Efter frågan till statsråden om de kallar sig feminist bör nästa fråga till Kristersson och hans regering inte vara vad de kallar sig. ”Det bör vara hur de tänkt sluta lönegapet och minska kvinnors ohälsa under mandatperioden.”, skriver Lina Stenberg.
”Kallar du dig feminist?”
Tänk vilken besvärlig fråga som Tidöregeringens statsråd fick häromdagen när SR:s Ekot frågade runt.
Man riktigt ser framför sig hur de vrider sig med mikrofonen tryckta mot munnen. Jobbig fråga. Och så irrelevant!
Det sistnämnda verkar i alla fall 10 av ministrarna tycka. För de är inte feminister. Som utrikesminister Tobias Billström som ju ilsnabbt avskaffade den feministiska utrikespolitiken när han fick posten.
Liberalerna är det enda partiet i regeringen som kallar sig för feministiskt. Att de andra, liksom SD inte har den benämningen tycker L:s partiledare Johan Pehrsson är oproblematiskt. ”Det spelar väldigt lite roll vad man kallar sig, det viktiga är vad man gör”, säger han till Ekot.
I Feminism på riktigt (Premiss, 2022) går jag igenom två år av riksdagsmotioner. Genom att på djupet granska vad partierna vill när det kommer till jämställdhet är två saker tydliga.
Och där har han ju helt rätt. Det spelar verkligen ingen roll att hela 13 statsråd säger sig vara feminister. För man får leta väldigt noga för att ens hitta spår av politik som kan leda till mer jämställdhet i Tidöregeringens politik. Så det blir helt värdelösa, men vilseledande epitet vi pratar om här.
Hur vet jag detta? Hur kan jag så lättvindigt slänga mig med påståenden om högerns ickefeministiska politik? Jo, jag har skrivit boken. Jag har på fötterna.
I Feminism på riktigt (Premiss, 2022) går jag igenom två år av riksdagsmotioner. Genom att på djupet granska vad partierna vill när det kommer till jämställdhet är två saker tydliga.
Det ena är att partierna må låta lika i debatten när de pratar om jämställdhet. Men i den faktiska politiken är skillnaderna milsvida.
Det ena är att partierna må låta lika i debatten när de pratar om jämställdhet. Men i den faktiska politiken är skillnaderna milsvida. Det andra är att en majoritet av riksdagspartierna – fem av åtta – inte har en politik som leder till ett jämställt samhälle.
Medan KD och SD driver frågan om tydligare könsroller, där kvinnan ska ta ett steg tillbaka och främst inta sin heliga, naturgivna plats som vård- och omsorgsgivare, mamma och dotter, ska mannen ta större plats och kliva framåt.
Samtidigt är M, C och L:s definition av jämställdhet ett samhälle där kvinnor med resurser ska kunna köpa sig mer frihet genom tjänster på en marknad. Där männen inte är en del av jämställdhetsprojektet och där kvinnor utan pengar inte räknas in (annat än som utförare av tjänsterna).
Det andra är att en majoritet av riksdagspartierna – fem av åtta – inte har en politik som leder till ett jämställt samhälle.
Det intressanta med båda de här riktningarna är att jämställdhet inte är ett projekt för samhället som sådant. Intresset för att jämna ut lönegapet – där arbetarklassens kvinnor halkar efter – blir därmed ointressant, liksom att avhjälpa växande problem som kvinnors dubbelt så höga sjuktal jämfört med männens.
Nej, det är uppenbart att när Kristersson kallar sig feminist så förpliktigar det inte. Han och hans ministrar kan kalla sig vad som helst, men så länge de inte känner sig manade att prioritera sådant som kan jämna ut skillnaderna mellan könen är sådana epitet helt meningslösa.
Nästa fråga till Kristersson och hans regering bör därför inte vara vad de kallar sig. Det bör vara hur de tänkt sluta lönegapet och minska kvinnors ohälsa under mandatperioden.
Lina Stenberg, skribent och författare.
