”Våldet är 100 procent migrationens fel”. Sverigedemokraternas delningsbild på sociala medier fick nog många att sätta kaffet i vrångstrupen i veckan. Ett inlägg med en surmulen Jimmie Åkesson som tittar håglöst framför sig. Bara på Instagram har inlägget fått över 10 000 likes. Rätt populärt med andra ord.

Självklart vet Åkesson att påståendet inte stämmer. Våld har förekommit i alla tider i alla samhällen. Ingen går på att det inte finns något genetiskt betingat som gör att vissa folkgrupper är våldsamma och andra inte. 

Och statistiken spelar sitt tydliga språk. Enligt BRÅ:s statistik är till exempel riskerna större att en svenskfödd till svenskfödda föräldrar misstänks för sexualbrott än samtliga andra grupper. Och de flesta brotten utförs av någon – en man – från det pursvenska majoritetssamhället.

Men det spelar liksom ingen roll. Och det är inte heller det som är det anmärkningsvärda, förutom att SD så uppenbart är det enda partiet som inte alls behöver grunda sin politik i verkligheten.

Det nya är egentligen partiets numera närmast extrema rättframhet. Eller kanske snarare ärlighet. Att de inte längre behöver linda in sina påståenden om invandrarproblem i någon slags välvilja. Nej, nu är det raka rör som gäller. Invandrarna är onda, svenskarna goda.

Egentligen är det inte något nytt. Det räcker med att ha följt SD:s utspel någotsånär de senaste åren för att se att de alltid har tyckt så här. Att de bara har låtsats när de har lindat in sina utspel för att passa in i debatten.

Det som har ändrats sedan SD först kom in i riksdagen 2010 är inte SD själva. Nej, det som ändrats är det politiska klimatet. Anpassningen från högerpartierna, liksom acceptansen i att föra en regeringspolitik helt utifrån Jimmie Åkessons agenda.

Och nu när de är näst största parti och är vågmästare liksom regeringsunderlag är det lätt att se hur snabbt de flyttat fram positionerna. Hur de med regeringen Kristerssons godkännande har kunnat göra det.

”Nu 2023 är partiets företrädare mer öppet rasistiska än någonsin (eller kanske i nivå med när företrädarna på 90-talet gick runt med rakade skallar). Ändå har ordet ”rasist” nog aldrig varit mer urvattnat.”

Det kanske tydligaste beviset för detta var Dick Erixons, chefredaktör för SD-tidningen Samtiden, rasistiska utbrott i Sveriges Radio i veckan. I en debatt om regeringens budget och om regeringens förslag om mottagningscenter för asylsökande mot Arena Idés chef Lisa Pelling. Här inte bara överröstade han sin motdebattör med diverse öppöppöpp. Nej, precis som med Instagraminlägget med Åkessons citat var det klarspråk som gällde. ”Tänk om Pelling hade haft lika stor omsorg om svenska medborgare som inte vill bli våldtagna, rånade och mördade”.

SD är inte bara allt mer ärliga om att de tycker integration är onödigt, bortkastat från samhällets sida. Att samhället inte ska ta emot några invandrare och kasta ut de som redan bor här.

Nu kan de dessutom motivera den politiken med uttalanden om invandrarnas våldsamhet, illvillighet och ondska. Att stackars svenskar behöver skyddas och räddas från att de ens ska behöva vistas bland oss i samhället.
Och detta är ren och skär rasism. 2016 skrev jag en krönika i Dagens Arena ”Vem blir sist att kalla SD rasister”. Jag kom att tänka på den nu i veckan, för när jag skrev den var vi ändå rätt många som tyckte att den benämningen var helt självklar.

Nu 2023 är partiets företrädare mer öppet rasistiska än någonsin (eller kanske i nivå med när företrädarna på 90-talet gick runt med rakade skallar). Ändå har ordet ”rasist” nog aldrig varit mer urvattnat.

För att SD omfamnats av halva svenska politiska etablissemanget och är de som håller i Kristerssons marionettpinnar? Eller för att svenskarna vant sig vid att vardagsrasismen är det nya normala? Förmodligen båda två.

Hur som helst är det en sak som är säker. Det är både i det politiska och i det privata rummet som det gäller att stå emot just nu. Stå emot och säga emot när rasistiska osanningar tillåts florera och göra skada – med regeringens goda minne.

Lina Stenberg, skribent och författare