Under denna mestadels bistra sommar var fotbolls-VM ett av de riktigt stora glädjeämnena för mig. Mellan de mest envetna regnskurar och stormvindar, politiskt förfärliga förehavanden lös världens damlandslag upp min tillvaro till en orimlig nivå.

Lagom till kvartsfinalen lyckades jag dock bryta mitt ben. När jag låg nyopererad på sjukhuset och inte alls positivt inställd till mitt tillstånd kom en av sjuksköterskorna in och påminde mig om att det snart var dags för match. I denna inte allt för muntra tillvaro marscherade det svenska damlandslaget in på spelplanen likt hjältar redo att ta matchen mot Japan. Redo att bryta ny mark.

Faktum är att de efterföljande två timmarna fick jag vara med om något stort. Riktigt stort. Det var inte bara det att matchen var så vansinnigt spännande. Inte heller att prestationen var fantastisk. Det var allt runt om.

Under tiden jag tittade på matchen blev jag körd till olika instanser på sjukhuset. Benet skulle gipsas, lunch ätas och undersökningar genomföras. Överallt frågade personalen hur det gick i matchen, inlagda låg lika fastklamrade vid matchen som jag. När det blev mål utbröt jubel genom sjukhusets korridorer, vi var alla med om ett stort mästerskap. För första gången kändes det som att VM i damfotboll var lika stort som vilket annat VM som helst.

Jag är ingen sportfanatiker. Däremot har jag alltid varit en del av idrottsrörelsen på ett eller annat sätt. Under min livstid har jag med en förnedrande känsla fått se hur kvinnliga idrottsprestationer nedgraderas och negligeras. Förfasats över hur ojämlikheten inom idrotten speglat och adderat
ojämlikheten i samhället i stort.

Jag har själv tillhört lag som tilldelats mindre resurser för att vi inte skulle vara lika intressanta, inte vara riktigt på riktigt. Under förra VM i damfotboll skrev någon att intresset ökat, men att det fanns en risk att det bara vara en fluga. Årets VM visade med all tydlighet att personen hade fel. Den här gången tittade vi på det riktiga landslaget.

Det är inte en fluga, det är en enträgen kamp som generationer av kvinnor tvingats utföra men som nu rullar fram som en revolution.

Historiskt många länder spelade, publikrekord slogs och Sverige kröntes för första gången till etta på FIFAs världsrankning. Pengarna har börjat regna in. Listan kan göras lång på glastak som krossats under den här sommaren av kvinnor från hela världen.

Det är inte en fluga, det är en enträgen kamp som generationer av kvinnor tvingats utföra men som nu rullar fram som en revolution. Det kändes som ett solsken i en annars allt för regnig sommar.

Men så kom den då. Finalen. Den som Spanien vann med bravur. Men det historiska guld som skulle firas blev stulet och besudlat av en man. Ett högt uppsatt troll som inför hela världens ögon utsatte en kvinna för ett övergrepp. En ledare som utan skam blottade idrottens allra brutalaste och fulaste sidor. Jag läser den spanska mittfältaren Jenni Hermoso ord med verklig förtvivlan. Hon blev utsatt för ett övergrepp inför hela världen och dessutom bestulen på den största händelsen i sitt liv. Det är oförlåtligt.

frågan är om inte Hermosos mod och orubbliga styrka kommer leda till den största revolutionen någonsin inom idrottsvärlden.

Men frågan är om inte Hermosos mod och orubbliga styrka kommer leda till den största revolutionen någonsin inom idrottsvärlden. Kanske kommer den här generationens idrottskvinnor spränga inte bara ett glastak utan den betongbunkern som kvinnliga idrottare alltid tvingats in.

För samtidigt som ynkryggen Luis Rubiales stod inför allmän beskådan och upprepat meddelade att han inte tänker avgå, förstod han inte att han helt på egen hand startat en ny massiv metoo våg. Kanske fanns de dem som inte trodde att det feministiska vulkanutbrott som exploderade 2015 givit något resultat, men de har uppenbarligen haft fel. Den har bara legat vilandes i väntan på nästa tillfälle att dra fram. Nästa chans att vinna ny mark. Det som utspelar sig nu är inte en liten sak. Det är ett skeende som kan komma att påverka kvinnor för alltid. Och framförallt män. Det systerskap som vi nu
ser är inte att leka med. Det är en rejäl maktfaktor.

Det kommer bli mycket svårt för Luis Rubiales att sitta kvar som spanska fotbollsförbundets ordförande. En eventuell avgång kommer inte på långa vägar ge Jenni Hermosos tillbaka allt det hon blivit bestulen på.  Men hon kommer alltid vara den som var frontfigur när patriarkatet inom idrotten äntligen började falla.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson Vänsterpartiet