I morgon onsdag förväntas Europaparlamentet ta beslut om hårdare krav för att fler länder ska ratificera Istanbulkonventionen. Det är bra och det är viktigt. Inte minst i en tid då jämställdheten runt om i världen backar och länder som till exempel Turkiet meddelar att de drar sig ur den konvention som en gång skrevs i just Turkiet.

Istanbulkonventionen är idag vårt starkaste verktyg för att sätta press på länder för att arbeta med att förebygga och stoppa mäns våld mot kvinnor. Sverige antog konventionen redan 2017 och vi är idag ett av världens mest jämställda länder, det är bra. Men bra kan bli mycket bättre.

Mäns våld mot kvinnor är idag ett av våra största samhällsproblem i Sverige. När EU:s granskningsfunktion (GREVIO) senast utvärderade Sveriges arbete för att stoppa och förebygga våldet gavs 41 rekommendationer om hur Sverige kan förbättra sitt arbete för att stoppa våldet.

Istanbulkonventionen är idag vårt starkaste verktyg för att sätta press på länder för att arbeta med att förebygga och stoppa mäns våld mot kvinnor.

Rekommendationerna handlar om hur Sverige behöver stärka sitt arbete med att synliggöra normer och attityder som rättfärdigar våldet, barns rättigheter behöver stärkas och vi måste se till att stödet och skyddet för våldsutsatta kvinnor finns i hela landet. Vi behöver också stärka vår samverkan mellan myndigheter, vården och civilsamhället för att inte en enda kvinna som riskerar att bli eller som är våldsutsatt inte ska fångas upp. Vårt rättsväsende
behöver stärkas både genom ökad trygghet för kvinnan och se till att den våldsutövande mannen ställs till svars.

Sedan rekommendationerna kom (år 2019) har mycket gjorts. Barnkonventionen blev svensk lag, uppdragen till statliga myndigheter om samordning tydliggjordes och stödet till tjej- och kvinnojourer har stärkts och permanentats. Politiska krafttag togs för att lyfta frågan på den politiska dagordningen. Våldet mot kvinnor skulle prioriteras i lika hög utsträckning som gängkriminaliteten och politiska reformer presenterades för att nå dit.

Men sen skedde något, ett regeringsskifte. Ett skifte som jag aldrig trodde skulle påverka arbetet med jämställdhet så mycket som det faktiskt gjorde. Stödet till lokala tjej- och kvinnojourer har minskats drastiskt och likaså blir stödet till civilsamhället alltmer detaljstyrt, organisationer som kritiserar regeringen hotas med att få sitt bidrag indraget.

Skiftet ser vi också i Europa. När vi sitter på ordförandeskapet och har stor möjlighet att sätta dagordningen väljer den svenska regeringen att inte lyfta frågan om mäns våld mot kvinnor. Borde vi inte använda den rollen vi nu har till att till exempel aktivt trycka på för att fler länder ska ratificera Istanbulkonventionen?

Hösten 2022 presenterades i stället Sverige som ett av två exempel där normaliseringen av högerextrema var oroväckande i Europa.

I samband med att Sverige fick sina rekommendationer år 2019 lyftes vi fram som ett jämställdhetspolitiskt föregångsland. Jag önskar att den bilden var det som kvarstod och det vi fortsatt skulle sträva efter.

Hösten 2022 presenterades i stället Sverige som ett av två exempel där normaliseringen av högerextrema var oroväckande i Europa. Vi har tillräckligt med omvärldsbevakning för att med god grund kunna påstå att när högerextremismen får fotfäste är det inte kvinnors rättigheter som prioriteras, tvärtom.

Nu har den svenska regeringen gjort sig beroende av ett parti som inte ens aktivt röstar för EU:s starkaste verktyg för att stoppa och förebygga mäns våld mot kvinnor. Det gör mig orolig över vilken utveckling Sveriges arbete för jämställdhet kommer ha de kommande åren.

I EU är jag och Moderaterna överens om vikten av att få hela Europa att stå bakom Istanbulkonventionen och dess innebörd.

I EU är jag och Moderaterna överens om vikten av att få hela Europa att stå bakom Istanbulkonventionen och dess innebörd. Vikten av att fler länder ska anta konventionen blir dock ett tandlöst budskap om man själv inte arbetar för att göra det jobbet som krävs på hemmaplan. Hemläxan till alla svenska politiker som säger sig stå bakom Istanbulkonventionen är att också se till att även Sverige arbetar för att uppfylla innehållet i konventionen.

Det finns ingen motsättning i att både arbeta för att fler länder tar ett första steg i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och samtidigt driva på för att Sverige tar sig i kragen och stärker vårt arbete för att stoppa våldet. För visst Sverige är i en internationell jämförelse fortsatt bra på jämställdhet, men vårt bra behöver bli mycket så mycket bättre.

Carina Ohlsson (S), EU-parlamentariker

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer