Grymma tider- vårdarbetares sånger är en finsk dokumentärfilm regisserad av Susanna Helke som hade premiär i mars 2023. Hennes ambition med filmen är att lyfta sönderfallet av välfärdssamhället. Filmen bygger på vårdarbetares texter. På grund av risk för repressalier vågade ingen utom en träda fram, så de anonyma budskapen sjungs fram av körer. Filmen växlar mellan dokumentära inslag där vi får möta specialistsjuksköterskan Tiina, anhöriga, politiker, forskare, företagare som berättar om oron för vården, demokratin och landet.

Kören sjunger om hur dödströtta de är, om att de inte får säga sitt namn eller vem de arbetar åt till de anhöriga, att de inte heller får berätta för dem om personalbristen: ”Den som klagar är inkompetent”.

De sjunger i förtvivlan över hur de tvingas ta oetiska beslut varenda dag, om, kaoset och förtvivlan:

”Och i det fruktansvärda kaoset låg den avlidna kvinnan fortfarande.”

Och hur bristfällig vården av de äldre blev: ”Vi var tvungna att lämna personer i sina rullstolar hela dagen och spänna fast dem med ett bälte.”

Hur de förändrade arbetsvillkoren får de att lämna ett yrke de älskar: ”Jag beslutade mig för att lämna yrket för att slippa ta oetiska beslut varje dag.”

Hållbarhetsgapet och skatterna

Platsen för dokumentären är Kaavi kommun i Finland där kommunpolitikerna en dag får för sig att låta det stora globala vinstdrivna företaget Attendo att ta över det trygga och omtyckta vårdboendet på orten. Man skyller på Hållbarhetsgapet, alltså att staten har mer utgifter för välfärdssamhället än
det får in på sina skatter.

Beslutet påverkar de äldre, de anhöriga och vårdpersonalen. Det införs nya arbetsvillkor, personaltätheten minskar och kritik mot företaget blir förbjudet. Lokala företag, bland annat byns apotek och företaget som lagat maten till äldreboendet förlorar sin utkomst eftersom bolaget har egna leverantörer utanför byn.

Den nya effektiviserade vården som ska ge mer vinst till aktieägarna, sker bland annat genom att 66 gamla tas om hand av endast två personer på natten.

Robotar, digitala vårdrum och fantomskötare

Robotar för sällskap och vård via digitala vårdrum. Vi får följa med och se personal som sitter i små bås med datorer och ”besöker” de gamla, ropar till dem genom skärmen: ”har du ätit, hur mår du, har du tagit din medicin?”. Äldre personer som försöker navigera i det digitala. Kommunpolitikerna
är minst sagt aningslösa och talar sig varma för detta nya.

Huvudperson i dokumentären är Tiina som vågar larma och kritisera. Hon skriver bland annat en debattartikel om nedskärningarnas konsekvenser och bjuder in kommunens politiker att följa med henne under ett nattpass. Hon riskerar sitt jobb och blir svartlistad av både företaget och kommunen. Hennes engagemang, erfarenhet och kunskap, representerar den goda vården. Den som vi alla vill att vi och våra anhöriga ska kunna få när den dagen kommer.

Vi får också träffa två äldre män som bor i kommunen och har sina dementa fruar på boendet. De berättar om oro, inte bara för sina nära utan för att de folkvalda kommunpolitikerna inte längre lyssnar på folket. Att demokratin lyser med sin frånvaro. Bakom lyckta dörrar fattas beslut som påverkar dem utan att de har något att säga till om. Pengarna rinner ur kommunens kassa rakt ner i fickorna på det globala vårdbolaget.

I Finland finns offentlig statistik för personaltäthet som används vid upphandlingar. Men på schemat på äldreboendet kan det stå personal som inte finns, så kallade ”fantomskötare”.

Affärslivets moral har blivit de folkvaldas.

Ett kvinnofientligt ekonomiskt paradigm

Filmens regissör Susanna Helke menar att i alla diskussioner om krisen i vården utgår vi från ett ekonomiskt paradigm där varje diskussion inleds med Hållbarhetsgapet. För att ändra på vårt sätt att tänka kring det här, kommer det krävas en form av revolution. Hon menar att vi är som hjärntvättade
och att språket vi använder för att kommunicera detta raserande av vår välfärd är patriarkalt ekonomiskt. En ekonomi som inte tar hänsyn till hur detta påverkar kvinnorna. En kvinnofientlig ekonomi. Som alternativ till den finns feministisk ekonomi.

Nedskärningarna kommunerna gör ger konsekvenser som blir kvinnornas ansvar. De får göra arbetet utan lön. Det drabbar dem flera gånger om. När de går ner i arbetstid förlorar de inkomst vilket påverkar deras framtida pension. Kommunens nedskärningar för att klara skattesänkningar som
framförallt gynnar männen, betalas alltså av främst av kvinnorna.