Politik delas generellt in i två olika sfärer – inrikes- och utrikespolitik. Men verkligheten som mänskligheten upplever just nu är ett praktexempel på hur dessa två områden är sammanflätade, lyckas styra politiken i en viss riktning och påverkar ett helt land.

En av utmaningarna inom utrikespolitiken är de konflikter som för närvarande pågår på olika delar av planeten. Den mest beryktade är den ryska invasionen av Ukraina. Åtminstone är det den som uppmärksammas mest i de stora mediekonglomeraten. I Sveriges fall är det detta kriget som används av militaristiska sektorer för att driva fram och argumentera för ett medlemskap i Nato. Säkerhetspolitiska utredningar och analyser samt militärt tolkningsföreträde har ersatt en demokratisk process genom en folkomröstning. Försvarsmakten har blivit en debattör och ÖB öppnar upp för kärnvapen på svensk mark. 

Rysslands folkrättsvidriga militära aggression mot Ukraina har orsakat en våg av flyktingar, som i alla väpnade konflikter. Det som dock urskiljer sig är svaret som de europeiska länderna har gett exempelvis Israels invasion av Palestina, Marockos invasion av Västsahara eller andra konflikter i Afrika eller västasien.

”Om vi som samhälle inte kan upprätthålla asylrätten så förlorar vi en viktig grund för vår demokratiska ordning.”

Sveriges invandringspolitik har blivit alltmer restriktiv och det har blivit svårare för människor som behöver asyl att nå Sverige. Samtidigt har det visat sig att det har underlättats för medborgare från Ukraina att resa till Sverige på grund av kriget där. Det handlar om ett ojämlikt och orättvist system som bygger på den historiska och nuvarande koloniala logiken. Denna logik organiserar människor utifrån en hierarki där vissa människor anses mer värda än andra beroende på ras, kön och klass. Det är därför som människor från vissa länder har lättare att få skydd i Sverige medan andra kämpar mot hinder och byråkrati. Vissa människors liv är helt enkelt mer sörjbara än andras.

Det är viktigt att inse att begränsad tillgång till asyl inte bara är ett brott mot internationell rätt och de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter, utan också ett allvarligt hot mot demokratin i sig. För demokrati är mer än endast “öppna”, konfidentiella val var fjärde år. Respekten för asylrätten är en grundläggande princip för en demokratisk stat, och att underminera denna princip har allvarliga konsekvenser. Om vi som samhälle inte kan upprätthålla asylrätten så förlorar vi en viktig grund för vår demokratiska ordning, eftersom asylrätten i grunden handlar om rätten till ett leva. Leva ett liv i fred. Och det är detta som Tidöavtalets fascistiska politik aktivt gör motstånd till och förhindrar. 

En företrädare för Sverigedemokraterna uttryckte nyligen sin avsky för Migrationsverkets tjänstemän som han kallade ”asylaktivister” och dömde vad som ur hans perspektiv borde göras inom den svenska myndigheten: ”Dags att städa upp i Myndighetssverige.” Ett uttalande som inte borde förvåna oss med tanke på den fascistoida karaktären hos den som gjorde uttalandet.

Det är dock viktigt att komma ihåg att för att fascismen ska komma till makten behövs ett bredare stöd i samhället eller en statskupp. I dagens fall i Sverige har vi inte haft en statskupp, vilket betyder att det inte endast är SD som är problemet. Det är medverkan och stödet från de andra regeringspartierna som försöker genomföra repressiva åtgärder för att lösa problem orsakade av frånvaron av demokratiska utrymmen för alla de grupper som historiskt sett har varit medvetet uteslutna.

”Det är här vi finner den ”röda tråden” i den typiska högerpolitiken: repression, uteslutning, nationalism och militarism.”

Det är här vi finner den ”röda tråden” i den typiska högerpolitiken: repression, uteslutning, nationalism och militarism. När det är nödvändigt att genomföra åtgärder som garanterar social och politisk demokrati och rättvisa, då genomför de visitationszoner och brottsrubrik om “bristande vandel”. När det är nödvändigt att genomföra åtgärder för att fritt utöva rätten till asyl, då genomför de i princip en total avveckling av asylrätten och angiverilagar. När en väpnad konflikt uppstår och det behövs avspänningsåtgärder, då genomför de en upptrappning genom att skicka militära medel och gå med i en krigsallians med imperiet USA och diktaturen Turkiet. När det är nödvändigt att få ett slut på mäns våld mot kvinnor och transpersoner, så genomför de i praktiken en omöjlighet att få tillgång till tolk och mer pengar ges till det militära istället för till kvinno- och transjourer samt till förebyggande insatser. När det behövs akuta åtgärder för att rädda klimatet, så genomför de en sänkning av skatten på fossila bränslen och nedläggning av miljödepartement.

Allt detta visar en total brist på demokratisk vilja och följer den fascistiska manualen, som vi, tyvärr, alltför många av oss tidigare har bevittnat. Med andra ord, det är ett svar som fortsätter stärka det som den dekoloniala tänkaren Ramón Grosfoguel kallar för dödscivilisationen. Låt oss istället skapa ett samhälle som främjar livet.

Jaime Gomez, utrikespolitisk talesperson för Feministiskt initiativ