Jag vandrar längs snöklädda trottoarer mot Växjö stadsbibliotek. Det är en dag i mars och snart börjar ett föredrag anordnat av Elin Wägner-sällskapet. Föredraget äger rum i den stora salen, ”Galaxen”, och i centrum står två ledamöter från Elin Wägner-sällskapet tillika två litteraturforskare från Linnéuniversitetet, Peter Forsgren och Anna Salomonsson.
För oss i publiken blir Forsgrens och Salomonssons gemensamma samtal som en odyssé genom Elin Wägners omfattande och produktiva författarskap och särskilt fokus läggs på de teman som kännetecknar Wägners breda samhällsengagemang: kvinnors rättigheter, fredsfrågan och, ovanligt nog för 1900-talets första hälft, livet på jorden (eller ”miljöfrågan” som vi kallar det idag).
Det här föredraget är en av många programpunkter under Elin Wägner-veckan som pågick i Växjö mellan den 4:e och 11:e mars. En temavecka som arrangeras varje år på initiativ av Elin Wägner-sällskapet och vars övergripande syfte är att genom olika kulturarrangemang förnya allmänhetens intresse för Elin Wägner.
Wägners anknytning till Småland handlar bland annat om att hon hade ett hus, Lilla Björka, i Bergs socken i Kronobergs län från 1925. Huset upplåts sedan 2014 av Elin Wägner-sällskapet till stipendiater som får möjlighet att bosätta sig där under en tid för att kunna ägna sig åt att förbereda, genomföra eller färdigställa sitt verk. Bland tidigare stipendiater finns Jane Morén, Jenny Clevesson, Elisabeth Wärnfeldt, Rüdiger Tillmann, Gabriela Pichler, Jan-Ewert Strämbäck och Linnéa Landström.
Föremål för brett forskningsintresse
Efter föreläsningen bestämmer jag mig för att kontakta Forsgren och Salomonsson för att ta reda å¨ mer om Elin Wägners författarskap. Min första fråga handlar om själva forskningsläget gällande Wägners författarskap. Forsgren berättar att man kan säga att den moderna Wägnerforskningen inleddes med Isaksson-Linders tvåbandsbiografi (1977/1980).
– Wägnerforskningen har blivit mycket omfattande under de senaste decennierna och nämnda titlar är bara några exempel. Gemensamt för all denna forskning är att den i någon mening är inriktad på författarens idéer och idéutveckling kring författarskapets tre huvudteman: kvinnan, freden och miljön, säger Forsgren.
Han vidareutvecklar och säger att runt år 1990 ökade forskningsintresset för Wägners författarskap, och resulterade bland annat i en sociologisk avhandling av Margareta Lindholm om Wägner och Alva Myrdal, och en idéhistorisk avhandling av Katarina Leppänen om Wägners debattbok Väckarklocka (1941).
Den senaste avhandlingen om Wägner är litteraturforskaren Sara Pärssons Ta sig hem (2022), som analyserar litterära skildringar av idéer om hem och bostäder under 1900-talets första hälft, bland annat med utgångspunkt i Wägners roman Pennskaftet (1910).
Förutom en rad vetenskapliga artiklar har Forsgren själv bidragit till Wägnerforskningen genom boken I vansklighetens land (2009), där han analyserar Wägners smålandsromaner utifrån kritiska perspektiv som berör genus, genre och förhållningssätt till moderniteten. Det är en forskningsinsats som Salomonsson gärna lyfter fram som exemplarisk.
Salomonsson säger att forskningsläget generellt alltid är talande för tidsandan; under en period var det relativt fåordigt om Wägner, men att det riktigt breda allmänintresset gradvis har ökat markant. Inte bara för Wägner, utan för flera kulturkvinnor som Hilma af Klint och kvinnliga kompositörer som rönte framgångar under sin livstid, men som sedan efter deras bortgångar mer eller mindre osynliggjordes i eftervärldens historieskrivning.
– Det nya medielandskapet har gjort det smidigare att nå yngre generationer. Många unga människor är idag intresserade av frågor som handlar om feminism och klimatkrisen, och det är något som bidrar till att aktualisera Wägner på nytt. Man tittar inte bara på samtiden idag, utan man blickar även bakåt för att skönja historiska linjer” säger Salomonsson.
Wägner - en mångsidig författare och aktivist
Under föredraget berättade ni att Elin Wägner hyllades av en mansdominerad kritikerkår för att ha skrivit ”riktig” litteratur (och inte ”kvinnolitteratur”)? Vilka romaner hyllade dessa kritiker och vad var det de hyllade? Vilken målgrupp tror ni att Elin Wägner riktade sig till när hon skrev?
Enligt både Forsgren och Salomonsson uppskattade den manligt dominerade kritikerkåren främst de så kallade smålandsromanerna: Åsa-Hanna (1918), Den namnlösa (1922), Silverforsen (1924), Svalorna flyga högt (1929), Vändkorset (1935) och Vinden vände bladen (1947).
– Ett skäl till att den manligt dominerande kritikerkåren värderade dessa romaner högt var att de inte uppfattade dem som lika feministiska som andra av Wägners romaner. Just dessa romaner kunde också kopplas till erkända romangenrer med hög status, säger Forsgren och fortsätter:
– Jag tror att Wägner riktade sig till två läsargrupper, dels en kvinnolitterärt orienterad, dels – och oftast – till den läsande allmänheten i bred mening. Det senare gäller nog inte minst smålandsromanerna”.
