Jag är vansinnigt förbannad! I min förra krönika skrev jag om det fruktansvärda snippafallet, där ett barn fått se sin förövare gå fri för att några män i en jury inte förstod begreppet ”snippa”. Bara några veckor senare kom en granskning som visade att sexuella orsaker anges som skäl för var tredje flicka som omhändertagits med stöd av LVU, men enbart för var 16:e ärende när det gäller pojkar.

Vidare visade granskningen att flickor klandras för de sexualbrott som de blivit utsatta för med beskrivningar såsom ”att flickan låtit sig utsättas för övergrepp”. Som att det här inte var nog kom ytterligare en rapport från Childhood och Barnrättsbyrån som visar att flera hundra barn, främst flickor, blir utsatta för sexuella övergrepp av personal när de är placerade på ungdomshem. 

Jag önskar innerligt att jag kunde stanna där. Det hade varit illa nog, men i veckan kom dessutom folkhälsomyndighetens årliga rapport om folkhälsan i Sverige. Rapporten visar att folkhälsan i Sverige blir bättre förutom för kvinnor med låg socioekonomisk status. För dem går utvecklingen istället åt fel håll. Det är så illa att för just den gruppen har både medellivslängden och deras ekonomiska standard sjunkit.

Det här påverkar givetvis inte bara kvinnorna själva utan också deras barn. Var femte barn som har en mamma med kort utbildning lever nämligen på så små marginaler att pengarna inte räcker till de nödvändigaste. Detta i ett av världens rikaste länder. 

”Det är dessutom oerhört provocerande att dessa fruktansvärda övergrepp utförts i samhällets namn och så tydligt beror på politiska beslut.”

För den som är engagerad i den feministiska kampen är dessa uttryck för ojämställdhet ingen nyhet. Snarare tvärtom, det är så återkommande att de nästan bara snurrar förbi tills nästa granskning kommer, nästa vidriga övergrepp, nästa brutala strukturellt skapade levnadsöde. Att detta är en del av vår vardag är ofattbart. Det är dessutom oerhört provocerande att dessa fruktansvärda övergrepp utförts i samhällets namn och så tydligt beror på politiska beslut. Eller helt avsaknaden av dem. Det går inte att säga att en enskild individ bär ansvaret för snippafallet, inte heller den stora skillnaden mellan pojkar och flickors bedömningar när de omhändertas av samhället.

Det finns ingen som kan beskylla en enstaka man för övergreppen på SIS, inte en enda person kan med hedern i behåll beskylla den enskilda individen för att ekonomisk utsatthet skadar kvinnors liv och hälsa.  Det är klart som korvspad att vårt samhälle, de lagar och regler som styr oss och den ekonomiska fördelningen inte är gjorda för vare sig flickor eller kvinnor. Helt ärligt, den här skiten står mig upp i halsen!

Men kanske är det också här det märkligt nog tänds en gnutta hopp, eller åtminstone en enorm kampvilja hos mig. För mig skapas en drivkraft att rikta knivsudden mot de patriarkala systemfel som nu är ute i ljuset. Det finns ingen regering som ska tillåtas ducka för det här.

Under de senaste veckorna har Vänsterpartiet utkrävt regeringen på svar hur de tänker agera för att stärka rättssäkerheten för flickor och kvinnor i samhällets vård. Vi har lagt fram konkreta förslag för hur vi anser att regeringen ska agera och vi kommer inte nöja oss med något annat än förändring. Inte lite fernissa på ytan.

För hur det än är så kan politisk opinion faktiskt spela roll. Vänsterpartiet har visat gång på gång att vi kan sätta press på regeringen när vi har folket med oss. Så hur förbannad jag än är över sakerna tillstånd så väcker alla höjda rösterna hopp. För vi ska inte glömma att en stark opinion är hela grunden för att uppnå politisk förändring. Den chansen kommer vi inte tveka en sekund för att ta. 

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson Vänsterpartiet