Konstnären och författaren Marianne Lindberg De Geer är aktuell med boken Några ord till en ung feminist – ett slags manual till den yngre generationens feminister. Den berör, provocerar och läxar upp. Bitvis skapar den en klyfta mellan den äldre och den yngre generationens syn på jämställdhet. Maria Bratt har läst.
Några ord till en feminist är en bok där Marianne Lindberg De Geer samlar tankar om feminism och jämställdhet. Hon har en lång karriär bakom sig och är dramatiker, konstnär, författare och kulturskribent. Den lilla boken på 80 sidor uppmanar till hur vi kan nå ett mer jämställt samhälle. Varje kapitel behandlar enskilda teman – föräldraskap, sexualitet, utseende, makt och åldrande. Hon diskuterar och analyserar könsrollerna i varje tema. Teman som feministiska problemområden jag alltid har funderat över, och fyller ett hål i samhällsdebatten om jämställdhet.
Lindberg De Geer, som är en livserfaren kvinna, konstaterar krasst att hon haft större krav på sina döttrar än sina söner, och att hon själv erfarit samma mönster när hon växte upp med sin familj. Patriarkatet ligger djupt rotat i våra gener, menar hon. Hon vill framhålla att våra biologiska förutsättningar skapar maktobalans mellan könen.
Vidare är hon kritisk till unga kvinnors utmanade klädsel, och håller hårt om den biologiska synen på oss människor och jämför oss med djur. Det är provocerande att Lindberg De Geer anser att kvinnors ”självsexualisering” orsakar sexuellt våld. Statistiken visar att de flesta våldtäkter sker i hemmiljön av förövare som har en relation med offret. Dessutom finns det en annan aspekt – män kan också klä sig i utmanade klädsel som visar mycket hud, särskilt på gymmet, i sportsammanhang och på sommaren. Vad tänker De Geer om det, undrar jag.
”Skönhet är en av de mest ojämlika parametrarna i vår kamp för jämställdhet”, skriver hon och hävdar att vi kvinnor förstör för varandra av konkurrens om den manliga blicken. Jag funderar om det snarare är att kvinnor faller offer för mäns ”utseendefixering.” Hon pläderar vidare att kvinnor över 50-årsåldern befinns mindre attraktiva hos männen, och att de är utbytbara objekt mot yngre kvinnor.
Vidare tar hon upp maktobalansen och fortsätter lägga ansvaret över ojämlikheten på kvinnan. Hon undrar varför så många feminister är ihop med män som de underordnar sig med. Det vill säga att kvinnor själva bidrar till underordningen… jag tänker att det istället kan handla om manipulationstekniker, att vi kvinnor faller offer för den här härskartekniken.
Lindberg De Geer jämför kvinnor och mäns hjärnor och konstaterar att det finns stora biologiska skillnader som är en huvudorsak till ojämställdheten. Dock tror jag att det inte är så enkelt, utan att det finns andra faktorer bakom, som att det handlar mer om en social konstruktion. Detta med biologin genomsyrar i hela boken.
De Geer återkommer till historiska resonemang och analyser under alla kapitel i boken och jämför dessa med dagens samhälle. Hon skriver uppmanande, nästan lite uppläxande och provokativt till en tänkt ung publik – unga feminister. Hon har avsikten att föra samman den äldre generationens feminister med yngre men effekten blir snarare att den skapar en större klyfta mellan generationerna (De Geer är född 1946). Hon är väldigt fixerad av biologin som är den största grundorsaken till ojämställdheten mellan könen. Det är att förenkla orsaksförloppet, människan är komplex och så även vårt samhälle så jag tror att fler faktorer bidrar, som traditioner, sociala konstruktioner, religion, politik etcetera.
På baksidan av boken finns texten: ”Det är först när männen inser att de själva har något att vinna på feminismen som det kommer att gå att nå ett jämställt samhälle.” De Geer sätter pricken över I:et om hur vi ska göra för att lyckas få ett jämställt samhälle – när männen sitter på makten och vill ha den kvar, går det då att kämpa emot förtrycket mot kvinnor från deras sida? Ja, det tror jag, då vi kan dela på den tillsammans på ett jämlikt sätt.
Några ord till en ung feminist
Marianne Lindberg De Geer
Kaunitz-Olsson
