Öppet brev till myndigheter i Sverige:

Till berörda myndigheter.
Vi skriver till er med anledning av att vi ser en märklig och oroande utveckling där aktörer som inte själva har bakgrund eller fördjupad kompetens inom romska förhållanden bjudits in till myndigheter för att berätta om ”hur det går till hos romer”. Vi uppskattar ambitionen att vilja belysa förtryck och hjälpa romska kvinnor, men uppmanar regering, länsstyrelser och andra engagerade att först fördjupa sig i området hos de som faktiskt är sakkunniga – och inte minst ta in underlag från romska kvinnor själva.

Sommaren 2022 skedde en hemsk påkörning i Göteborg vilket just nu är föremål för rättegång och där man misstänker mord, samt att åklagaren lagt till den enligt lagstiftningen nya åtalspunkten ”med hedersmotiv”. De misstänkta samt brottsoffer tillhör den romska minoriteten vilket fått stor uppmärksamhet i media och även kommenterats av politiker.

Sverige har sedan år 2012 ”Strategin för romsk inkludering” och sedan år 2000 finns en lagstiftning om nationella minoriteter. Enligt båda ska romer delta i myndigheters arbete som rör dem själva. Det finns väl upparbetade samrådsformer med olika typer av representanter för alla olika undergrupper inom den romska minoriteten, exempelvis regeringens referensgrupp för romsk inkludering vid Kulturdepartement (som ansvarar för nationella minoritetsfrågor) och Länsstyrelsens samråd på Länsstyrelsen Stockholm (som är nationell koordinator för både minoriteter och romsk inkludering). Dessa båda instanser är exempel på expertis man kan vända sig till om man vill lyfta olika frågor.

Därutöver jobbar det runt om i Sverige ett stort antal romska tjänstepersoner med uppdrag inom romsk inkludering som man kan vända sig till för att få råd om hur man kan komma vidare med olika frågor och vart man kan vända sig för att få tag på rätt kompetens inom fältet. Det får tilläggas att dessa tyvärr blivit rätt bakbundna när det nu ”hettat till” och inte fått lov att uttala sig på grund av sin tjänstemannaroll, eller blivit personligen hårt ansatta och ifrågasatta och inte kunnat använda sin expertis som de faktiskt är anställda för. Dessa är självklart individer med olika egenskaper och kan inte vara experter på allt men eftersom det finns många kan man ju söka sig vidare om man inte tycker att man får gensvar för sina förfrågningar, samt det finns även flera samråd runt om i Sverige med bredare romsk kompetens som man då kan vända sig till istället.

Förutom referensgrupper och tjänstepersoner finns det även romska föreningar med olika inriktningar, kompetens och fokusområden, antingen från någon romsk undergrupp eller som samlar hela minoriteten. Flera av dessa är kvinnoorganisationer eller leds av kvinnor, på samma sätt som många ledande tjänstepersoner eller andra aktivister är romska kvinnor – om man föredrar att inledningsvis vända sig till kvinnor med sina frågor. Det finns även en historisk tradition i Sverige att de politiskt starka röster som leder kampen för romers mänskliga rättigheter är kvinnor.

Redan före det misstänkta mordet i somras hade en kvällstidning (Kvällsposten/Expressen) publicerat en serie artiklar med negativt fokus på romer. När dådet skedde gick de ut med etnicitet varvid en snöboll av halvsanningar blandade med fakta och rena osanningar sattes i rullning och andra medier tog vid, liksom politiker i en valrörelse med hätsk retorik. Det blir omöjligt att här kunna gå in på en redogörelse för vad som påståtts och antytts och vad i detta som är sant, falskt eller hårt vinklat i all denna medierapportering, det kräver mycket mer utrymme och tid.

Vi svarar gärna på alla frågor ni kan ha om detta och redogör beredvilligt för våra erfarenheter, arbete kring och uppfattning om frågor som rör jämställdhet och hederskultur inom olika romska sammanhang. För att konkretisera och få relevant kontext i det aktuella fallet behöver man även gå in på frågor som rör social misär och utsatthet, långvarig missbruksproblematik, psykisk ohälsa, gäng i utsatta områden, språk-/kulturtolkning och sociala medier.

