För några år sedan blev min dotter hastigt allvarligt sjuk. Kanske kan bara en annan förälder eller nära anhörig som har drabbats av något liknande förstå hur fruktansvärt det är när den man älskar mer än sig själv svävar i verklig fara. Det är som att tid och rum försvinner, ingenting annat än ens barn spelar någon roll.

Det var den brutalaste känslan av vanmakt. En mardrömsliknande situation där du som förälder, som alltid ska kunna skydda ditt barn, helt plötsligt står totalt maktlös. Det hade inte spelat någon roll om jag så med mina bara händer skulle slita ut mitt eget hjärta, det hade ändå inte hjälpt. Den enda räddning som fanns, förutom min dotters oändliga styrka, var vår sjukvård. I deras händer vilade hela vår framtid.

Vi var på sjukhus under en ganska lång tid. Vid ett tillfälle var jag nere och tog en kaffe på barnsjukhusets café. Ett ställe jag blivit stammis på i väntan på undersökningar eller för att köpa något uppiggande till min hårt kämpande dotter. Just den här gången satt jag och drack mitt kaffe på plats.

Kanske var det första gången sedan vi kom dit som jag överhuvudtaget reflekterade över att det fanns en omgivning, att det händer saker utanför vår mardrömslika bubbla.

Jag såg plötsligt alla föräldrar som satt där, de som var i samma situation som jag. Vissa påtagligt omtumlade, andra väldigt vana. Någon som satt med ett barn med en ny gipsad arm. Andra med sådan oro i blicken att det gjorde ont att se.

I caféet ringlade en kö med föräldrar som försökte plåstra om en liten parvel som genomgått något tufft med en liten ödla i neonrosa gummi, en supertuff spindel, glada klistermärken eller en Bamsetidning att fördriva tiden med. Och såklart godis. Vissa föräldrar överöste sina barn med allt som gick att köpa medan andra tvingades prioritera när plånboken inte var tillräckligt fylld.

Bredvid dem stod dessa små barn som tvingats kriga mot sina egna kroppar. Små packade ryggsäckar hängandes på tappra barnaxlar som kanske just där och då genomgick sin livs tuffaste resa.

Just där och då var det som att hela välfärdens storhet slog ner.

Runt alla dessa familjer rörde sig en strid ström av sjukhusets personal. Alla dessa fantastiska människor som vigt sina liv åt att plåstra, trösta och behandla. Alla dessa människor som med enormt tålamod bemöter och förklarar. Alla de som varje dag räddar liv.

Just där och då var det som att hela välfärdens storhet slog ner. Det helt fantastiska att oavsett hur många plastödlor eller klistermärken vi har råd med, så har vi alla rätt till samma vård. Tack vare att vi har ett system som vi byggt upp med gemensamma medel finns det sjukhus med människor som tar emot den maktlösheten som drabbar en sjuk och räddar liv.

Alla dessa anställda hjältar och hjältinnor som så professionellt räddade oss ur vår värsta kris. Även om jag är en välfärdsivrare av rang så var det en omtumlande insikt, som slog mig där i sjukhusets café, om vad mina skattepengar hade gått till. En insikt som fick mig att inse att jag skulle
betala vad som krävdes i skatt och i tacksamhet för den trygghet det innebär att ha en stark och offentlig sjukvård för alla. Jag fick på djupet förstå vad det är jag själv betalt för. Mina barns liv.

Det är med den här erfarenheten jag med förfäran tar emot beskedet att vi nu står inför kraftiga nedskärningar i vården. I Västra Götaland väntas de i år gå med kraftiga underskott på mer än 700 miljoner kronor. I Stockholm är situationen än värre.

Det är de ekonomiska prioriteringarna som kan vara skillnaden mellan att vi förlorar dem vi älskar allra mest, eller om de får stanna här hos oss.

Det kan ibland vara svårt att ta in vad det faktiskt betyder när nedskärningsrapporterna duggar tätt. Men det är faktiskt vår trygghet som står på spel. Det är de ekonomiska prioriteringarna som kan vara skillnaden mellan att vi förlorar dem vi älskar allra mest, eller om de får stanna här hos oss.

Vi alla måste börja fråga oss själva, och i allra högsta grad regeringen, vad som verkligen är viktigt när allt kommer till kritan. Jag undrar hur många som med lite eftertanke hellre prioriterar att det ska vara billigt att få det städat eller renoverat hemma framför en sjukvård som finns när du behöver den.

För egen del är svaret glasklart. Först och främst såklart för den hjälp vi fick, men också för att jag idag ser på min omgivning med helt nya ögon. För jag har den verkliga erfarenheten av att alla ni var med och räddade oss ur vår mardröm och att jag varje dag är med och gör detsamma för er. Det kan inte bli mycket finare än så. Det är precis så jag vill att vi ska bygga vår gemenskap.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson Vänsterpartiet