Inflationen är triggad av krig och kriser, både i nutid och historiskt. Den gör oss fattigare och de höjda räntorna riskerar att leda till ökad arbetslöshet. Men det behöver inte vara så, menar Elinor Odeberg, chefsekonom på Tankesmedjan Arena idé, som är aktuell med boken Dyrtider.
Elinor Odeberg menar att den förda penningpolitiken med höjda räntor stramar åt ekonomin utan att komma åt orsakerna till inflationen.
– Istället för att höja räntorna borde politikerna sätta press på företagen att sänka priserna, säger hon över telefon till Fempers nyheter.
För de största vinnarna på det som Odeberg kallar utbudschock, framför allt orsakad av kriget i Ukraina, är företagen. Särskilt bankerna och de stora livsmedelskedjorna som har tagit ut överpriser och gjort rekordvinster. Till stor del beror det på smygflation, alltså att många företag har smyghöjt priserna på sina produkter mer än deras egentliga kostnadsökningar.
Förlorarna är vanliga löntagare. De får ta smällen – en smäll som förvärras av ojämlikheten som vuxit enormt under de senaste decennierna.
Men den här krisen är inget Sverige kan ta sig ur genom att göra de fattiga fattigare.
Så vem ska betala priset när kostnaden för produktionen stiger? Odeberg menar att svaret är politiskt.
– Det är ingen naturlag att kostnadsökningar bara ska bäras av konsumenterna. Vinstmarginalerna måste gå ner. Det är inte rimligt att löntagarna tar hela smällen. Även företagen och staten måste vara med och dela på kostnaderna.
För att uppnå detta krävs det, enligt Odeberg, en aktiv penning- och finanspolitik. Och den bör samordnas.
Sedan 1999 är penningpolitiken, som styrs av en oberoende Riksbank, och finanspolitiken helt separerade från varandra.
Sveriges Riksbank är en av världens äldsta centralbanker. Den ska garantera prisstabilitet och se till att växelkursen är stabil.
Men det fungerar inte, menar Odeberg, som vill att staten tar en mer aktiv roll när det kommer till finanspolitiken, som idag är passiv.
– Det finns en övertro på marknadskrafterna, vilket har lett till en total utsatthet för omvärldshändelser och prischocker.
Under polykrisernas tidevarv så har det alltså varken varit expertis eller demokratiskt styre som styrt ekonomin utan nyliberala dogmer. Och vilka som har gynnats är tydligt: Stora bolag, bankerna och högerextrema politiska krafter.
Och hårdast slår det mot kvinnorna.
– Kvinnor som grupp drabbas mest negativt av räntehöjningarna, säger Odeberg och tillägger:
– Detta eftersom de oftast arbetar i mer konjunkturkänsliga branscher, exempelvis inom restaurang och handel.
Välfärden, som drabbas hårt av åtstramningarna, är också kvinnodominerad.
Dessutom, menar Odeberg, gör dålig ekonomi och den stora bristen på bostäder att kvinnor låses in i relationer de inte vill vara kvar i.
– De har helt enkelt inte råd att flytta. Räntorna gör bolånen otillgängliga för de flesta och det finns knappt några hyresrätter att tillgå.
– Man kan säga att inflationen och de höjda räntorna slår med klinisk precision mot ensamstående kvinnor med barn. Vare sig de precis har skaffat en större bostad eller skulle behöva en större bostad i takt med att barnen växer. De här familjerna är väldigt utsatta när inflationen och boendekostnaderna stiger.
Odeberg, konstaterar att det finns många feministiska raster att lägga på analysen.
Duvor och hökar
Riksbankens verktyg att styra efter inflationsmålet på 2 procent är alldeles för trubbigt, menar Odeberg som också efterlyser en offensivare finanspolitik.
– Staten kunde till exempel ha gått in och satt ett pristak på elen. Det gjorde Spanien.
Staten hade också kunnat ransonera energin. Åtgärder, som Odeberg menar hade kunnat halvera inflationen.