Det finns många som har fördjupad kunskap om romska förhållanden. Reportrar på GP tillhör inte dessa! Den artikelserie de lanserar som ett ”avslöjande gräv” är oseriös och tendensiös och det går enkelt att visa på om vi tar oss tid att analysera artiklarna. Även ledarartiklarna vittnar om i bästa fall djup okunskap och i värsta fall en antiziganistisk agenda. Det är mycket svårt att komma åt dessa typer av publikationer som också drivs av kommersiella intressen. Det är ju en annan sak med public service som har krav på sig vad gäller fakta och saklighet och där man kan begära granskning. Detta gjorde vi exempelvis när SVT Morgonstudion intervjuade en forskare som är expert på hedersvåld på Stockholms universitet. Han uttalade sig då om romska kulturella fenomen och påstod mycket grova saker som inte överensstämmer med fakta. Han kunde ingenting om romer utan berättade om det han känner till om hederskultur från de kulturer han studerar (ex den kurdiska) men som om de vore romska. Granskningsnämnden undersökta saken och fällde inslaget för sakfel. Det är här viktigt att påpeka att vi inte säger att det inte förekommer hederskultur inom den romska gruppen, men den kan inte tolkas utifrån den förförståelse man har från kulturer som ingår i muslimska diasporor från Mellanöstern eller Afrika, vilket sker nu.

Det vi nu vill med detta brev är att myndigheter inte hakar på demoniseringen i en medierapportering med oklara syften, utan hädanefter talar direkt med romer när saker gäller dem.

Vi skriver detta på förekommen anledning då vi senaste månaderna sett några märkliga exempel på en motsatt utveckling och där vi undrar: vad hände där? Hur är det möjligt år 2023? Den romska minoriteten finns i Sverige sedan 500 år, men har varit utstött och nedtystad, och nu efter en positiv utveckling med romsk inkludering, där förtroendet sakta men säkert byggs upp för att just stärka ömsesidig tillit mellan romer och majoritetssamhälle, kastas detta över ända och riskerar rasera förtroendet igen.

För att citera Stockholm stads romska tjänstepersoner från ett möte nu i mars:
”Man ser en ökad oro när det kommer till den allt mer stigmatiserande samhällsdebatten som pågår om romer. Fler och fler romska ungdomar döljer sin romska identitet för att inte bli utsatta för olika former av antiziganism.  Arbetet med att motverka antiziganism står högt på agendan och det är av oerhörd vikt att man fortsätter kunskapshöjande insatser i alla nivåer av samhället för att stävja den ökande polarisering som sker mot den romska nationella minoriteten.”

Exempel på tillfällen vi uppmärksammat är:
17 januari – En artikel i GP 20 januari berättar om att ”i tisdags anordnade riksdagens tvärpolitiska nätverk mot hedersförtryck ett seminarium för att hedra Fadime och hennes kamp, i samarbete med nätverket Varken hora eller kuvad. Seminariet inleddes med att reportrarna som har arbetat med GP:s granskning av hederskultur inom den romska minoriteten berättade om sitt arbete.” Jämställdhetsministern samt en f.d socialminister närvarar och kommenterar förhållanden hos romer efter att ha lyssnat på reportrarna. Ingen rom överhuvudtaget, ingen erfaren forskare om romer eller annan sakkunnig om romer närvarar! Vart tog källkritiken vägen?

28 mars – GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) ”föreläser för Länsstyrelsen Norrbotten och Västerbotten (plats Umeå) om hedersrelaterat våld och specifikt romsk hederskultur och dess konsekvenser för individen”. Organisationer som GAPF gör ett fantastiskt jobb för att motarbeta hedersvåld och stärka jämställdhet där flickor och kvinnor länge varit svikna av det svenska samhället som blundat för deras situation. Vi stödjer 100 % deras strävsamma arbete för att vi en dag skall nå ett mål där alla flickor och kvinnor själva bestämmer över sina liv! Bra jobbat! Men varför tar de på sig att – som det verkar – tolka romska förhållande utifrån anekdotiskt underlag och sin egen kulturella kontext?

