Jag brunchade häromdagen med ett gäng straighta kvinnor i min egen ålder. Vi pratade om jobb och barn och såklart om skilsmässor. Ett par stycken var förbi och någon var mitt i.

Vi pratade om att helt plötsligt stanna upp och undra vart man har tagit vägen. Vi kom in på det här med att ge och ge till mannen samtidigt som han inte tycker att han har fått. I stället har han ställt upp och också tappat bort sig själv.

När detta arbete ensidigt riktas mot mannen, och dessutom utförs för att vårda relationen, uppstår ett dränerande.

Mycket har skrivits om det osynliga emotionella arbetet många kvinnor utför i förhållande till sina män. Senast jag läste om det var i boken Allt vi inte ser (Rutgersson, Östensson 2022). När detta arbete ensidigt riktas mot mannen, och dessutom utförs för att vårda relationen, uppstår ett dränerande. Det här med att hjälpa mannen att sätta ord på känslor. Ansvara för att konflikter reds ut. Uppmuntra hans intressen. Boka dejtkväll. Boka resor. Ge personlig present på födelsedagen.

Under min uppväxt berättade mina föräldrar skrattande och återkommande en anekdot om just presentköp. Det handlade om ett par vi kände som höll på att renovera och mannen gav ett handtag till frun i födelsedagspresent. Frun hade blivit så arg att hon slängde handtaget på honom. Jag minns inte att min pappa var någon mästare på presenter, minns knappt någon som min mamma fick. Men mannen med handtaget var tydligen sämre. Det kan tilläggas att han inte alls förstod reaktionen – han hade ju köpt något genomtänkt.

Det här med presenter i straighta relationer är ett återkommande tema i populärkulturen, som när chefen ber sin sekreterare att köpa ännu en sjal till frun. I den brittiska serien The Office finns en scen med ett par i ett köpcentrum. Hon har lagt tid på att köpa personliga julklappar till honom. Han har gett henne pengar att köpa något till sig själv. Hon ser sorgsen ut men håller skenet uppe. Han är nöjd. Varje gång jag ser det får jag ett litet illamående som stiger upp ur bröstet.

Jag funderar ofta på omsorg, på att dräneras av att ge. Jag tänker även på dem som ständigt får omsorg och tar det för givet.

Jag funderar ofta på omsorg, på att dräneras av att ge. Jag tänker även på dem som ständigt får omsorg och tar det för givet. Jag tänker på dem som sällan får eller kan ta emot omsorg. Jag funderar även på att dränkas i någon annans omsorg. När är det kvävande? När övergår det till överbeskydd och våld? Och vem definierar omsorg?

Jag minns när jag var dryga 20 år och fick en beskrivning av en episod i en av Charles Bukowskis romaner. Huvudkaraktären (Bukowski själv?) har som vanligt supit och haft sex med en kvinna. Efteråt slänger hon åt honom en använd knastrig handduk att torka sig med. Han försöker hitta ett mjukt hörn att använda.

Jag levde mig starkt in i hur det skulle kunna vara att få denna knastriga handduk. Jag minns den starka känslan av äckel. Förnedringen av att förväntas torka mig med gammal sperma. Än idag, 25 år senare, tänker jag ofta på detta, särskilt när jag håller i en mindre handduk. Men idag funderar jag på om det kan vara omsorgsfullt att kasta åt någon en knastrig handduk, att förstå att man behöver något att torka sig med efter sex och tillhandahålla det. I bokens sammanhang är det fattigt och smutsigt och toapapper finns långt bort någon annanstans.

Vad är egentligen en omsorgshandling?

Vad är egentligen en omsorgshandling? Jag funderar också ofta på den äldre indiska mannen jag träffade i Tanzania för 20 år sedan. Vi ingick i en svenskindisk delegation som åkte runt på studiebesök. Den indiska mannen envisades med att alltid sitta i framsätet medan vi andra trängde ihop oss bak i bilen.

Jag försökte komma åt platsen en gång men utan resultat. Alla svenskar gav gliringar och kommentarer men mannen var slug och metodisk för att få platsen i framsätet. Vi svenskar pratade om hans mansgrisighet. Ett par år senare hade jag jobbat en del i Indien och lärt mig mer om genussystemet där. Med det kom insikten om att läkaren hade visat omsorg genom att sitta i framsätet. Han ville såklart inte göra de unga indiska tjejerna i delegationen mycket obekväma genom att råka nudda dem.

I Sverige har vi den eviga frågan om restaurangnotan – är det av artig omsorg eller en nedvärderande kvinnosyn när en man betalar notan? Dessutom finns män som är trötta på att förväntas betala utan att kvinnan låtsas om att det sker.

I filmen Triangle of Sadness finns en fantastiskt lång och utdragen scen på det temat. Diskussioner om restaurangnotan blossade upp offentligt för två månader sedan när Nora Adin Fares skrev en lång krönika i Dagens Nyheter om att svenska män inte uppvaktar kvinnor.

...arbetet till och med börjar innan relationen är etablerad genom att kvinnan planerar dejterna. ...Efteråt kan hon sedan dessutom få en uppmaning om att swisha för kaffet.

I krönikan fick temat en ny touch. Även Adin Fares hänvisar till det emotionella arbete som straighta kvinnor utför i relation till män. Hon menade dock att det arbetet till och med börjar innan relationen är etablerad genom att kvinnan planerar dejterna.

Efteråt kan hon sedan dessutom få en uppmaning om att swisha för kaffet. Adin Fares är trött på detta – på att ge mer än hon får tillbaka. Att klaga på delad nota går ju mot den svenska strömmen. En man ska utgå ifrån att en kvinna kan försörja sig själv. Många kvinnor vill inte heller bli pressade eller känna sig skyldiga att ställa upp på något, vare sig hänga en längre stund eller ha sex, för att de blivit bjudna. Men går det att se på betalad nota på andra sätt?

Om vi tar ett annat exempel, som det med schyssta män som går över på andra sidan gatan en mörk kväll. Tjejen framför kanske inte alls är rädd och mycket väl kan freda sig. Men han visar omsorg genom att inte ta risken att skrämma henne. De flesta tjejer uppskattar nog denna omsorg och ingen hojtar om att dessa män ser kvinnor som räddhågsna och icke kapabla att ta hand om sig själva.

Kan män slentrianmässigt betala en nota av samma feministiska omsorg – låt säga för att de flesta kvinnor tjänar mindre än män? Jag vet inte, men jag vet att omsorg är kontextuellt skapad, laddad och starkt kopplad till makt.

Och jag kan som sagt inte släppa det här med att få en knastrig handduk. För i vissa sammanhang kan det nog vara omsorgsfullt att slänga till någon en sådan.

Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer