När jag går hem från kontoret en solig och kall eftermiddag blir jag förblindad. Långt framför mig bär ett barn en kjol som träffas av solens strålar som sedan gång på gång studsar vidare in i mitt öga. Kjolen består av ett slags spegeltyg som dansar runt kroppen med barnets hoppsa-steg. Och jag tänker att den lilla människan ser ut som en del vuxna gör på queera samlingsplatser jag hängt på: Extremglitter med fotriktiga skor. Jag tänker också att detta metalliska plagg är så långt ifrån vad som fanns tillgängligt när jag själv växte upp.

Nu är barnavdelningar fulla av fuskpälsar, paljetter och glitter som skapar en berusande och förvirrande känsla: Är jag kvar på Lindex eller har jag klivit in i en garderob och kommit ut i ett kostymförråd i Las Vegas? Lägg därtill allt enhörningstema, eller unicorns som småkidsen säger, som tillsammans med allt glam skapar en queer känsla och små queens över hela landet. Och då kanske någon protesterar: Varför ska barns begär efter att bära glitter in i ett queert fack? Därför att glitter och fuskpäls till såväl vardag som fest är en gammal queer stil (bland annat).

När stilen nu är mainstream blir jag så irriterad om det queera ska suddas ut och straightas till. Ungefär som när en kompis åttaåriga dotter rakade ena sidan av huvudet medan håret på andra sidan förblev långt och jag skrev på Facebook att det var fint att se henne i en lesbisk frisyr. Folk reagerade och undrade varför jag behövde sätta frisyren i fack och jag menar att det som ska hedras ska hedras och inte osynliggöras.

Det var flatorna som i mängd började med denna coola frisyr. Ibland lyfts estetiken från marginalen upp i ljuset på ett mer aktivt sätt, som när Judas Priests sångare Rob Halford tog bdsm-utövarnas läder och nitar från de mörka källarna upp på hårdrocksscenen. Estetiken blev densamma hos både läderbögar och straighta hårdrocksfans. Detta är viktig historia som behöver påtalas. Stilar och identiteter är flytande så vem är du och vem är egentligen jag? Och här vill jag se mer tacksamhet över att det som skapas i de små och utsatta världarna kan avnjutas på de stora arenorna!

Och medan politiker i gammal hederlig fascistisk tappning vill detaljstyra verksamheter genom att exempelvis förbjuda sagostunder med dragqueens på bibliotek har det nu blivit värre än någon fascist kunnat tänka sig. Med tv-programmet Drag race Sverige hamnade queer underground i tv-sofforna och dessutom på bra sändningstid!

Både små och stora tittare kan inspireras av mycket hantverkskunniga dragqueens i att uttrycka sig, njuta och leka. Dessutom har det precis varit mellosäsong och Carolas gula bomullsdräkt från början av 80-talet är långt borta. Istället är det numera en hel del capes, fransar och lack som intar scenen, och så den äldre herren i glittrig tightstappning i dansbandet Casanovas!

Så många får nu utrymme att njuta av utklädningslådan – ta plats, känna sig snygga, ta ut svängarna, vara stjärnor som glänser i vårslasket! Och kanske är det någon liten eller stor queen som upptäcker att utklädningslådan korrelerar med insidan. Då faller pusselbitar och hemliga drömmar på plats och skapar helare människor. Och jag vill påminna om att även barn kan behöva få pusselbitar på plats. Och kanske kan det ibland handla om sex. Och kanske har skrikarna rätt – de som hävdar att dragqueens perverterar barnen. För jag tänker att det finns barn som upptäcker sexuell njutning i material, estetik och könsöverskridande lek. Så fint för dom.

Sandra Dahlén, sexualupplysare och författare