Intervju

Krisen i Peru splittrar landets feminister

Lourdes Huanca Atencio urfolksledare från Peru och ordförande för FENMUCARINAP är på Sverigebesök.

Den pågående sociala och politiska krisen i Peru har lett till sprickor inom den peruanska feministiska rörelsen. Å ena sidan finns de feminister som fokuserar på könsmaktsordningen, å andra sidan de feminister som förutom patriarkatet även fördömer andra förtryckarstrukturer som klass och rasism och kräver mer djupgående samhällsförändringar. Om detta berättar urfolksledaren Lourdes Huanca för Carmen Blanco Valer.

Sverigeaktuella Lourdes Huanca är representant för FEMUCARINAP, en landsomfattande peruansk kvinnoorganisation som samlar runt 126 000 småbrukar-, urfolk-, konsthantverkar- och lantarbetarkvinnor. Carmen Blanco Valer har talat med henne om situationen i Peru, och hur den har påverkat de feministiska rörelserna, för att bättre förstå den spricka inom feminismen som nu har uppstått i landet.

Organisationen som Huanca representerar bildades 2006 och definierar sig som en feministisk organisation inom ”småbrukar- och folklig feminismen”. 
Lourdes Huanca som besöker Sverige under en Europaturné uttrycker att hon och hennes organisation starkt tar avstånd från den sittande presidenten Dina Boluarte. De ser Boluartes tillträde som en konsekvens av bristande respekt för folkmajoritetens vilja.

Feministerna stöttade Castillo efter tvekan

Den nu pågående krisen i Peru uppstod efter att den före detta folkvalde presidenten Pedro Castillo avsattes och kongressen tillsatte Dina Boluarte som president. Hon blev därmed landets första kvinnliga statschef.

Den tidigare vänsterpresidenten Castillo var redan som kandidat kontroversiell bland feminister på grund av att han som troende evangelist även bar på en konservativ kvinnosyn och motsatte sig rätten till abort och utökade rättigheter för hbtqi+-personer.

Men när han vann valet, gjorde han troligtvis det med stöd av just feministiska rörelser och organisationer, eftersom alternativet var den högerkonservativa Keiko Fujimori, dotter till den tidigare diktatorn Alberto Fujimori.

– Vi visste att president Castillo var lamslagen av kongressen och vi visste att även han gjorde misstag. Men han var ändå den personen vi röstade för. Innan han valdes vid andra valomgången var även jag påverkad av mina urbana feministvänner. Så vid ett stort möte som min organisation sammankallade inför valet uttryckte jag inför delegater från olika avlägsna provinser att eftersom valet stod mellan honom och diktatorns dotter Fujimori, var vi tvungna att rösta för Castillo som var den ”minst dåliga kandidaten”, berättar Lourdes Huanca.

Huanca säger att organisationsmedlemmarna tillrättavisade henne och sade att det inte handlade om att rösta för en ”mindre dålig kandidat”, utan det handlade om ”att rösta för en person som skulle kunna vara vår son eller vår bror. En person som själv kommer från landsbygden och vet hur slitsamt jordbruksarbetet är, som vet hur jobbigt det kan vara att gå upp vid gryningen för att vattna odlingarna, eller för att ge djuren foder. En som vet hur vi ängslas över inför skolstarten eftersom vi inte har pengar för att betala böcker eller uniformer eftersom jordbruksprodukter värderas så lågt.”

– Så sade de till mig och eftersom jag är en demokratiskt vald ordförande respekterade jag gräsrotsmedlemmarnas mandat och fogade mig, trots mina feministiska övertygelser.

Boluarte bröt löfte till urfolken - liknas vid diktator

Under Castillos tid som president lät dock aldrig den högerdominerade kongressen honom att förverkliga några sociala reformer. De blockerade alla sådana initiativ och försökte istället gång på gång avsätta honom som president.

– När han väl var president såg vi hur han motarbetades när han försökte göra sociala reformer som skulle gynna oss på landsbygden och ursprungsfolk. Dessutom bevittnade vi hur de mäktiga i samhället och medierna behandlade honom med förakt på grund av att hans bakgrund som småbrukare och uppväxt i en fattig landsbygdsregion långt från huvudstaden. Även mina högutbildade feministvänner påpekade ofta föraktfullt hans misstag och sade att han inte var bildad. En del ansåg även att han borde avsättas. Detta gjorde ont och vi kände igen det förakt som vi själva drabbats av under hela vårt liv och vårt val av honom bekräftades, säger Lourdes Huanca.

Någon månad innan kuppen bad vår organisation om ett möte med Dina Boluarte. Vi såg att kongressen var fast besluten att avsätta presidenten och ville framföra vår oro. Vi ville även veta var vi som småbrukar- och urfolkskvinnor hade henne.

