Krönika

Från Dagis till Föris – och tillbaka?

Cassandra Solback, frilansjournalist och författare.

Rätten till förskola blir allt mer aktuell då fler kommuner drar ner på antalet timmar du kan ha storasyskon på förskolan när du är föräldraledig. Cassandra Solback ser en återgång i debatten med följden att barns lärande hamnar i skuggan av föräldrars och kommuners bristande förståelse för förskolans uppdrag.

”Det är bättre för äldre syskon att vara hemma med sina småsyskon än att vara på förskolan” och ”Jag förstår inte föräldrar som inte vill umgås med sina barn” är meningar som ofta kommer ur munnar med åsikten att Föris är detsamma som Dagis.

Det här med att låta barnen få ett eget liv medans man som vårdnadshavare jobbar eller pluggar är något det finns delade meningar om överlag. En del menar på att det är bra att låta barnet i fråga vara hemma så länge som möjligt innan hen börjar på förskola – kanske till och med enda fram till förskoleklass då skolplikten börjar gälla. Att det skulle vara något extra fint med att gå ned i tid, börja jobba på distans, plugga hemifrån, bli hemmafru eller vad man nu behöver göra för att lyckas vara hemma med sitt barn längre än ett år, då föräldradagarna så gott som är helt slut. I alla fall om man skall ha råd att överleva tiden då man är föräldraledig, vilket för många är knapert redan från dag ett.

Och så har vi dem som tycker att man skall ha storasyskon hemma, när en vårdnadshavare är föräldraledig med en nyfödd. Att det liksom är en självklarhet att som föräldraledig vilja ha minst två barn hemma – om inte på heltid så i alla fall på deltid. Att det skulle vara att visa stor kärlek till sina äldre barn att ha dem hemma istället för att få vara på Föris. Där de får lära sig saker, leka med kompisar, delta i aktiviteter och lära sig att umgås med andra barn och vuxna.

På 80-talet kämpade man för daghem i hopp om ett mer jämställt arbetsliv och privatekonomi. Nästa steg i denna utveckling var barnens. När jag växte upp gick man antingen hos Dagmamma eller på Daghem, ”Dagis”. och senare i Deltidsgrupp, ”Förskola” hette det i folkmun. Dagmamman och Dagisets huvudsyfte var på den tiden att ta hand om oss barn medan våra vuxna jobbade. Förskolan var skolförberedande och kan jämföras med dagens Förskoleklass. Men 1998 kom det en läroplan för förskolan och i Skollagen står det att ”Förskolan ska stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda barnen en trygg omsorg”.

Barns rätt till förskola med stimulans, lärande och socialt umgänge är idag väletablerad i vårt samhälle. Ändå blir föräldrar, framförallt kvinnor, som vill ut i arbetslivet återigen skuldbelagda för att de vill detta – och 2019 tog den dåvarande grön-blå majoriteten i Stockholms stad bort storasyskons rätt att leka och lära sig saker på heltid i förskolan. Detta då man satte ett tak för hur många timmar per vecka ett barn med en föräldraledig vuxen hemma, får vistas i förskolan. Barn med småsyskon under ett år har alltså inte längre samma rätt till stimulans, utveckling och socialt umgänge som ensambarn eller barn med äldre syskon.

”Kanske till och med ett försök till att gå bakåt i tiden och få kvinnor?”

En studie från Studieförbundet näringsliv och samhäll, SNS, visar att det är bra för barn att vara hemma under de sex första månaderna i livet. Att detta kan påverka framtida skolprestationer, hälsomått och till och med kommande arbetsliv. Men för barn äldre än sex månader kunde forskarna inte hitta något som pekar på att det är viktigt för barnet, hens utveckling och hälsotillstånd att vara hemma istället för att vara på förskolan.

Nu menar inte jag att barn skall börja på Föris redan vid sex månaders ålder – utan att detta tydligt visar på att rätten till förskola för storasyskon är viktigt för barnet.

Handlar inte debatten egentligen om att försöka lägga ännu mer på den vuxna individen och föräldraskapet? Kanske till och med ett försök till att gå bakåt i tiden och få kvinnor (för ja det är fortfarande kvinnor som är föräldralediga i högre utsträckning än andra) att vara hemma?
För hur kan man ärligt tro att ett barn i förskoleålder tycker att det är roligare med blöjbyten, bebisskrik och att leka själv än att lära sig att räkna och skriva, få lyssna på sagor, leka med en massa kompisar och leka i parken? För det är så alternativet ser ut för de allra flesta.

Med en nyfödd eller ett litet barn hemma att ta hand om så är det hens behov som går före både ens egna och andras hela tiden – likaså äldre barns. Det är bara så det är. Visst, finns det en annan vårdnadshavare som har råd att ha semester samtidigt eller som inte är i behov av att dra in pengar (en släkting, kompis eller nanny funkar också) och kan vara hemma så kan ju hen anordna egen förskola hemma enligt läroplanen. Men problemet
med att kunna leka med andra barn kvarstår – de är ju på förskolan om dagarna och har vardagsrutiner hemma om kvällarna. Om du inte har en hel barnaskara hemma såklart, då kan ju alla syskon leka med varandra, men är det verkligen ett modernt och inkluderande sätt att resonera på?

Cassandra Solback, frilansjournalist och författare