”Det är första gången jag fått uppleva ett så starkt synliggörande av kvinnor som utsätts för sexuell exploatering” Maj Karlsson (V) om att vi borde hylla de människor som utkämpar ett krig under sina liv istället för att vända dem ryggen.
För ett tag sedan kom min dotter och ville visa en musikvideo för mig. Hon var helt lyrisk. Vi stod mitt i centrala Stockholm och hon borde känna mig tillräckligt väl för att förstå att vissa saker ska jag inte se offentligt. Jag är nämligen av den mer blödiga sorten som saknar förmåga att stoppa mina känslor om jag blir tillräckligt berörd. Det hon visade startade en inte allt för smickrande gråtattack.
Där mitt i folkvimlet tog nämligen min dotter upp mobilen och visar mig musikvideon till Fils de joie av musikern Stroame. På engelska betyder det ”Son of joy”. Det är en extremt stark text som handlar om en son till en prostituerad. Han bemöter de argument som sexköpare ofta framhäver för att försvara sina handlingar och redogör för den fruktansvärda människosyn som krävs för att ta sig rätten att köpa någons kropp. Han ger också svar till förövarna genom att utropa att han alltid kommer vara stolt över sin mamma och att hon är en hjälte. Texten i sig är så stark och smärtsam att jag redan där är förlorad. Men det är videon som får allt att helt explodera.
”Det är första gången jag fått uppleva ett så starkt synliggörande av kvinnor som utsätts för sexuell exploatering. En massiv och vacker hyllning till de människor som får betala det högsta priset för världens strukturella förtryck.”
I filmen får vi se Stroame gestalta en president som håller ett tal på en enorm nationell begravning. En sådan som hålls när en högt uppsatt politiker eller kanske militär har avlidit. Han står vid ett podium, omgiven av fanor och viktiga personer som sammanbitet stirrar rakt fram för situationens allvar kräver det. Framför honom står en likkista. Till tonerna av hans tal marscherar militärer i sorgmarsch inför åsynen av hundratals åskådare i djup sorg. Ur detta storslagna uppträdande träder plötsligt ett antal svartklädda kvinnor fram i en dans mot kistan. Väl framme vid den lyfter kvinnorna upp kistan på sina axlar och bär den mot en gigantisk staty formad som två kvinnor som håller upp en fackla. Det är här allt brister för mig. Hela begravningen är tillägnad de prostituerade som blivit mördade.
Det är första gången jag fått uppleva ett så starkt synliggörande av kvinnor som utsätts för sexuell exploatering. En massiv och vacker hyllning till de människor som får betala det högsta priset för världens strukturella förtryck. I den här videon finns ingen ömkan, ingen nedvärdering eller stigmatisering. Som jag ser den visar den bara värdighet och sorg.
Jag kan inte sluta tänka på hur det skulle bli om vi levde i ett samhälle som hade hyllat de människor som utkämpar ett krig under sina liv istället för att vända dem ryggen. Begravt dem som om de vore hjältar som dött i strid på ett slagfält. Bett dem om förlåtelse för samhällets alla tillkortakommanden som skapat dessa strukturella övergrepp. Givit alla som överlevt allt stöd de behöver. Ja tänk om vi bara hade gjort något så litet som att låta dem bli synliga och hörda. Sett till att förövarna var de enda som blev dömda.
”Det går att titta bort så länge de som utsätts för sexuell exploatering blir stigmatiserade och osynliggjorda. Men om vi istället ser dem för vad de verkligen är blir det omöjligt att fortsätta titta åt ett annat håll.”
Jag följer en rad konton på sociala medier som skapats av människor som lever i eller har levt i prostitution och sexuell exploatering. Varje dag när jag öppnar mitt flöde så möts jag av deras brutala verklighet. Övergreppen de utsätts för och den fruktansvärda människosynen bland förövarna. Jag ser lika ofta politikens flathet för att bekämpa det sexuella våldet som ointresset för att ge insatser för att hjälpa den som utsätts. Orden kanske finns, men handlingar är det sämre med. Under en kort period när Paulo Roberto åkte dit för sexköp föddes en liten glimma hopp när mörkret krockade med dagsljuset – när det liksom inte gick att ducka. Men sen kom tystnaden igen. Trots att ingenting har förändrats.
Det är mot den bakgrunden som den här låten och videon väckte så mycket känslor i mig att jag ville skriva min krönika om den. För att den klär av den obehagliga sanningen att det går att titta bort så länge de som utsätts för sexuell exploatering blir stigmatiserade och osynliggjorda. Men om vi istället ser dem för vad de verkligen är blir det omöjligt att fortsätta titta åt ett annat håll.
Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson Vänsterpartiet
