Det talas om miljardregn. Att den kommande höstbudgeten blir en jackpott för höginkomsttagare.

Enligt DN handlar det om satsningar på jobbskatteavdrag, men också en höjd gräns för statlig skatt. 57 000 kronor ska man tjäna i månaden innan taket slår i. Nästan 60 000 i månaden alltså, hur många kan ens drömma om en sådan lön? Svaret är, inte ens var tionde svensk.

Om nu högern bryr sig. Men vem vet egentligen hur mycket Tidöpartierna bryr sig om vanligt folk?

Vad är då kostnaden för kalaset med skattelättnaderna? Hela 14,5 miljarder kronor beräknas skattesänkningarna kosta i minskade intäkter. Horribelt mycket pengar med andra ord.

Hela 14,5 miljarder kronor beräknas skattesänkningarna kosta i minskade intäkter. Så ser prioriteringarna alltså ut för Ulf Kristersson.

Och det är pengar som mitt i en brinnande kris borde ha gått till de som verkligen behöver stödet. Som jämförelse kostade landets totala kostnad för försörjningsstöd 10,8 miljarder kronor under 2022. Något som i sin tur var en minskning med åtta procent från året innan.

Så ser prioriteringarna alltså ut för Ulf Kristersson.

Den här extrema skevheten behöver påtalas och den behöver kritiseras. Och vi måste prata om den grupp svenskar som regeringen så oblygt struntar i. De som är de största förlorarna av en sådan här politik. Vi måste prata om de med allra lägst inkomster, de som inte ens kan föreställa sig 60 000 i månadslön och som under sin livstid aldrig ens kommer att tjäna hälften av det.

Ja, jag pratar om gruppen svenska arbetarkvinnor. En grupp som bara fått det sämre ekonomiskt jämfört med i stort sett samtliga andra i samhället.

Ja, jag pratar om gruppen svenska arbetarkvinnor. En grupp som bara fått det sämre ekonomiskt jämfört med i stort sett samtliga andra i samhället. Och nej, det är inte en liten grupp jag pratar om. Hela 48 procent av svenska kvinnor ingår i kategorin.

Det räcker med en snabb titt på SCB:s lönestatistik för att se hur klass och kön slår, och faktiskt bara slår allt värre.

År 2000 fanns förvisso också ett lönegap, både mellan män och kvinnor och arbetare och tjänstemän, det vill säga med som mest gymnasieutbildning alternativt med eftergymnasial utbildning.

Då, vid millennieskiftet, var genomsnittslönen för arbetarmän 19 000 kronor i månaden för de i åldrarna 30–39 år. Vid den senaste mätningen, 2021, hade snittlönen ökat med knappt 13 000 kronor. Intressant nog syns samma löneökning för tjänstemän med samma kön och ålder till nästan 39 000 kronor år 2021.

Ser vi i stället till kvinnorna i samma ålder framträder något anmärkningsvärt. Precis som männen har kvinnor med eftergymnasial utbildning ökat sina löner med samma 13 000 kronor.

De som sticker ut är arbetarkvinnorna. Jämfört med övriga backar de nämligen i inkomst. 2023 är snittlönen bara 22 700 kronor i månaden, en ökning som inte ens motsvarar hälften av tjänstemannakvinnor- och män liksom arbetarmänens påslag.

Inräknat inflationen har arbetarkvinnorna sett en ynka reallöneökning på 1 739 kronor på 20 år, jämfört med arbetarmännens 6 943 kronor i månaden. Och för tjänstemännen har den faktiska lönen ökat ännu mer.

Och ser vi till de i åldersgruppen 50-59 år har skillnaderna ökat ytterligare. Här tjänar män med eftergymnasial utbildning nästan dubbelt så mycket som arbetarkvinnorna.

Håll med om att det är slående hur en så stor grupp så tydligt har tillåtits halka efter ekonomiskt över tid. Slående och rent ut skandalöst.

Och visst, många har naturligt nog inte lagt tid och grottat ner sig i exceltabeller och sett den här talande statistiken. Men politikerna kan inte låta bli att ta in den här verkligheten längre. Det borde inte gå att blunda för hur klass och kön slår ens för Ulf Kristersson.

Det borde inte gå att kasta fram en höstbudget som så tydligt prioriterar höginkomsttagare – igen – utan att få frågan om vad regeringen vill göra för landets arbetarkvinnor.

Efter 20 år av nitlotter – är det inte arbetarkvinnornas tur att dra vinstlotten nu, Ulf Kristersson?

Lina Stenberg, skribent och författare.