Vi kommer att be sådana organisationer att visa ödmjukhet inför frågan om var de hämtar sin kunskap och vilka källor de använder. Ta ansvar för att inte förmedla vidare tendensiös journalistik där några snabbt rotat runt i ett ämne för att hitta något upprörande att publicera, då det inte är samma sak som exempelvis grundlig vetenskaplig forskning med granskat underlag, vetenskaplig metod och verifierbara källor.

Vi förutsätter att dessa tillfällen var sista gången myndigheter anlitar andra att tala i romska kvinnors sak utan att först höra med dem det faktiskt gäller. För att tala rättighetsspråk:
Inget om oss utan oss!

Emilia Huczko, ordförande Bahtale Roma
Eva Balok, sakkunnig Haninge
Lena Kazimirow, ordförande Fusion
Marcela Kovacsova, ordförande Trajosko Drom
Hilda Orvokki, ordförande Romska tjejjouren Esmeralda
Priscilla Schwartz, sakkunnig Stockholm
Nina Lundberg, sakkunnig Stockholm
Viktoria Glindrönn, sakkunnig Malmö
Lillemor Holmlund föreningen RUNG

Artikeln är tidigare publicerad i DIKKO Magasin.

Vi kräver att alla regeringar runtom i hela EU säkerställer att en samtyckeslagstiftning inkluderas i EU:s nya direktiv för att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer, som just nu förhandlas mellan EU:s institutioner. Att inte inkludera det skulle vara både bakåtsträvande och en direkt förolämpning mot Europas kvinnor och män.

EU fördömer användningen av våldtäkt som vapen i väpnade konflikter och kräver ständigt nolltolerans mot användningen av denna avskyvärda handling i länder utanför vår union. Under det svenska ordförandeskapet valde majoriteten av EU-ländernas regeringar dock att stryka förslaget om en samtyckeslag i rådets allmänna ståndpunkt. Inom de närmaste veckorna förväntas Sverige inkomma med sin ståndpunkt i frågan och har därför nu en ny chans att återupprätta vårt ryckte som föregångsland i jämställdhetsfrågor. Allt annat än ett svenskt stöd för en inkludering av en samtyckeslag i direktivet vore chockerande, oacceptabelt och bakåtsträvande.

Lagpaketet är den allra första europeiska lagstiftningen vars syfte är att bekämpa näthat, kvinnlig könsstympning, förebyggande av våld och skydd för brottsoffer. Kvinnor i Europa måste försäkras att våld mot kvinnor bekämpas kraftfullt i alla EU:s medlemsstater.

Vi behöver ett säkrare Europa, som aktivt jobbar med förebyggande åtgärder, skydd och lagföring av dessa brott.

Våld mot kvinnor och våld i nära relationer ökar i hela Europa – statistiken är skrämmande.

Vi måste säkerställa ett gemensamt agerande från alla regeringar inom EU om vi ska kunna bekämpa dessa fasansfulla brott.

Fri rörlighet för människor är en av EU:s fyra pelare – vi måste därför se till att kvinnor och män skyddas likvärdigt från alla former av våld över hela vår union.

Vi uppmanar alla EU-medborgare och regeringar att säkerställa att denna historiska och banbrytande lagstiftning inkluderar samtyckeslag.

Evin Incir (S) och Frances Fitzgerald (EPP), Europaparlamentariker

”Inte i mitt namn” ropade flera demonstranter från organisationen ”Jewish Voice for Peace” i USA:s kongress. Dussintals av dem greps av polisen. Samma organisation belyser att den israeliska militären har dödat fler palestinska barn de senaste två veckorna än under alla tidigare militära operationer i Gaza de senaste 17 åren tillsammans.

