Jag vill göra en orosanmälan. Jag är bekymrad över tillståndet. Som gammal socialarbetare vet jag att alla faktiskt har ett ansvar för att uppmärksamma både barn och vuxna som far illa. Det är misstanken eller kännedomen om att någon far illa som är utgångspunkten. Så står det i Socialstyrelsens föreskrifter.

min oro handlar om oss alla. Om ”vi:et”, om oss tillsammans, om samhällets utveckling, om demokratin

Nu gäller ju den här typen av anmälning bara identifierade individer. Jag vet det. Och nu handlar inte min oro om enstaka personer, enskilda individer, utan min oro handlar om oss alla. Om ”vi:et”, om oss tillsammans, om samhällets utveckling, om demokratin. Så vart vänder jag mig?

Jag är alltså bekymrad. Jag känner en stark oro inför utvecklingen. Jag ser en brist på tillit. Det som ska vara själva kärnan i samhällsbygget finns nu bara kvar som individuella eller kommersiella projekt. Tillit – på en arbetsplats, i en relation, till sig själv. Tips finns i massor om alltifrån Mindfulness till hur vi ska styra företag och organisationer med tillit.

Men jag hittar ingenting om tilliten i och till samhället? Den som bygger på förmågan hos demokratiska institutioner att leverera och utrymmet för människor att engagera sig och bli lyssnade på. Alltså om det kollektiva möte där förtroende och tillit skapas och växer. Demokratins kärna.

Vi se en backlash inom Jämställdheten, både i Sverige och globalt. Vi ser ökande klassklyftor, både i Sverige och globalt.

Det här oroar mig. På goda grunder. Vi se en backlash inom Jämställdheten, både i Sverige och globalt. Vi ser ökande klassklyftor, både i Sverige och globalt. Vi får dagligen rapporter som visar på att klimatkrisen accelererar, att de fattigast i de fattiga länderna får betala mest och att den rika världen försöker komma undan genom att producera uttalanden på konferenser.

Samtidigt – FN varnar för het sommar – nu kommer El Ninjo. Vi är på väg att spränga en smärtgräns. Redan i sommar kan världen gå över 1,5 graders uppvärmning.

Det tar riskerna till en helt ny nivå, med permanent inbromsning av Golfströmmen och ännu snabbare avsmältning  av Arktis. Skriver Erika Bjerström, SVT. Och idag, 1 juni, ser jag följande rubrik ”Det ekonomiska systemet förstör planeten och ökar ojämlikheten. Nu måste det förändras, snabbt. Det menar flera tunga näringslivsaktörer, som Volvo Cars och Swedbank, i en ny rapport. Regeringen måste ­reformera skattesystemet och det finanspolitiska ramverket.”  Faktiskt samma budskap som Extension Rebellion framförde vid en aktion förra veckan.

En stegrad retorik mot klimat­aktivister speglas i juridiken och upptrappningen sker globalt.

Men reaktionerna blir helt olika. Repressionen mot aktivister ökar. Kristofer Ahlström gör en bra genomgång i DN 31 maj: När klimataktivister blockerar bilvägar i fredliga demonstrationer kallas de för terrorister. När bil­vägar blir ödelagda och oframkomliga av de värsta översvämningarna på hundra år – vilket skedde nyligen i Italien, den klimatkris som Last Generation protesterar mot – utkrävs jämförelsevis lite ansvar.

En stegrad retorik mot klimat­aktivister speglas i juridiken och upptrappningen sker globalt. I Storbritannien har myndig­heterna fått utökade befogenheter för att motverka klimataktivism. I Australien inskränks demonstrationsrätten. I Frankrike attackeras sittstrejkande klimataktivister med tårgas av polismakten. I Nederländerna beskjuts aktivister med vattenkanoner, 1 500 av dem grips. I Tyskland – som ser ut att missa sina klimatmål för 2030 – genomförs massräder över hela landet mot misstänkta aktivister.

Forskare vid universitetet i Barcelona har studerat 2 800 fall och kommit fram till att en femtedel av miljökonflikterna i världen leder till fängelse för eller åtalspunkter mot de som försvarar naturresurserna. Han påminner om FN:s generalsekreterare António Guterres ord: ”Klimataktivister framställs ibland som farliga extremister, men de verkligt farliga extremisterna är länderna som ökar produktionen av fossila bränslen.”

Min oro för utvecklingen fick mig faktiskt att skriva brev till mina tidigare kollegor i partiledargruppen. Jag skrev:

”Jag skriver till er för att jag är orolig över utvecklingen. Säkert är ni det också och kanske vi oroas över olika saker. Men jag tror ändå att det kan finnas en gemensam nämnare – det som handlar om demokratins försvagning. Det som handlar om den verksamhet där vi alla befunnit oss. En tid dessutom samtidigt. Jag pratar om politiken. Den representativa demokratins uttryck.

Jag tycker mig se en försvagning av politikens roll och jag möter en bristande tillit hos många. Gapet mellan vad många människor vill se och vad som avhandlas, bl.a. i olika politiska debatter, växer. Utrymmet fylls ibland av mindre demokratiska uttryck och organisationer.

Den fråga som innefattar alla andra, frågan om vår existens, lyser med sin frånvaro i avgörande beslutsforum. Forskarnas rapporter om det alarmerande tillståndet står som spön i backen. Unga och gamla går sida vid sida i världsomspännande manifestationer. Företagare, kulturarbetare och olika yrkesgrupper publicerar löpande debattartiklar med flera hundratals underskrifter. Klimatpolitiska rådet, regeringens eget granskningsorgan, uppmanar i skarpa ordalag till skärpning av klimatpolitiken. Osv., osv.

Jag tänker att vi, ni och jag, kanske delvis har olika syn på vad som lett fram till dagens situation, och säkert också på vad som exakt behöver göras, men att vi ändå kan ha det gemensamt att vi förstår nödvändigheten av att det NU skapas ett extraordinärt partiöverskridande samarbete och livsnödvändiga prioriteringar.

Min fråga till dig/er är nu om ni kan ni tänka er att vi gör något tillsammans där vi uppmanar riksdagspartierna att ta ett gemensamt ansvar? ”

Bara en svarade positivt. De övriga avböjde artigt. Så nu står jag här igen och undrar vart jag ska ta vägen med min orosanmälan….

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist.