För några dagar sedan fick jag en meddelandeförfrågan till mitt privata Instagramkonto. ”Hej Leandra”, stod det i meddelandet som jag får välja om jag vill godkänna eller inte. Avsändaren är ett av mina ex, en kille som jag var ihop med när jag var arton – nitton år. Reaktionen var omedelbar, kroppen gick upp i beredskapsläge, hjärnan drog igång på högvarv, adrenalinet sprutade. Fight or flight? Det går på automatik.

Den här killen var som ni kanske redan har listat ut inte så snäll. Eller, han tyckte nog själv att han var snäll, men jag kände mig fruktansvärt begränsad när vi var ihop. Så fort jag ställdes inför ett val tänkte jag alltid, alltid, på vad han skulle vilja att jag valde. Att jag bara skulle göra vad jag själv ville och önskade fanns inte på kartan. Allt utgick ifrån hur jag trodde att han skulle reagera. Kläder, fritidsaktiviteter, vem jag valde att ringa när han hörde, vilken
mat jag lagade. Allt handlade om skademinimering.

Och nej, han slog mig inte. Men ord, kroppsspråk och blickar kan göra precis lika mycket skada.

Och nej, han slog mig inte. Men ord, kroppsspråk och blickar kan göra precis lika mycket skada. Jag slutade skriva när vi var ihop, för han hittade en av mina texter på min dator och blev svartsjuk på kärlekshistorien som gestaltades där. Och jag vågade inte heller börja med undervattensrugby, sporten som senare visade sig vara mitt livs stora idrottskärlek, eftersom
en person som han såg upp till hade pratat illa om det.

Mitt livsutrymme var inte särskilt stort när vi var ihop, och jag visste ganska tidigt att jag ville göra slut, men jag drog ut på det för han höll ju på och tjatade om att han inte skulle kunna leva utan mig och han hade inte så många andra sociala kontakter, så vem skulle ta hand om honom om jag stack? Men jag lämnade ändå. För över tjugo år sedan. Och nu hör han av sig igen. Vad vill han? Bara säga hej? Gratulera till min bokdebut? Börja om på nytt? Kontrollera vad jag håller på med.

Så till Tinas minne står jag upp för mig själv idag.

Jag sitter och äter frukost och funderar på vad jag ska göra när de säger på
radionyheterna att Tina Turner är död. Rockikonen med den underbart raspiga rösten som ägde på scen, men som också vågade äga berättelsen om sitt liv. Som vågade gå ut och lägga skulden där den hörde hemma, på Ike Turner, mannen som misshandlade henne. Och i Tinas ära tänker jag just idag följa i hennes fotspår. Jag ska acceptera meddelandeförfrågan och säga precis som det är. Skriva att oavsett vad hans avsikt är så skrämmer hans meddelande mig, för det vi hade inte var fint och oavsett hans intentioner så gjorde han mig illa.

Jag kommer aldrig att äga världen på samma sätt som the Queen of Rock gjorde, men jag kan äga mitt eget liv. Så till Tinas minne står jag upp för mig själv idag. Tack Tina, för musiken, för modet och för att du gjorde världen till en lite bättre plats.