Den feministiska utrikespolitiken behövs mer än någonsin. För att uppnå en jämställd värld måste vi säkerställa att kvinnor och flickor får tillgång till resurser, har lika rättigheter och är representerade på varje nivå. Det borde Sveriges utrikesminister anse vara en “etikett” värd att kämpa för.
När Margot Wallström la grunden för Sveriges feministiska utrikespolitik fanns det länder som jublade och såg vår utrikespolitik som ett föredöme. Sorgligt nog var det första Sveriges blåbruna regering beslutade om, att lämna den svenska feministiska utrikespolitiken, för att begreppet “har lett till att etiketten skymt innehållet i politiken”, enligt utrikesminister Tobias Billström.
Det är skamligt att regeringen inte förstår att den feministiska utrikespolitiken, som Sverige var först med, har varit ett avgörande verktyg för att främja jämställdhet globalt.
Tack vare den politik som drevs, lyckades vi inte bara sätta feminismen högst upp på den utrikespolitiska agendan, utan den fick också genomslag internationellt. Bland annat bidrog det till att sexuellt och könsbaserat våld har blivit separata listningskriterium i FN:s sanktionsregim. Som ordförande för FN:s säkerhetsråd 2017, säkerställde Sverige att presidentuttalanden om krissituationer för första gången i historien alltid hänvisade till kvinnor, fred och säkerhet.
”Många av de som innehar några av vårt lands tyngsta positioner, anser inte att feminism är något som behövs eller är inte villiga att sammankopplas med feminismen. Det är skamligt.”
Allt detta till trots hävdar Billström att feministisk utrikespolitik bara är en etikett. Det är dock knappast förvånande. I våras rapporterade Sveriges Radio att endast 13 av 23 ministrar i Kristerssons regering kallar sig feminister. Många av de som innehar några av vårt lands tyngsta positioner, anser inte att feminism är något som behövs eller är inte villiga att sammankopplas med feminismen. Det är skamligt.
Det är tydligt att Kristerssons regering låter Sverigedemokraterna sätta agendan. Vi luras att tro att kampen för jämställdhet redan är vunnen, samtidigt som många av de vinster som tidigare generationer kämpat för, riskerar att gå förlorade. Regeringen struntar i att kvinnor behöver allierade på sin sida, inte minst på den internationella arenan.
När nu Sverige har abdikerat finns det andra länder som tagit sig an utmaningen att implementera feminism i deras utrikespolitik. Länder såsom Spanien, Chile, Tyskland, Kanada och Mongoliet har fortsatt med det som vi i Sverige påbörjade. Det ska vi vara tacksamma för.
Vi vet att kvinnor och män fortfarande inte har samma förutsättningar när det kommer till jobb, lön och möjlighet att påverka beslut, särskilt allvarligt är läget för alla kvinnor som inte har rätt att ens besluta om sin egen kropp. Och vi vet att kvinnors rättigheter är en förutsättning för fungerande demokrati.
Den feministiska utrikespolitiken behövs med andra ord mer än någonsin.
För att uppnå en jämställd värld måste vi säkerställa att kvinnor och flickor får tillgång till resurser, har lika rättigheter och är representerade på varje nivå. Det borde Sveriges utrikesminister anse vara en “etikett” värd att kämpa för.
Alice Bah Kuhnke (MP), europaparlamentariker
