Silvio Berlusconi är död. Mediamogulen som gjorde lättklädda kvinnor till norm i italiensk teveunderhållning. Juristen och smörsångaren som styrde Italien i tre olika omgångar.

Mångmiljardären som ständigt lyckades hålla sig kvar i toppolitiken trots de återkommande skandalerna. Il Cavaliere, Italiens eviga comeback kid, har slutligen stött på en motgång som han inte kan återhämta sig ifrån.

Det första jag känner inför dödsnotisen är lättnad och sen glädje. Berlusconi stod för så mycket som jag inte sympatiserar med. Konservatism. Machokultur. Fascismvurmeri. Misogyni. Främlingsfientlighet. Nu är det över.

Silvio Berlusconi sa om sig själv att han var ”fräck av naturen, och hade svårt att kontrollera sig.”

Men glädjen vara bara ett par sekunder. Inte för att jag är en storsint och förlåtande person med stor empati som har förstått att det faktiskt är en människa som har dött, med släkt och vänner som sörjer honom. Nej, det är
ilskan som tagit över. Ilskan över Berlusconis gärning och arv.

Silvio Berlusconi sa om sig själv att han var ”fräck av naturen, och hade svårt att kontrollera sig.” Den mannen släppte vi fram till makten. Inte en, utan tre gånger lät vi en person utan självkontroll kontrollera ett helt land.

En av gångerna hade han till och med parlamentarisk majoritet och hade kunnat omdana Italien till det ultraliberala, skattebefriade moderna nation som han alltid pratade om. Men det gjorde han inte. Istället fick vi ett kvitto på att det aldrig var för folkets skull han ville ha makten, utan för sig och sitt
affärsimperium. Ändå valde vi honom igen, gång på gång. När Berlusconi dog, 86 år gammal, satt han i Italiens parlament för Forza Italia som ingår i Giorgia Melonis högerpopulistiska regeringskoalition.

Den mannen släppte vi fram till makten. Inte en, utan tre gånger lät vi en person utan självkontroll kontrollera ett helt land.

Hur kunde det bli så? Hur kunde den här sliskiga gråa lilla farbrorn vara så bra på att sälja in budskapet att det var bättre förr, att han skulle ge oss den fantastiska dåtiden 2.0? Hur kunde han inbilla oss att han stod på folkets sida när han i själva verket bara roffade åt sig för egen räkning? Hur kan så många gråa sliskiga farbröder världen över vara så bra på att lura i oss samma osanning, hela tiden, överallt? Hur ska vi ta oss ur den här globala
pandemin av maktgalna välbärgade män (och en och annan muterad variant där viruset försöker gå under radarn genom att uppträda som dräktkvinna med pärlhalsband) som sakta äter upp världen? Är enda lösningen att vänta på att dödens lieman ska hinna ikapp dem?

Vi italienare är kända för att vara högljudda och bråkiga, men vi gömmer bara oss bakom de höga rösterna och de upprörda gesterna.

Vi italienare är kända för att vara högljudda och bråkiga, men vi gömmer bara oss bakom de höga rösterna och de upprörda gesterna. I själva verket är vi mästare på att stå ut. Jordbävningar, torka, översvämningar, fascism, korruption, maffia, sopberg, you name it. Men vår nationalsång, Italienarnas sång, eller Italiens bröder som den också kallas, är en kampsång. Kanske är det äntligen dags att reclaima sångtexten och börja kämpa för något nytt?

Berlusconi var pionjären som öppnade upp för vågen av europeisk högerpopulism. Tänk om hans död kunde få vara början på slutet för den eran. Jag drömmer om ett uppvaknande Italien som leder Europa in i en ny framtid …

Fratelli d’Italia, l’Italia si è desta …
Italiens bröder, Italien har vaknat …