Efter Hamas attack i Israel där civila offer föll meddelade den israeliska regeringen att de skulle ge ett militärt svar på denna aktion. Vad som utspelas i Gaza är inget annat än en massaker utförd av Israel, med stöd av USA och EU och direktsänt till hela världen. Det vi ser är att makthavare stödjer Israels regeringen i dess missbruk av militärt våld medan civilsamhället i dessa länder tar avstånd från massakern och mobiliserar för att kräva vapenvila och respekt för det palestinska folkets rättigheter i Palestina. I stället för att endast kräva att några lastbilar kör in i Gaza med humanitärt bistånd borde makthavare även kräva ett slut på Israels ockupation av Palestina.

Historien om konflikten mellan Israel och Palestina är långvarig och kan kännas svåröverskådlig. Denna konflikt påbörjades inte den 7 oktober i år, utan har sin grund i Israels militära ockupation av Palestina med västvärldens tillåtelse. Det är en konflikt som började när kolonialmakten Storbritannien gav upp mark som inte var deras att ge bort vilket ledde till att mer än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem. Jämför med 1 miljon fördrivna sen Israels senaste flygattacker. Det är en konflikt präglat av kolonial politik, upprepade överträdelser av mänskliga rättigheter och skapandet av en apartheidstat. 

Vi är många som fördömer Hamas attack på civila men det intressanta är att endast vi som står upp för ett fritt Palestina avkrävs på fördömande varje gång vårt stöd uttrycks, medans pro-israel inte har samma krav på sig att fördöma Israels mångåriga attacker på civila varje gång stöd för Israel uttrycks. Detta blir ännu mer intressant med tanke på Amnesty International uttalande om att Israels svar inte är proportionerligt och att det finns “starka bevis på krigsbrott efter Israels attacker som utplånat hela familjer i Gaza”. 

Världen kan fortfarande höra de skrämmande orden från Yoav Gallant, försvarsministern för Israels högerextrema regering: ”Vi strider mot odjur och agerar därefter.” och premiärministerns, Natanyahu “detta är en kamp mellan ljusets barn och mörkrets barn…””.

Här får vi en smak av Israels regerings koloniala syn: de koloniserade människorna betraktas inte som människor, de betraktas som djur, och därför anser staten Israel att den har rätt att misshandla dem, döda dem och utplåna dem från planetens yta. Detta skapar en berättelse där de som motstår anses skyldiga och behöver rättfärdiga sin existens. Denna avhumanisering är en viktig grund inom fascismen! 

Israels påstående om att vara den enda demokratin i regionen ifrågasätts på grund av dess förnekande av mänskliga rättigheter och bosättningspolitik i de ockuperade områdena. Sann demokrati handlar inte endast om regeringens förmåga att upprätthålla grundläggande demokratiska institutioner, utan också om respekten för mänskliga rättigheter, inklusive jämlikhet och rättvisa för alla individer. Exempelvis så har Israel genomfört stränga kontroller, inklusive gränsrestriktioner och regler om rörelsefrihet, vilket allvarligt har begränsat det palestinska folkets vardagsliv. Detta är i strid med grundläggande demokratiska principer om individuell frihet och rättigheter. Dessutom har Israel byggt bosättningar på palestinskt territorium, en handling som strider mot internationell lag och förvärrar situationen. Det bör också noteras att Israel upprepade gånger har brutit mot FN-resolutioner som kräver återvändande för de fördrivna.

Den kritiska situationen i Gazaremsan är ingen ny företeelse. Över 2 miljoner palestinier är i praktiken instängda i Gaza, som även kallas för världens största utomhusfängelse, och mer än 80 procent av dem är beroende av humanitär hjälp. Samtidigt fortsätter de israeliska bosättningarna på Västbanken, och palestinierna tvingas flytta från östra Jerusalem. I en rapport från februari 2022 påpekade Amnesty International hur israeliska styrkor ”har begått handlingar i Gaza (liksom på Västbanken och Israel) som är förbjudna enligt Romstadgan och apartheidkonventionen, som en del av en omfattande och systematisk attack mot civilbefolkningen med syftet att upprätthålla ett system av förtryck och dominans över palestinier, och därigenom utgöra apartheidbrottet mot mänskligheten”.

