Karensavdraget gör folk fattiga och sjuka. Ändå finns det kvar, trots att hela samhället skulle vinna på att det togs bort, särskilt i den pågående ekonomiska krisen. Lina Stenberg om att avskaffandet av karensdagen är en no-brainer.
Varför slängs inte karensdagen sophögen? Det korta svaret är att det är en dumsnål symbolfråga för Tidöpartierna. Det handlar om ideologisk prestige som de inte vill tumma på.
Och nu när karensdagen fyller 30 år verkar regeringen snarare vilja cementera systemet för gott. Detta trots att vi är ensamma i Norden med ett karensavdrag. En slags ”straffregel” vid första sjukdagen där ingen ersättning ges.
”Karensdagen infördes av regeringen Bildt 1993 och var tänkt som en tillfällig besparing under den dåvarande krisen.”
Karensdagen infördes av regeringen Bildt 1993 och var tänkt som en tillfällig besparing under den dåvarande krisen. Men trots att Riksrevisionsverket visade att karensen inte hade någon effekt på sjukskrivningarna, behölls det.
Enligt beräkningar konstaterades att sjukskrivningar som var längre än sex dagar stod för 83 procent av utgifterna. Här skulle karensdagar få minimal effekt.
Varför karensen fick vara kvar trots detta går inte att förstå på annat sätt än att symbolvärdet fick styra. Det ska inte löna sig att vara sjuk. Ingen ska maska sig här inte. Och så blev det en ekonomisk vinst för arbetsgivaren liksom en förskjutning av maktbalansen på arbetsmarknaden.
I dag, 30 år senare är det inte svårt att se exakt hur karensen straffar – och då särskilt hur den slår mot kvinnor med låga inkomster.
Fyra av tio svenskar och så många som sex av tio ensamstående mammor går till jobbet trots att de är sjuka, enligt statistik från tidigare i år. Varför? De har inget val än att bita ihop om ekonomin ska gå ihop.
När bufferten saknas, när barnen behöver ny vårskor och när det där uppskjutna tandläkarbesöket inte kan vänta längre, då går det inte att också stanna hemma. Trots feber eller magsjuka.
”Det hela slår uppenbart väldigt skevt. Men det är kvinnorna – och särskilt arbetarkvinnorna – som drabbas.”
Och problematiken är dubbel, och särskilt allvarlig nu när vi är mitt i en ekonomisk kris med skenande inflation. Å ena sidan är det de rekordhöga och ständigt ökade sjuktalen bland kvinnorna – männen står bara för 35 procent av samtliga sjukskrivna. Å andra sidan är det den ekonomiska verkligheten som gör att alldeles för många kvinnor inte tillåts att vara sjuka.
Det hela slår uppenbart väldigt skevt. Men det är kvinnorna – och särskilt arbetarkvinnorna – som drabbas.
Karensavdragets vara eller icke-vara har debatterats intensivt, inte minst sedan coronapandemin när den dåvarande S-regeringen tillfälligt avlägsnade systemet. Och visst fanns det ett tydlig smittspridsninsargument som gjorde att fler såg fördelarna då än nu.
Men det är inte svårt att se hur våren 2023 är exceptionellt svår. Det är knappast positivt nu heller att de lågbetalda undersköterskorna i vården och äldreomsorgen går till jobbet och är sjuka för att de inte har råd att vara hemma.
Den ekonomiska krisen har redan hunnit slå mycket hårt, särskilt mot kvinnor med låga inkomster. Fler har tvingats ta kortsiktiga lån, fler söker hjälp för att ha råd med det allra nödvändigaste. Alldeles för många har redan blivit vräkta. Det borde vara en no-brainer – trots ideologiska skygglappar. Karensen måste bort.
Lina Stenberg, skribent och författare.
