I onsdags hade vi skolavslutning i riksdagen. Rektor Norlen höll det traditionsenliga talet till ledamöterna och ålderspresident Eneroth hade författat en sommardikt.

I mejlkorgen ligger ett mejl från sjätteklassaren Zaliha. Hon missade sin skolavslutning i år men längtar tillbaka till klasskompisarna i Uppsala. Hon hade sålt massa kakor för att göra en klassresan till Gröna Lund.

Zaliha kommer inte att få följa med. Där hon befinner sig nu förstår folk inte vad hon säger. De tittar konstigt på hennes kjolar i mataffären. Hon är född i Sverige och utvisad till Uzbekistan vid tretton års ålder. Hon mejlar och ber mig hjälpa henne att komma hem igen. Hon vill bara gå i skolan i sitt hemland – här i Sverige.

Eftersom han lyckats så bra i Sverige tycker Migrationsverket att han kommer kunna anpassa sig till talibanernas regler i Afghanistan också.

På Kemtech i Örebro närmar sig slutet på en era också för tjugoåriga Morteza. Efter sju år i Sverige är han inte längre välkommen. Han jobbar och försörjer sig själv. Han har gjort allting rätt. Nu ska han anpassa sig till talibanernas Afghanistan.

Eftersom han lyckats så bra i Sverige tycker Migrationsverket att han kommer kunna anpassa sig till talibanernas regler i Afghanistan också. Själv säger han på perfekt svenska till Tidningen Näringsliv att han inte kan tänka sig ett liv där han ser kvinnor bli misshandlade, där kvinnor inte har rätt att gå i skolan, där kvinnor inte behandlas som människor. 

Personligen tycker jag att det är något djupt vidrigt i att hävda att den som kan anpassa sig till Sverige också kommer anpassa sig väl till en islamistisk diktatur där kvinnor och minoriteter förtrycks och förföljs. Och det har jag påtalat även för Migrationsverkret.

Jag har inga problem med om vi utvisar varenda taliban som sätter sin fot i Sverige. Men vad sjutton är det egentligen vi har hamnat när Migrationsverket vill skicka dit killar som Morteza som avskyr allt vad talibanerna står för och är deras motståndare?

Vi kommer i närtid se en rad liknande fall där människor som jobbar, försörjer sig och betalar skatt utvisas till bland annat just Afghanistan.

Tyvärr är han inte ensam. Vi kommer i närtid se en rad liknande fall där människor som jobbar, försörjer sig och betalar skatt utvisas till bland annat just Afghanistan. Allt i namnet av “en bättre integration” “ordning och reda” och “ett nej ska vara ett nej”. 

Min dotter börjar skolan i höst. Hon vill bli allt och drömmarna har inga gränser. Ögonen blir stora som tefat när hon hör om platser där flickor inte får gå ut utan en manlig släkting. Jag vill att hon och alla andra flickor ska lära sig att inga rättigheter är för givna.

Men inga brister på rättigheter är heller givna. Det är alltid värt att kämpa för det som är rätt. För allas rätt. Även när motvinden överröstar protesterna är det värt att protestera.

Därför ordnades även en fikaprotest utanför UD för kvinnors rättigheter i Iran och för att terrorklassa det våldsamma revolutionsgardet, IRCG.

Därför ordnades även en fikaprotest utanför UD för kvinnors rättigheter i Iran och för att terrorklassa det våldsamma revolutionsgardet, IRCG. Jag hann delta en stund. Det bjöds på kaffe och bakverk. Det var ju ändå skolavslutning. 

Det är en lång kamp kvar innan Irans kvinnor får sin rätt till liv och frihet tillgodosedd. Det finns väldigt lite som tyder på att flickor i Iran inte fortsatt kommer känna oro för att utsättas för ännu en giftgasattack i skolan. Och väldigt lite tyder på att flickorna i Afghanistan som nyss gått ut sjätte klass alls får sätta sin fot i skolan.

Jag vet heller inte vilka chanserna är för Zaliha att få flytta hem till Uppsala och återta sin plats i klassen. Jag gör vad jag kan och besvarar hennes mejl. Jag fortsätter att protestera. Det är det allra minsta jag kan göra med mitt liv, min frihet och min makt(op)position.

Annika Hirvonen är gruppledare och riksdagsledamot för Miljlöpartiet