Prisreglering är en åtgärd som kan stävja en akut prischock. Men på sikt krävs det stora samhällsinvesteringar för att skapa prisstabilitet i ett längre perspektiv och undvika både hög inflation och räntor, menar Odeberg.
Dagens mest kapitalkrävande samhällsekonomiska utmaning är klimatomställningen och bostadsbristen. För att lösa dessa krävs offensiv finanspolitik. Med räntehöjningar fördyras både privata och offentliga investeringar. Medan bankerna gynnas.
– Precis som det var aktiv bostadspolitik under 1960- och 70-talet som ledde till att en miljon bostäder byggdes, så krävs idag aktiv politik för att bromsa klimatförändringarna och de växande klyftorna.
Hon föreslår till exempel att räntorna skulle kunna användas för stimulering av klimatinvesteringar.
Samordning av finans- och penningpolitiken.
Odeberg målar upp tre framtidsscenarier.
Själv förordar hon en demokratisering av Riksbanken. Sveriges riksbanken är bland världens äldsta centralbanker (drygt 350 år), men har bara varit självständig de senaste 25 åren. Den har aldrig letts av en kvinna. Det är stor maktkoncentration och liten insyn. I penningpolitikens värld är det män som styr, män som oftast är präglade av en gemensam världsbild och syn på ekonomi. Det handlar alltså mycket om ideologi.
– Hökar kallas centralbanksföreträdare som vågar ta i och göra rejäla räntehöjningar utan att tveka, säger Odeberg och tillägger:
– Det är en slags machoism som är samhällsekonomiskt farlig.
Hökarna finns inte bara inom penningpolitiken utan återfinns även i brottsbekämpning och försvarspolitiken.
– Det behövs helt enkelt en högre grad av representation inom alla politikområden.
Odeberg menar att Riksbanken borde ha ett brett mandat och vara föremål för demokratisk kontroll.
Hon beskriver det som nödvändigt för att klara klimat- och bostadspolitiken. Det skulle stärka finansieringen av välfärden, främja sysselsättningen och välståndet brett i Sverige.
För att demokratisera Riksbanken krävs en lagändring. Odeberg föreslår därför att det tillsätts en utredning av Riksbankens oberoende.
Ett alternativ till att demokratisera Riksbanken skulle kunna vara att Finansministern och riksbankschefen börjar prata med varandra. Som det är idag vet inte finansministern vad som ska framkomma på en pressträff som hålls av Riksbanken inför en förmodad räntehöjning. Det kan också hända att finansdepartementet och riksbanken för politik som motverkar varandra.
Det här alternativet skulle innebära att Riksbanken är fortsatt oberoende, men att finanspolitiken är mer aktiv när det kommer till prisregeringar och tar kontrollen från marknaden när det behövs och i krissituationer.
Detta eftersom högre räntor fördyrar samhällsviktiga investeringar i onödan. Det här alternativet innebär att Riksbanken har ett smalare fokus på finansiell stabilitet och stabila räntor över tid.
Oavsett är Odeberg övertygad om att det krävs aktiv finanspolitik.
– Staten bör föra en aktiv fördelningspolitik, som går ut på att våga utmana marknaden när den inte fungerar. Staten bör ha möjlighet att stoppa företag från att profitera på kriser och reglera bankernas vinster, till exempel bör bankskatten höjas, säger Odeberg och tillägger:
– Staten bör också skaffa sig en krisberedskap och kunna säkra vissa varor och produktion under extrema tider såsom nu.
Och det finns pengar. Sverige har bland de lägsta statsskulderna i Europa, vilket gör att det finns ett reformutrymme.
– Det handlar om politiska val och politisk vilja. Det är fullt möjligt att skjuta till pengar till välfärden eller göra samhällsekonomiskt viktiga investeringar.
Krig, klimatförändringar och ojämlikhet orsakar inflationen, som i sin tur skadar tilliten till samhället och ökar klyftorna.
– Vi behöver en mer solidarisk inflationsbekämpning.
