”Politiska krafter som SD, motståndare till jämställdhet, har det alltid funnits. Det viktiga i det blir hur resten av oss mobiliserar emot det. Världen, EU och Sverige behöver fler feminister. Det är bara på det sättet vi kan motverka att vi rör oss bakåt och istället tar flera steg framåt för att stärka flickors och kvinnors rättigheter.”, skriver Europaparlamentariker Carina Ohlsson (S).
Att framstegen på jämställdhetsområdet går alldeles för långsamt har jag varit frustrerad över många gånger. Känslan av att ta två steg fram och samtidigt ett steg tillbaka har återkommande varit ett faktum. Utvecklingens fart gör mig förbannad men det har i alla tider alltid rört sig framåt.
Nu är verkligheten dock en annan. Med Sverigedemokraterna vid rodret riskerar vi att röra oss bakåt. Som regeringsunderlag behöver deras syn på jämställdhet granskas och regeringen behöver ställas till svars för deras val av samarbetspartner.
I torsdags röstade Europaparlamentet för en rapport som följt upp arbetet sedan #metoo, men som också ställer krav på vad som behöver göras framåt av EU, medlemsländer och arbetsgivare för att stoppa sexuella trakasserier.
SD gjorde som de alltid gör när det är beslut som berör att motverka mäns våld mot kvinnor, de avstod från att delta i omröstningen. Anledningen enligt dem själva? EU ska inte lägga sig i hur medlemsländerna arbetar med sådana frågor.
Där har vi såklart olika åsikt, vi behöver ett starkt EU som sätter press på länder att arbeta med att stoppa och förebygga mäns våld mot kvinnor.
Det minsta man dock borde kunna vänta sig med den typen av argumentation som SD har är att politiken i alla fall förs på hemmaplan. Så är dock inte fallet.
I förra veckan presenterade partiet att de ska arbeta fram ett jämställdhetspolitiskt nationellt program. Enligt dem är det ett nödvändigt steg för att locka fler kvinnliga väljare.
Syftet och målet med programmet är nämligen att citat ”få bort radikalfeminismen”.
Det var på tiden blev den spontana reaktionen när nyhetsnotisen dök upp, men innehållet i nyheten blev snabbt en besvikelse. Syftet och målet med programmet är nämligen att citat ”få bort radikalfeminismen”. Inte minst omnämns de radikalfeministiska idéerna som enligt dem finns på jämställdhetsmyndigheten.
Förutom att detta är ytterligare ett av många påhopp på statliga tjänstepersoner som arbetar med hög integritet på regeringens uppdrag kan man fråga sig vad det är för ”radikala” idéer de syftar på? Är det arbetet med att stoppa mäns våld mot kvinnor? Att motverka människohandel och stötta de kvinnor som utsätts för prostitution? Att minska lönegapet? Eller kanske det förebyggande arbetet med att utbilda och stärka personer inom skolan, vården eller föreningslivet?
Sverigedemokraternas kvinnosyn och ovilja att prioritera jämställdhet är tydlig. Den tar sig i uttryck genom politiska prioriteringar och i det politiska samtalet.
I Sverigedemokraternas Sverige är det istället viktigare att få bort ”radikalfeminismen”, vad det nu innebär. Dessutom är anledningen att partiet behöver fler kvinnliga väljare, inte att samhället behöver arbeta mer med jämställdhet.
Sverigedemokraternas kvinnosyn och ovilja att prioritera jämställdhet är tydlig. Den tar sig i uttryck genom politiska prioriteringar och i det politiska samtalet.
Förra veckan kunde vi också se hur kommunfullmäktiges ordförande (SD) i Munkedal gav sig på en annan politiker som ammade sitt barn. Sverigedemokraten meddelade att kvinnan fortsättningsvis inte fick ha med sin bebis på mötet. Hur det ska vara möjligt att vara småbarnsmamma och fritidspolitiker i Sverigedemokraternas värld blir en omöjlig ekvation.
Politiska krafter som SD, motståndare till jämställdhet, har det alltid funnits. Det viktiga i det blir hur resten av oss mobiliserar emot det.
Nämnda exempel är bara tagna från senaste veckans händelser. För den som vill blicka tillbaka längre än så kommer mötas av otaliga exempel. Frågan är dock, hur många exempel behöver Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för att ifrågasätta deras samarbetspartners jämställdhetspolitik?
Men när inte ens hälften av ministrarna i regeringen vill kalla sig feminister har vi även där en lång väg att vandra.
Politiska krafter som SD, motståndare till jämställdhet, har det alltid funnits. Det viktiga i det blir hur resten av oss mobiliserar emot det.
Det är bara på det sättet vi kan motverka att vi rör oss bakåt och istället tar flera steg framåt för att stärka flickors och kvinnors rättigheter.
Världen, EU och Sverige behöver fler feminister. Fler som tar varje tillfälle att lyfta upp jämställdhet på vår politiska dagordning och i vardagen.
Det är bara på det sättet vi kan motverka att vi rör oss bakåt och istället tar flera steg framåt för att stärka flickors och kvinnors rättigheter.
Carina Ohlsson (S), Europaparlamentariker
