Ulf Kristersson, 

Det här brevet skriver jag inte till dig i min roll som riksdagsledamot utan bara som mig själv. Jag skriver inte heller till dig som statsminister utan till dig som människa. Du påstår ju ganska ofta att du satt dig i Sverigedemokraternas knä för att kunna få en stabil majoritet. Men bara för att du är statsminister går du som människa inte fri från ditt personliga ansvar. Så jag tänker att vi lägger våra titlar åt sidan ett tag.

Jag satt i kammaren när du avgav din regeringsförklaring under riksdagens öppnande. Det är egentligen en mycket fin och högtidlig hyllning till demokratin. Men ditt tal var allt annat än en hyllning och än mindre fint. Du stod där omgiven av riksdagsledamöter och de som du kände var de dina. Du kände att du kunde prata fritt om ett ”vi” och ”dem”. Men grejen är att jag faktiskt tillhör ”dem”.

Du använde nämligen din dyrbara tid till att rikta knivudden mot två grupper i samhället – de som är utlandsfödda och de som är fattiga. Du ljög ihop historier för att kunna hänga ut dessa som tärande och farliga.  Du förstår Ulf att jag är född in i en fattig familj. Det inget jag har valt, inte de runt omkring mig heller. Du beskriver ett liv i fattigdom som en klubb man valt att gå med i. Men fattigdom är ju inget annat än en orättvis gradering som ett klassamhälle tilldelat sina invånare.

Du har sannolikt inte läst mina tidigare krönikor, men där har jag berättat om min mamma som arbetat inom omsorgen hela mitt liv men ändå inte fått ekonomin att gå ihop. Hemtjänsten är nämligen inte ett välbetalt jobb som ditt och mitt. Men om ingen utför det får sådana som vi stora problem. Något du inte verkar ha tänkt på. I mina krönikor har jag också berättat om att jag på nära håll sett hur det är att jobba riktigt hårt, men blir betald i förakt. Precis det du gjorde under din regeringsförklaring. Du spottade på alla oss som slitit så hårt och som bär det land du har ansvar för.

”Du stod där i kammaren och skröt om att vi ska ha de högsta murarna i Europa och de hårdaste asylreglerna. ”

Jag är också en av dem som vet vad det innebär att leva på försörjningsstöd. Jag har gjort det själv och många runt mig gör det nu. Fattigdom tenderar nämligen att gå i arv. Du vill få dem som inte vet hur verkligheten ligger till att tro att vi är människor som utnyttjar ett system. Men det är en lögn. Jag kan lova dig att ett liv med så små ekonomiska marginaler som försörjningsstöd ger är inget som någon människa strävar efter. Det är i själva verket en livlina för att klara den fruktansvärda tillvaro som fattigdom innebär. En livlina du vill kapa. Sätta tak över. De du pratar om är människor jag älskar, som jag så högt respekterar. De är människor som lärt mig allt jag kan. Till skillnad från dig Ulf, är de du spottar på i själva verket riktiga hjältar.

Du stod där i talarstolen och skröt om hur dessa människor ska jagas och piskas. Men det är inte genom piska och förnedring som någon kommer ur fattigdom, utan det är genom en stark välfärd, bra utbildning, möjlighet till jobb och en genuin vilja från beslutsfattare att människor ska leva gott. Det borde du veta. Men det är klart, hur ska du kunna motivera att slå sönder välfärden om du samtidigt ska erkänna att den är livsviktig?

Jag vet inte vad som kränkte mig mest – det du sa om mig eller det du säger om de jag har omkring mig. För vet du Ulf, om det är något jag är stolt över med Sverige så är det invandringen.  Att vi tagit emot människor på flykt. Om det finns något jag är tacksam för så är det att människor kommit till oss. Det finns nämligen ingenting som givit oss så mycket som dem. Utan alla som kommit till Sverige vore det här landet inte mycket att hurra för. Vi vore i princip ingenting. Men det vill du inte prata om. Det skulle nämligen göra din politik och din väg till makten omöjligt. Du väljer istället att prata om alla som bär vårt land som att de vore en belastning, ett hot.

De människor som du målar ut som ett hot är våra vänner, grannar, kollegor. De är vår trolovade och våra barns föräldrar. Det är våra bästa vänner och våra medmänniskor. De är dem som arbetar inom samhällets alla funktioner, på alla nivåer (detta trots att diskrimineringen är så utbredd) och som ser till att allt fungerar.  De ÄR Sverige.

Du stod där i kammaren och skröt om att vi ska ha de högsta murarna i Europa och de hårdaste asylreglerna.  Grejen är den att jag helt ärligt inte förstår om du har insett att du stått på första parkett och skjutit dig själv i foten. För även du måste ju förstå att de flesta som kommit hit och som nu bär vårt land inte har gjort det för att de har velat. De har kommit för att de har varit tvungna. Många har en gång varit på flykt.  

Att du vill slakta ryggraden av Sverige kanske inte förvånar mig så där värst mycket. Jag förstår att våra åsikter går isär när det gäller humanism och solidaritet genom att stå upp för människor i kris. Men att du inte begriper att det kommer skada vårt land ur ett framtidsperspektiv, det går faktiskt över mitt förstånd.

För vem kommer vilja bygga ditt land när tacket blir angiverilagar, mottagningscenter, familjesplittring och ren och skär rasism? Vem ska vilja vara med och stärka Sverige när ditt politiska projekt är att slita oss isär? 
Ulf vi har dock en sak gemensamt du och jag. Vi har fått ett av de finaste förtroenden man kan få. Det är en hederssak som också förpliktigar. Vi bär ett personligt ansvar där ingen av oss kan svära oss fria från de val vi gör och du är på väg att dra oss i en riktning som saknar motstycke i vår politiska historia. Det är det verkliga hotet som vi står inför.

Helt ärligt Ulf, hur kan du se dig själv i ögonen med det du gör med vårt land just nu?

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson Vänsterpartiet

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer