ta del av dessa excentriska karaktärers livfyllda situationer. Den kvicka dialogen är fantastisk, liksom den gnistrande personkemin. Det känns konstigt att se serien efter Perrys bortgång, eftersom han var så levande där.

Chandler – Klipsk men tvehågsen

Perry spelade Chandler i Vänner, en klipsk men tvehågsen tjänsteperson som ofta har otur i kärlek och som arbetar med statistisk analys. Ett jobb som han egentligen avskyr, men lönen är bra. Chandler är alltid snabb i repliken och det finns alltid ett sarkastiskt bett i hans genmälen, vilket gjorde honom till en av de mest omtyckta bland karaktärerna. 

Som karaktär är Chandler intressant utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. Den amerikanska kulturjournalisten Matt Baume är förmodligen den som gjort den mest gedigna analysen av Chandler utifrån just en sådan ansats. Hans slutsats var att det finns en tvetydighet hos Chandler; att han tycks ha en ”gaykänslighet, men inga gayhistorier”, det vill säga, i stället för att vara gay, så tror alla att han är gay. Det förekommer återkommande anspelningar om att Chandler skulle vara homosexuell, bortsett från dennes allmänna fräckhet och nära vänskap med Joey. 

I pilotavsnittet finns glimtar som öppnar upp för spekulationer kring Chandlers sexuella läggning. Han berättar skämtsamt att han önskar att han var ”lesbisk”, efter att ha fått höra att Ross’ ex-fru Carol lämnat honom för en kvinna vid namn Susan. Chandler delar också med sig en fantasi (i samband med eftertexterna) om att han uppträder i Las Vegas som Liza Minnelli (som är gayikonen Judy Garlands dotter). 

Senare i första säsongen i avsnitt 8 får man veta att omgivningen tror att Chandler är homosexuell. Han blir förvånad när en kollega försöker para ihop honom med en annan manlig kollega och vill ta reda på varför folk tror att han är gay. När Chandler frågar varför hans vänner tror att han är ”det” svarar de enhälligt att han har ”vissa egenskaper”. 

”Write it gay and pay it straight”

Redan 1996 berättade manusförfattaren David Crane, själv homosexuell, i en intervju med The Advocate att det inte alls var en självklarhet att Chandler skulle vara heterosexuell, men blev så på grund av att Perry (som var heterosexuell) blev antagen i rollen. Konsekvensen blev att stryka alla gayhistorier från manuset, men behålla gayskämten (”write it gay and play it straight”). Kudrow, som spelar Phoebe i serien, berättade i en intervju 2014 att hon trodde att det var meningen att Chandler var homosexuell när projektet började, men upplevde att Perry gav en så annorlunda gestaltning. 

Baume ställer frågan att om Chandler var gay från första början, hade det varit bra eller dåligt (för hbtq-representationen generellt)? Det korta och enkla svaret är att man självfallet inte vet, eftersom man aldrig vet vilken riktning serien hade gått och än mindre hur det skulle ha påverkat seriens popularitet. 

Det finns dock två argumentationslinjer, som kan sammanfattas på följande vis. Å ena sidan hade det varit banbrytande med hbtq-representation i en av de mest populära serierna någonsin, å andra sidan vacklade serien många gånger när de försökte belysa queera ämnen och i stället upprepade samma typ av simpla skämt (att det är lustigt någon är gay), som inte nödvändigtvis är elaka men kan i förlängningen bli tröttsamma och repetitiva. 

Fiktionens påverkan på våra liv

Utifrån en större historisk kontext, i samband med att Vänner sändes för första gången, påpekar Baume att den enda riktiga representationen av hbtq-personer i början av 1990-talet skedde nästan undantagslöst endast i nyhetsreportage, till exempel i kampen för könsneutrala äktenskap, icke-diskriminering inom militären, liksom presidentvalet 1992 om statens hantering av traumat av hiv-aidsepidemin på 1980-talet och marschen i Washington 1993. Det fanns även öppet homosexuella komiker, som Bob Smith och Scott Thompson.

Ur det perspektivet hade det varit en milstolpe om Chandler hade tillåtits att få vara öppet gay. Om serien lyckades få kvinnor att kopiera Rachels frisyr, tänk vilken attitydförändring man hade kunnat få gentemot hbtq-personer, menar Baume. Å andra sidan, tillägger han, att om representation av homosexuella enbart baseras på stereotyper, kanske det lika gärna är bra att skippa det. Vänner var som allra bäst när de berättade ”heterosexuella historier” och då är det inte säkert att serien kunde ha klarat av att inkludera en så framstående gaykaraktär, utan att den skulle behöva tvingas att anpassa sig till rådande heteronormativa diskurser.

Så vilka lärdomar kan man dra av Baumes analys av Chandler? Jo, påminnelsen om att fiktion har en oerhörd makt över våra liv och vårt förhållningssätt till omvärlden, mycket mer än vad vi tror. Representationsfrågan inom populärkultur kan vara komplex och att representation av perspektiv kan vara minst lika viktiga som den fysiska representationen. Bara för att det existerar en homosexuell karaktär betyder det inte att homofobi eller heteronormen omedelbart upplöses, lika lite som att rasismen upphörde i USA efter att Barack Obama blev vald till president (som flera republikaner i USA på riktigt tror)

Samtidigt väcks en rad följdriktiga frågor: vilka förväntningar finns, när en marginaliserad och diskriminerad grupp synliggörs i stora tv-projekt? Hur ser en utblick helt renad från heteronormens påverkan egentligen ut? 

Tänk om Chandler var öppet gay från början, hur hade världen sett ut idag?

Filip Hallbäck, filmvetare och skribent