Hon lovade då att vara trogen mot folket som valt honom. Men bara en dryg månad senare hade hon svikit sitt ord. Något oförlåtligt för urfolk- och småbrukare, som ser muntliga löften som något som ska gälla – med eller utan papper.

Under de snart tre månader som Boluarte suttit vid makten har massiva folkliga protester avlöst varandra. Demonstranterna ser henne som en inkräktare och förrädare mot den tidigare folkvalde presidenten. Det brutala sätt som hon i egenskap av regeringschef har besvarat protesterna på har resulterat i över 60 döda och hundratals svårt skadade. Något som fått många att se på Boluarte som Perus första kvinnliga diktator.

Lourdes Huanca fortsätter och blir allvarlig i rösten när hon säger:

– Det gjorde ont när vi strax efter kuppen uppmanades av feministvänner och allierade från feministorganisationer i huvudstaden att stödja Boluarte eftersom hon är ”kvinna”. Även internationellt skrev några feminister i en gemensam gruppchatt vi har, att det var ett ”framsteg för alla kvinnor att ha en kvinna som president” Något som vi som utöver kvinnor är fattiga, urfolk och småbrukare inte alls höll med om.

Sociala protester bemöts med rasism

Förutom övervåld har Boluartes regering bemött de sociala mobiliseringarna med tydliga rasistiska uttryck och sexistiska inslag. Rasismen har tagit form i rasprofilering vid häktningar, rasistiska tillmälen från polisen mot demonstranterna och rasistiska påhopp från högerpolitiker samt genom vinklingen i mediernas bevakning av händelserna.

Utöver det har privilegierade sektorer i samhället drivit rasistiska kampanjer i sociala medier och organiserat medborgargarden som ibland hotat med fysiska angrepp mot demonstranterna eller förbipasserande som utifrån sitt utseende eller klädsel bedömts vara demonstranter.

– Vår besvikelse och sorg blev ännu större efter att polisvåldet mynnat ut i de två första dödsoffren, och vi dessutom fick veta att Grecia Rojas, en av våra allierade hade tackat ja till att bli minister för Kvinnoministeriet. Jag grät över nyheten och vår organisation sammankallade till krismöte. Vare sig jag eller våra basmedlemmar kunde förstå att en allierad som kämpat tillsammans med oss och gett oss råd gått med på att bli Boluartes minister, säger Lourdes Huanca och fortsätter:

– För oss var ju varje mördad, skottskadad och häktad person från folket, någon som kunde varit vår dotter, son eller vi själva och vi hade därför svårt att förstå att feminister kunde stödja beskjutningar mot civila.

Polisövervåldet fortsatte och Rojas satt kvar som minister. Inte förrän dödstalen översteg 30 avgick hon från ministerposten i protest. Men då trädde ytterligare en feminist fram. Nancy Tolentino tackade ja till att ersätta henne som minister, vilket var lika oförståeligt för Lourdes och de andra urfolksfeministerna.

Politisk kamp för inkludering

– Jag är fortfarande feminist, men jag har aldrig märkt så tydligt innan att det är så stor skillnad mellan att vara feminist på landsbygden där vi blir förtryckta som kvinnor, som fattiga, som lågutbildade och som urfolk och en helt annan sak att vara högutbildad stadsfeminist, konstaterar Lourdes Huanca.

– Min slutsats är att man kan inte bara se att någon är kvinna, även diktatorns dotter Fujimori är ju kvinna. Dina Boluarte är kvinna men har beordrat massakrer på vårt folk, så hon driver en patriarkal politik och nu är hon även en mördare. För oss är det viktigt att kvinnor flyttar fram sina positioner.

– Men lika viktigt är det att förändra samhället från grunden. De mobiliseringar som olika sektorer av det peruanska folket genomför nu, är inte kravkamp. Vi ber inte om flera landsbygdsvägar eller bättre landsbygdsskolor. Vår kamp nu är en politisk kamp där vi i rättvisans namn kräver att få vara med och styra samhället.

– Därför kräver vi bland annat att en ny grundlag formuleras. En grundlag som garanterar att kvinnor säkras platser i maktinstanser, men inte minst vill vi ha en grundlag som erkänner att vårt land är en plurinationell stat så att urfolk respekteras, där vi respekterar Pachamama och värnar om vår matsuveränitet. Är inte dessa saker en framflyttning av kvinnornas positioner? Hur kan feminister som har flera magisterexamina inte klara av att förstå det? Vi lärde oss av feminister att vi bör försvara våra kroppar. Varför kan de inte förstå nu att vi kämpar holistiskt och lära sig av oss?

– Jag är en småbrukar- och folklig feminist och feminismen har jag i ryggmärgen, säger Lourdes Huanca.

torsdag kväll besöker hon Solidaritetshuset i Stockholm och kommer dela med sig av sina perspektiv på småbrukar- och folklig feministisk kamp i krisens Peru.