Samma bild bekräftades i ett brev från samma organisation till EU:s utrikesministrar den 20 oktober: “Den nuvarande krisen uppstod inte i ett vakuum. Israel har en lång historia av att begå krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, bland annat genom att påtvinga palestinier ett apartheidsystem i årtionden, ostraffat.”

Human Rights Watch har också tydligt framhållit vikten av att följa internationell humanitär rätt. Skyldigheten att ”skydda civila gäller alla: attackera inte civila medvetet eller urskillningslöst, ta inte gisslan, straffa inte civila genom individers handlingar, inte neka eller undanhålla humanitärt bistånd”. Allt detta har kränkts mitt framför ögonen på världen, och det är fullständigt oacceptabelt.

Det är viktigt att förstå att det här inte är en konfrontation mellan två jämlika parter och den asymmetriska maktbalansen mellan Israel och Palestina utgör betydande utmaningar. Israel, som en ekonomisk och militär ockupationsmakt, utövar stor kontroll över situationen, medan Palestina saknar ekonomiska resurser och möjligheter att försvara sina rättigheter och suveränitet. Israel har västvärldens makthavares stöd, vilket gör den koloniala dubbelmoralen tydlig – Ukraina får stöd, men inte Palestina. Dessutom har Israel även mainstreammeders stöd, vilket gör att Palestina endast kan förlita sig på alternativ media och andra civilbefolkningar röster. Det är dags för Israel, som ockupationsmakt, att uppfylla sina skyldigheter enligt internationell rätt. Det är rimligt att kräva att Israel omedelbart avbryter de urskillningslösa bombningarna, avslutar apartheidpolitiken mot palestinierna, följer de FN-resolutioner som kräver att de drar sig tillbaka från ockuperade områden och avbryter bosättningar i dessa områden.

När en stat upprepade gånger misslyckas med att uppfylla sina internationella åtaganden kan den inte anses vara en pålitlig partner. Detta gäller Israel under ledning av den högerextrema premiärministern Benjamin Netanyahu. Av denna anledning är det legitimt att överväga sanktionsåtgärder, såsom att omedelbart avsluta alla samarbetsavtal på det militära området mellan Sverige och Israel. Det är också avgörande att Sverige följer upp erkännandet av staten Palestina och arbetar för att EU tar sitt ansvar genom att stoppa allt militärt samarbete med Israel och handelsavtal för israeliska varor från ockuperade områden samtidigt som internationella samarbete (det så kallade ”bistånd) med Palestina ska öka och inte skäras ner som den nuvarande högerregeringen föreslår.

Som ockupationsmakt har Israel alltför länge överskridit den röda linjen för vad som kan anses acceptabelt med avseende på det palestinska folket. Det är nu dags för civilsamhället, organisationer och antikoloniala politiker runt om i världen att högt proklamera, trycka på och agera för att stoppa folkmordet på Palestinier som nu utförs av Israel och dess allierade och att Israel häver ockupationen genom att äntligen börja följa FN:s resolution 194, vilket ger det palestinska folket rätt att återvända till sina territorier som för närvarande olagligt ockuperas av Israel. 

Vi kan inte tillåta oss fastna i den falska koloniala dikotomi-logiken, där vi inte kan stå upp mot bosättarkolonialism och apartheid och samtidigt fördöma våld och antisemitism. Just nu dras Sverige med i denna logik där alla som fördömer Hamas måste stötta Israel och där alla, framförallt palestinier, som inte direkt fördömer Hamas är för Hamas. En logik där allt våld från Palestinas sida är aggression, medan det israeliska våldet anses vara självförsvar. En logik där bara en sida får sin mänsklighet erkänd. Vi kan fördöma allt våld mot civila och samtidigt erkänna att det råder en maktobalans. Och det är allas vårt ansvar att balansera den maktobalans genom att göra så att strukturellt förtrycktas, som görs röstlösa, berättelser och röster ekar över hela världen.

Jaime Gomez, Utrikespolitisk talesperson för Feministiskt initiativ 

Regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna la häromveckan ett förslag i riksdagen om att göra viss transvård olaglig för personer under 25 år. Det liknar det vi ser i USA, att transpersoner som söker vård för sitt lidande ska omvändas till att sluta vara trans, istället för att få könsbekräftande vård, skriver RFSL Ungdom.

Varje höst är det så kallad öppen motionstid i riksdagen, då riksdagens ledamöter kan lämna in förslag om allt mellan himmel och jord. I år skrevs över 2500 motioner med över 9500 olika förslag in. En av dem är från SD, som vill i lag skriva in ett förbud mot könsbekräftande hormonbehandlingar och operationer för att behandla könsdysfori hos patienter under 25 år.

Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg med flera skriver att ”terapeutisk behandling” ska vara den primära behandlingen vid könsdysfori. Förslaget liknar vad vi ser i USA,  att vården som erbjuds transpersoner ska få dem att sluta vara trans, istället för att lindra det lidande som könsdysfori innebär. SD vill ha medikaliserade omvändelseförsök.

1177 definierar könsdysfori som ”när könsidentiteten inte stämmer överens med det kön du registrerades som när du föddes och att det innebär ett lidande”. Den enda behandlingen är könsbekräftande vård – alltså vård som syftar till att kroppen bättre ska stämma överens med könsidentiteten.

RFSL Ungdoms utgångspunkt är att varje person som är i behov av vård ska få det. När det rör misstänkt könsdysfori hos unga är utredningen för att sätta en könsdysforidiagnos cirka två år. Först när ens vårdbehov har kartlagts och eventuella behandlingar ordentligt övervägda, av läkare, patient och eventuella vårdnadshavare, kan det komma att bli aktuellt med exempelvis hormonbehandling. Stödsamtal kan inte bota könsdysfori, det kan bara bistå med olika sätt för att hantera lidandet. Inte av en behandling. Tillgång till exempelvis hormonbehandling eller fysiska hjälpmedel är livsviktigt för många transpersoner.

”Vår världsrekordsgamla könstillhörighetslag ("translag") måste ersättas med en ny som skiljer vården från processen att ändra juridiskt kön, alltså det som står i folkbokföringen och i passet. ”

Snarare än att politiker ska förbjuda delar av transvården måste den förbättras. Då behöver vi bland annat:

Köfri könsdysforivård
Dagens underdimensionerade och överbelastade könsdysforimottagningar har långa köer för ett första möte, på vissa platser flera år. skillnaden är stor över landet. I vår kartläggning från 2022 skiljer det sig mellan tre månader och 2,5 år. Vissa mottagningar har slutat ta emot nya patienter. Vårdgarantin säger att man ska få vård inom 90 dagar. Det kan inte bara vara en utopisk målsättning, utan alla med misstänkt könsdysfori måste erbjudas utredning i tid. Därför behöver ansvariga regioner tillskjuta mer pengar, så att läkarna, psykologerna och kuratorerna i utredningsteamen får fler kollegor.

Mer utvecklad och individualiserad könsbekräftande vård
Transpersoner är individer med olika vårdbehov. Varje person med könsdysfori ska givetvis få skräddarsydd vård för att möta just deras behov. Utvecklingen över tid är att den könsbekräftande vården blir allt mer individualiserad, men mycket kvarstår att göra för att alla ska få den vård de behöver. Det gäller inte minst ickebinära transpersoner.

En modern translag som separerar medicin och juridik
Vår världsrekordsgamla könstillhörighetslag (”translag”) måste ersättas med en ny som skiljer vården från processen att ändra juridiskt kön, alltså det som står i folkbokföringen och i passet. Det är helt orimligt att den överbelastade könsbekräftande vården tvingas lägga tid på att skriva långa intyg. Varje människa ska ha rätt att själv bestämma vilket kön som står i passet.

Sverigedemokraternas gruppledare Linda Lindberg, jag tycker du behöver svara på en fråga som många av mina medlemmar har. Varför ska unga transpersoner förbjudas från att ta emot den enda vården som är effektiv mot deras lidande?

Elias Fjellander, förbundsordförande RFSL Ungdom

RELATERADE ARTIKLAR:
2022-06-17 ⎮ Akut brist på vård till unga transpersoner