Vad gjorde att Elin Wägner intresserade sig för det litterära skrivandet?
– Redan som mycket ung blev Wägner journalist och likt många andra journalister (även samtida manliga) var nog steget till litteraturen inte så långt, särskilt inte för en så samhällsintresserad skribent som Wägner. Det gällde säkert att nå så många läsare som möjligt. Wägner odlade ju genom hela sitt författarskap journalistik parallellt med författarskapet, berättar Forsgren.
Han tror inte att det finns någon idémässig större skillnad mellan författaren och journalisten-debattören. Den främsta skillnaden, menar han, gäller nog mer genrer, forum och olika läsargrupper, det vill säga vad syftet med det skrivna ordet är, vilka läsargrupper man riktar sig till och vilket sammanhanget är.
– Att Wägner ansågs både mångsidig och produktiv innebar en tydlig fördel, tillägger Salomonsson.
– Wägners främsta tillgång var att hon – tack vare sin analytiska skärpa och uttrycksförmåga – kunde ganska obesvärat sväva mellan flera genrer, vilket i sin tur möjliggjorde att hon kunde vara verksam på flera arenor samtidigt, säger Salomonsson.
Även om Wägner var en högt respekterad kulturprofil tror dock Salomonsson inte att det fanns personkult på det sätt som tenderar att förekomma idag. Wägner fick sina texter publicerade i dåtida medier och allmänheten tog del av hennes resonemang i skrift. Det är inte säkert att många ens visste hur Wägner såg ut. Visserligen kunde porträtt av Wägner figurera i tidningar, men det skedde ytterst begränsat. Däremot kände allmänheten väl till hennes texter.
Röst för världsfreden
Både Forsgren och Salomonsson understryker att Wägners författarskap också måste ställas i relation till den historiska kontext, i vilket hon var verksam. Framför allt under 1930-talet blir Wägner alltmer engagerad i fredsfrågan, med tanke på dramatiska händelser runtom i omvärlden, och ville förbli en röst för världsfred.
– Som feminist har Wägner många anknytningspunkter till samtida feminister, men hennes pacifism gick längre än de flesta andras och hon var tidigare än andra miljömedveten”, säger Forsgren.
Enligt Salomonsson saknar Wägners fredsengagemang motsvarighet i vår tid.
– I vart fall har det inte getts något större utrymme i den offentliga debatten i Sverige. När det gäller klimatfrågan finns Greta Thunberg och feminismen i Sverige har jättemånga välkända röster, men fredsfrågan har inte riktigt det, säger hon.
När jag lyssnade till ert gemensamma föredrag noterade jag att intresset för Wägner i första hand tycks intressera en äldre generation kvinnor. Vilka är de intresserade?
– Det är en riktig iakttagelse, säger Forsgren och Salomonsson och tillägger:
– Men det har nog inte så mycket med Wägner att göra. Snarare är det så att det är ett dominerande mönster vid de flesta kulturevenemang.
Salomonsson är dock övertygad om att Wägner absolut kan väcka intresse hos yngre generationer, men då krävs det en ordentlig presentation av kontexten.
– Det gäller äldre författarskap överhuvudtaget. Språk är organiskt och förändras över tid. Vissa texter kan, av språket att döma, framstå som något föråldrat. Det underlättar om man bidrar med litet förförståelse, innan man sätter i gång och läser, säger hon.
Ett konkret sätt att försöka fördjupa intresset för Wägners författarskap, utanför Elin Wägner-veckan, är genom en distanskurs vid Linnéuniversitetet. Den heter Kvinnan, freden och miljön – Elin Wägners författarskap och det är Salomonsson som är kursansvarig.
Det är en litteraturvetenskaplig kurs på grundnivå och om man har grundläggande behörighet, så kan man söka till den på höstterminen på antagning.se. Forsgren nämner att den här kursen tidigare främst lockat yngre (majoriteten är kvinnor), vilket, enligt Forsgren, beror på att Wägners idéer, främst feminismen och miljöfrågorna, fortfarande känns angelägna att diskutera.
Kanske borde fler män söka den här kursen och lära sig ett och annat? Salomonsson berättar att det är en givande bildningskurs, där studenter från olika bakgrunder ges en gemensam plattform för att tillsammans kritiskt reflektera över Wägners litteratur. I denna kurs får man dessutom ta del av aktuell Wägnerforskning.
– Oavsett om man läser på universitet för första gången eller har doktorerat, oavsett om ens bakgrund är inom humaniora, nationalekonomi, socialt arbete eller naturvetenskap, så får man tillfälle att träna sig i att analysera litterära texter utifrån ett specifikt författarskap. Man blir litet mer allmänbildad efteråt, säger Salomonsson.
FAKTA/Elin Wägner (1882–1949)
Elin Wägner var en svensk romanförfattare, journalist och feminist, med stort samhällsengagemang i frågor som rör kvinnors rättigheter, fredsfrågan och miljö. Hon grundade Rädda Barnen 1919, var involverad i Fogelstadgruppen 1921 och verksam som skribent för tidskriften Tidevarvet (1923–1936). Hon blev ledamot i Samfundet De Nio 1937 och senare ledamot i Svenska Akademien 1944, som den andra kvinnan efter Selma Lagerlöf.
I hennes litterära produktion märks romanerna:
Norrtullsligan (1908)
Pennskaftet (1910)
Åsa-Hanna (1918)
Debattboken Väckarklocka (1941)
En biografi om Selma Lagerlöf i två delar (1942–1943)
