Sara Malmvall från Stadsmissionen rapporterar till TT i veckan: ”Jag möter unga kvinnor som inte vågar be sina föräldrar att köpa mensskydd för att de vet att familjen lever i ekonomisk fattigdom. De vill inte utsätta föräldrarna för den stressen.”

För även om priserna på mensskydd ”bara” har ökat med nio procent under det senaste året, har de sammantagna prisökningarna på livsmedel, boende och uppvärmning gjort att alldeles för många svenska hushåll inte ens har råd med det mest nödvändiga just nu.

Det som globalt kallas ”mensfattigdom”, finns nu alltså även här.

”Nöden har ingen lag och hela nio av tio kvinnor beräknas sakna tillgång till mensskydd över världen. I stället används sådant som tygtrasor, gräs, aska – eller just toapapper.”

”Men det hela handlar faktiskt om en enorm, grundläggande orättvisa. För varför ska det vara självklart att den här bördan ska ligga på kvinnans egna axlar?”

Och kanske tänker vissa läsare att det där väl är helt naturligt. Att det inte är någon större fara när flickor och kvinnor pusslar och lappar, lagar och smusslar som de gjort i alla tider vid den tiden på månaden.

Men det hela handlar faktiskt om en enorm, grundläggande orättvisa. För varför ska det vara självklart att den här bördan ska ligga på kvinnans egna axlar?

Om vi kan enas om att menstruation är världens mest naturliga sak men också en del av kvinnans reproduktiva hälsa, ska vi då inte underlätta för dem som lever med detta?

Jag menar, samhället har ju bestämt att vi gemensamt tar hand om landets barn, äldre och sjuka. Varför ska vi inte också stå bakom de som lever med den här medicinska företeelsen som inte ens i sig är en sjukdom?

Det skojas ibland om att synen på mens som något smutsigt och äckligt, något som helst ska döljas, hänger ihop med att det är kvinnans lott. Hade männen haft mens och fött barn, ja då hade saker varit annorlunda.
Och visst är det så. Jag tänker att det knappast finns något som samhället lika konsekvent signalerar till sina invånare, som i vilken utsträckning det lönar sig att vara man framför att vara kvinna.

”Varför inte börja med att se utgifterna som livmodersbärare får på köpet som samhällets ansvar. Så slipper svenska tonårstjejer gå till skolan med knöligt toapapper i trosorna.”

”Bli man och tjäna mer, jobba mindre och må bättre”, skulle en slogan kunna vara om det nu hade varit valbart vilket kön man kunde födas till.
För det är inte ens bara så att kvinnor tjänar mindre – det finns inte ett enda yrke där män inte tjänar mer. Det är också dyrare att vara kvinna.

Ett liv med mensskydd beräknas kosta hela 70 000 kronor, en kostnad som samhället alltså underförstått inte ska hjälpa till med. Men så behöver det inte vara. Sverige kan också göra som Skottland och Spanien och lagstifta om
gratis mensskydd. Särskilt viktigt vore det nu när fler familjer inte har råd i den ekonomiska krisen. För det går faktiskt att börja se kvinnans kropp som lika normal som mannens.

Varför inte börja med att se utgifterna som livmodersbärare får på köpet som samhällets ansvar. Så slipper svenska tonårstjejer gå till skolan med knöligt toapapper i trosorna.

Lina Stenberg är skribent och författare.