Dataspelsföretag tvingas betala för könsdiskriminering
Copyright © Fempers.se
Innehåll
-
Nyheter
-
Krönika
-
Publicerad 11 maj, 2023
KrönikaDen knastriga handduken
”Kan män slentrianmässigt betala en nota av feministisk omsorg – låt säga för att de flesta kvinnor tjänar mindre än män? Jag vet inte, men jag vet att omsorg är kontextuellt skapad, laddad och starkt kopplad till makt.”, skriver Sandra Dahlén i en krönika om hur osynligt emotionellt arbete dränerar.
Jag brunchade häromdagen med ett gäng straighta kvinnor i min egen ålder. Vi pratade om jobb och barn och såklart om skilsmässor. Ett par stycken var förbi och någon var mitt i.
Vi pratade om att helt plötsligt stanna upp och undra vart man har tagit vägen. Vi kom in på det här med att ge och ge till mannen samtidigt som han inte tycker att han har fått. I stället har han ställt upp och också tappat bort sig själv.
När detta arbete ensidigt riktas mot mannen, och dessutom utförs för att vårda relationen, uppstår ett dränerande.
Mycket har skrivits om det osynliga emotionella arbetet många kvinnor utför i förhållande till sina män. Senast jag läste om det var i boken Allt vi inte ser (Rutgersson, Östensson 2022). När detta arbete ensidigt riktas mot mannen, och dessutom utförs för att vårda relationen, uppstår ett dränerande. Det här med att hjälpa mannen att sätta ord på känslor. Ansvara för att konflikter reds ut. Uppmuntra hans intressen. Boka dejtkväll. Boka resor. Ge personlig present på födelsedagen.
Under min uppväxt berättade mina föräldrar skrattande och återkommande en anekdot om just presentköp. Det handlade om ett par vi kände som höll på att renovera och mannen gav ett handtag till frun i födelsedagspresent. Frun hade blivit så arg att hon slängde handtaget på honom. Jag minns inte att min pappa var någon mästare på presenter, minns knappt någon som min mamma fick. Men mannen med handtaget var tydligen sämre. Det kan tilläggas att han inte alls förstod reaktionen – han hade ju köpt något genomtänkt.
Det här med presenter i straighta relationer är ett återkommande tema i populärkulturen, som när chefen ber sin sekreterare att köpa ännu en sjal till frun. I den brittiska serien The Office finns en scen med ett par i ett köpcentrum. Hon har lagt tid på att köpa personliga julklappar till honom. Han har gett henne pengar att köpa något till sig själv. Hon ser sorgsen ut men håller skenet uppe. Han är nöjd. Varje gång jag ser det får jag ett litet illamående som stiger upp ur bröstet.
Jag funderar ofta på omsorg, på att dräneras av att ge. Jag tänker även på dem som ständigt får omsorg och tar det för givet.
Jag funderar ofta på omsorg, på att dräneras av att ge. Jag tänker även på dem som ständigt får omsorg och tar det för givet. Jag tänker på dem som sällan får eller kan ta emot omsorg. Jag funderar även på att dränkas i någon annans omsorg. När är det kvävande? När övergår det till överbeskydd och våld? Och vem definierar omsorg?
Jag minns när jag var dryga 20 år och fick en beskrivning av en episod i en av Charles Bukowskis romaner. Huvudkaraktären (Bukowski själv?) har som vanligt supit och haft sex med en kvinna. Efteråt slänger hon åt honom en använd knastrig handduk att torka sig med. Han försöker hitta ett mjukt hörn att använda.
Jag levde mig starkt in i hur det skulle kunna vara att få denna knastriga handduk. Jag minns den starka känslan av äckel. Förnedringen av att förväntas torka mig med gammal sperma. Än idag, 25 år senare, tänker jag ofta på detta, särskilt när jag håller i en mindre handduk. Men idag funderar jag på om det kan vara omsorgsfullt att kasta åt någon en knastrig handduk, att förstå att man behöver något att torka sig med efter sex och tillhandahålla det. I bokens sammanhang är det fattigt och smutsigt och toapapper finns långt bort någon annanstans.
Vad är egentligen en omsorgshandling?
Vad är egentligen en omsorgshandling? Jag funderar också ofta på den äldre indiska mannen jag träffade i Tanzania för 20 år sedan. Vi ingick i en svenskindisk delegation som åkte runt på studiebesök. Den indiska mannen envisades med att alltid sitta i framsätet medan vi andra trängde ihop oss bak i bilen.
Jag försökte komma åt platsen en gång men utan resultat. Alla svenskar gav gliringar och kommentarer men mannen var slug och metodisk för att få platsen i framsätet. Vi svenskar pratade om hans mansgrisighet. Ett par år senare hade jag jobbat en del i Indien och lärt mig mer om genussystemet där. Med det kom insikten om att läkaren hade visat omsorg genom att sitta i framsätet. Han ville såklart inte göra de unga indiska tjejerna i delegationen mycket obekväma genom att råka nudda dem.
I Sverige har vi den eviga frågan om restaurangnotan – är det av artig omsorg eller en nedvärderande kvinnosyn när en man betalar notan? Dessutom finns män som är trötta på att förväntas betala utan att kvinnan låtsas om att det sker.
I filmen Triangle of Sadness finns en fantastiskt lång och utdragen scen på det temat. Diskussioner om restaurangnotan blossade upp offentligt för två månader sedan när Nora Adin Fares skrev en lång krönika i Dagens Nyheter om att svenska män inte uppvaktar kvinnor.
...arbetet till och med börjar innan relationen är etablerad genom att kvinnan planerar dejterna. ...Efteråt kan hon sedan dessutom få en uppmaning om att swisha för kaffet.
I krönikan fick temat en ny touch. Även Adin Fares hänvisar till det emotionella arbete som straighta kvinnor utför i relation till män. Hon menade dock att det arbetet till och med börjar innan relationen är etablerad genom att kvinnan planerar dejterna.
Efteråt kan hon sedan dessutom få en uppmaning om att swisha för kaffet. Adin Fares är trött på detta – på att ge mer än hon får tillbaka. Att klaga på delad nota går ju mot den svenska strömmen. En man ska utgå ifrån att en kvinna kan försörja sig själv. Många kvinnor vill inte heller bli pressade eller känna sig skyldiga att ställa upp på något, vare sig hänga en längre stund eller ha sex, för att de blivit bjudna. Men går det att se på betalad nota på andra sätt?
Om vi tar ett annat exempel, som det med schyssta män som går över på andra sidan gatan en mörk kväll. Tjejen framför kanske inte alls är rädd och mycket väl kan freda sig. Men han visar omsorg genom att inte ta risken att skrämma henne. De flesta tjejer uppskattar nog denna omsorg och ingen hojtar om att dessa män ser kvinnor som räddhågsna och icke kapabla att ta hand om sig själva.
Kan män slentrianmässigt betala en nota av samma feministiska omsorg – låt säga för att de flesta kvinnor tjänar mindre än män? Jag vet inte, men jag vet att omsorg är kontextuellt skapad, laddad och starkt kopplad till makt.
Och jag kan som sagt inte släppa det här med att få en knastrig handduk. För i vissa sammanhang kan det nog vara omsorgsfullt att slänga till någon en sådan.
Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.
-
-
Evenemang