När jag första gången träffade Barbro Westerholm för drygt 15 år sedan, hade hon många decenniers försprång rent åldersmässigt, men också ett nästan oöverblickbart försprång erfarenhetsmässigt. Egentligen hade hon ju uppnått pensionsåldern redan cirka 10 år före vårt första möte, men det var ingenting som hon lät sig hindras av, eller som framstod som uppenbart för oss som träffade henne.

Vi stötte ihop på riksdagsseminarier, paneldebatter, föreläsningar och prideparader. Redan då var vi några som funderade på vem inom dåvarande Folkpartiet som skulle kunna föra hennes arv vidare. Den frågan var vi många som sedan fortsatte att ställa oss under resten av hennes liv, vilket ju var ett liv som var aktivt in i det allra sista. Själv träffade jag henne för, det som skulle visa sig vara, sista gången för cirka en månad sedan. Då var hon i riksdagen och ordnade med något praktiskt och berättade spontant att hon just fått en plats på ett äldreboende – åt sin man. Hon såg lite trött ut, men hade som vanligt några vänliga, uppmuntrande ord över.

De reaktioner som kom i tisdags när det blev känt att Barbro Westerholm hade avlidit visar på att vi är många som haft goda relationer till henne, även om vi inte tillhörde samma parti, eller höll med henne i alla frågor. Hon hade också en egenskap som gjorde det lättare att mötas: hon ville lyssna på dem som inte höll med henne och hon kunde ändra sig om det blivit fel. Detta var också något som hon lyfte i sin sista riksdagsdebatt, i juni förra året.

”Det är verkligen en anmärkningsvärd person som förmår erkänna sina misstag på ett sådant öppet sätt.”

Ett av de exempel på detta som jag tydligt minns handlar om en av de frågor som fortfarande är aktuell i debatten: förändringen av könstillhörighetslagen. Det rör sig om ett av de första riktigt hårda slagen om förändringen av lagen, att få bort tvångssteriliseringarna. I januari 2012 kom, väldigt överraskande för oss som jobbat med frågan intensivt i några år, helt plötsligt ett besked om att den dåvarande alliansregeringen hade kommit överens om att behålla kravet på sterilisering för den som ville ändra juridiskt kön.

Jag minns nu inte vilken fråga som istället hade fått sin lösning, men tydligt var att frågan om tvångssteriliseringarna hade nedprioriterats. Barbro Westerholm försvarade inledningsvis detta och besvikelsen från oss som jobbat med saken var enorm. De kraftfulla reaktionerna på beskedet fick sedan några veckor sedan regeringen att vända, och Barbro Westerholm reflekterade öppet i samtal över att hon först gjort en felbedömning.

I dagarna läste jag ett inlägg på Facebook av en av mina företrädare på posten som förbundsordförande för RFSL, Tobias Wikström. Han hade en liknande iakttagelse från en händelse som utspelade sig långt innan jag själv började engagera mig i hbtqi-rättigheter. Det gällde det som föregick en av de berömda ockupationerna av Socialstyrelsens trappa, den som utspelade sig 1985. Socialstyrelsen hade, skriver Tobias Wikström, ”skrivit ett mycket fördomsfullt yttrande över en statlig utredning om homosexuellas rättigheter”. Barbro Westerholm ”hade råkat skriva under det utan att läsa så noga”.

Efter trappockupationen och ”grillande” av henne ett par dagar senare på en scen på Medborgarhuset skrev Socialstyrelsen ett nytt remissyttrande. Det är verkligen en anmärkningsvärd person som förmår erkänna sina misstag på ett sådant öppet sätt. En ”annorlunda och prestigelös generaldirektör” skriver Tobias Wikström, och det är bara att hålla med honom om att det sedan är något att vara tacksam för att hon efter tiden på Socialstyrelsen blev politiker. 

”Vi är många som kommer sakna Barbro Westerholm och den där frågan vi började ställa oss för många år sedan, vem som kommer att plocka upp hennes fallna mantel, den är väl ännu inte löst. ”

Wikströms inlägg innehåller också beskrivningar av hur den första ockupationen av Socialstyrelsens trappa, 1979, ledde till att Westerholm såg till att sjukdomsklassifikationen av homosexualitet togs bort, och hur hon 15 år senare fick en nyckelroll då partnerskapslagen kom till.

Barbro Westerholms starka liberala kompass med mänskliga rättigheter i fokus har med rätta hyllats de senaste dagarna, men en god politiker, och människa, behöver helt enkelt fler egenskaper. Ibland kan man ha missuppfattat något eller inte haft tid att sätta sig in i en fråga tillräckligt, eller till och med inte läst ”så noga”, och då är det möjligt och ett tecken på styrka att ändra ståndpunkt och dessutom öppet reflektera över det.

Vi är många som kommer sakna Barbro Westerholm och den där frågan vi började ställa oss för många år sedan, vem som kommer att plocka upp hennes fallna mantel, den är väl ännu inte löst. 

Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet.