Kommentar

Tänk om Chandler var öppet gay från början?

Blommor och ljus för skådespelaren Matthew Perry i New York efter dödsbeskedet i helgen.

Den amerikanske skådespelaren Matthew Perry har hittats död i sitt hem i Kalifornien. Han blev sorgligt nog bara 54 år och dödsbeskedet kom som en chock. I skrivande stund är dödsorsaken ännu inte klarlagd, men ingen brottsmisstanke har delgivits, enligt flera amerikanska medier.

Som skådespelare är det framför allt den omåttligt populära sitcom-serien Vänner han är förknippad med, som sändes mellan 1994–2004. Tillsammans med Jennifer Aniston, Lisa Kudrow, Courtney Cox, Matt LeBlanc och David Schwimmer skrev han amerikansk tv-historia. Det allra sista avsnittet sågs av 52,5 miljoner tittare i USA, vilket är den högsta siffran för ett tv-avsnitt under 2000-talets första årtionde. 

Vid sidan av sin skådespelarkarriär uppmärksammades Perry för sitt engagemang i olika projekt med att hjälpa personer med missbruksproblem. Han kämpade själv med alkoholism och opioidmissbruk, något som han skildrade i sin självbiografiska bok som publicerades förra året.

När jag själv började kolla på serien ganska så sent, var det inte svårt att förstå charmen. Än idag finner jag det avkopplande att kolla på något gammalt avsnitt och bege mig i väg på en 20 minuters välbehövlig verklighetsflykt från vardagstristessen. Att bildligt talat komma i väg till New York och bara få ta del av dessa excentriska karaktärers livfyllda situationer. Den kvicka dialogen är fantastisk, liksom den gnistrande personkemin. Det känns konstigt att se serien efter Perrys bortgång, eftersom han var så levande där.

Chandler – Klipsk men tvehågsen

Perry spelade Chandler i Vänner, en klipsk men tvehågsen tjänsteperson som ofta har otur i kärlek och som arbetar med statistisk analys. Ett jobb som han egentligen avskyr, men lönen är bra. Chandler är alltid snabb i repliken och det finns alltid ett sarkastiskt bett i hans genmälen, vilket gjorde honom till en av de mest omtyckta bland karaktärerna. 

Som karaktär är Chandler intressant utifrån ett queerteoretiskt perspektiv. Den amerikanska kulturjournalisten Matt Baume är förmodligen den som gjort den mest gedigna analysen av Chandler utifrån just en sådan ansats. Hans slutsats var att det finns en tvetydighet hos Chandler; att han tycks ha en ”gaykänslighet, men inga gayhistorier”, det vill säga, i stället för att vara gay, så tror alla att han är gay. Det förekommer återkommande anspelningar om att Chandler skulle vara homosexuell, bortsett från dennes allmänna fräckhet och nära vänskap med Joey. 

I pilotavsnittet finns glimtar som öppnar upp för spekulationer kring Chandlers sexuella läggning. Han berättar skämtsamt att han önskar att han var ”lesbisk”, efter att ha fått höra att Ross’ ex-fru Carol lämnat honom för en kvinna vid namn Susan. Chandler delar också med sig en fantasi (i samband med eftertexterna) om att han uppträder i Las Vegas som Liza Minnelli (som är gayikonen Judy Garlands dotter). 

Senare i första säsongen i avsnitt 8 får man veta att omgivningen tror att Chandler är homosexuell. Han blir förvånad när en kollega försöker para ihop honom med en annan manlig kollega och vill ta reda på varför folk tror att han är gay. När Chandler frågar varför hans vänner tror att han är ”det” svarar de enhälligt att han har ”vissa egenskaper”. 

”Write it gay and pay it straight”

Redan 1996 berättade manusförfattaren David Crane, själv homosexuell, i en intervju med The Advocate att det inte alls var en självklarhet att Chandler skulle vara heterosexuell, men blev så på grund av att Perry (som var heterosexuell) blev antagen i rollen. Konsekvensen blev att stryka alla gayhistorier från manuset, men behålla gayskämten (”write it gay and play it straight”). Kudrow, som spelar Phoebe i serien, berättade i en intervju 2014 att hon trodde att det var meningen att Chandler var homosexuell när projektet började, men upplevde att Perry gav en så annorlunda gestaltning. 

Baume ställer frågan att om Chandler var gay från första början, hade det varit bra eller dåligt (för hbtq-representationen generellt)? Det korta och enkla svaret är att man självfallet inte vet, eftersom man aldrig vet vilken riktning serien hade gått och än mindre hur det skulle ha påverkat seriens popularitet. 

Det finns dock två argumentationslinjer, som kan sammanfattas på följande vis. Å ena sidan hade det varit banbrytande med hbtq-representation i en av de mest populära serierna någonsin, å andra sidan vacklade serien många gånger när de försökte belysa queera ämnen och i stället upprepade samma typ av simpla skämt (att det är lustigt någon är gay), som inte nödvändigtvis är elaka men kan i förlängningen bli tröttsamma och repetitiva. 

Fiktionens påverkan på våra liv

Utifrån en större historisk kontext, i samband med att Vänner sändes för första gången, påpekar Baume att den enda riktiga representationen av hbtq-personer i början av 1990-talet skedde nästan undantagslöst endast i nyhetsreportage, till exempel i kampen för könsneutrala äktenskap, icke-diskriminering inom militären, liksom presidentvalet 1992 om statens hantering av traumat av hiv-aidsepidemin på 1980-talet och marschen i Washington 1993. Det fanns även öppet homosexuella komiker, som Bob Smith och Scott Thompson.

Ur det perspektivet hade det varit en milstolpe om Chandler hade tillåtits att få vara öppet gay. Om serien lyckades få kvinnor att kopiera Rachels frisyr, tänk vilken attitydförändring man hade kunnat få gentemot hbtq-personer, menar Baume. Å andra sidan, tillägger han, att om representation av homosexuella enbart baseras på stereotyper, kanske det lika gärna är bra att skippa det. Vänner var som allra bäst när de berättade ”heterosexuella historier” och då är det inte säkert att serien kunde ha klarat av att inkludera en så framstående gaykaraktär, utan att den skulle behöva tvingas att anpassa sig till rådande heteronormativa diskurser.

Så vilka lärdomar kan man dra av Baumes analys av Chandler? Jo, påminnelsen om att fiktion har en oerhörd makt över våra liv och vårt förhållningssätt till omvärlden, mycket mer än vad vi tror. Representationsfrågan inom populärkultur kan vara komplex och att representation av perspektiv kan vara minst lika viktiga som den fysiska representationen. Bara för att det existerar en homosexuell karaktär betyder det inte att homofobi eller heteronormen omedelbart upplöses, lika lite som att rasismen upphörde i USA efter att Barack Obama blev vald till president (som flera republikaner i USA på riktigt tror)

Samtidigt väcks en rad följdriktiga frågor: vilka förväntningar finns, när en marginaliserad och diskriminerad grupp synliggörs i stora tv-projekt? Hur ser en utblick helt renad från heteronormens påverkan egentligen ut? 

Tänk om Chandler var öppet gay från början, hur hade världen sett ut idag?

Filip Hallbäck, filmvetare och skribent

Kommentar

Maria Callas – 100 år!

Maria Callas.

I dag skulle operadivan Maria Callas fyllt hundra år. Filip Hallbäck skriver om en krävande, sträng och ryktbar yrkesperson med lynnigt humör och en sällsynt talang med självklar pondus.

Vad är det första man tänker på, när man hör namnet Maria Callas (eller La Divina, som hon också kallades)? Själv tänker jag omedelbart på hur hon redan under sin livstid kom att personifiera begreppet ”diva”, så som vi känner till det idag; å ena sidan en ytterst krävande, sträng och ryktbar yrkesperson med lynnigt humör bakom kulisserna, å andra sidan en sällsynt talang när hon med självklar pondus, elegans och karisma väl träder fram på scenen, i strålkastarljuset och tar emot publikens jubel. 

Trots att hennes karriär kantades av skvallerpressens glödande pennor och överskuggades av en rad personliga tragedier, har hennes rykte som 1900-talets främsta sopran aldrig gått förlorad. Visst finns andra välkända och respekterade namn som Joan Sutherland, Kirsten Flagstad, Birgit Nilsson, Christa Ludwig, Leontyne Price, Grace Bumbry, Barbara Hendricks, Christiane Eda-Pierre, Natalie Dessay, Renata Scotto, Montserrat Caballé och Renée Fleming men ingen av dessa kommer ens i närheten av Callas vad gäller inlevelse, utstrålning och framför allt mytbildning. 
På dessa tre punkter är Callas fortfarande oöverträffad.

Lyssna på hennes tolkning av arian Habanera ur Georges Bizets komiska opera Carmen (från 1875) – som är titelrollens alldeles egen entrésång – och man förstår varför. Den finns såväl studioinspelningar av själva låten som Youtube-klipp av hennes live-framträdanden. Utan större ansträngning förmådde Callas att med en blick, ett leende, en handgest kunde säga mer än tusen ord. 

Callas’ röst har under lång tid diskuterats, därför att den är svår att placera i den moderna vokalklassificeringen. Flera, framför allt manliga, kritiker menade under hennes livstid att med konventionella mått mätt var hennes sångröst ganska torr, föga tilldragande och ofullkomlig, ofta återkommande vokala problem. Andra menar att när hon väl stod på operascenen och sjöng fanns såväl dynamik som nyansrikedom, med höga toner som levde ett eget liv. Med sin omisskännliga sopranröst kunde hon ”äga” sångerna.

Hon föddes i Manhattan, New York, av grekiska migranter och vid 15 års åldern flyttade hon tillsammans med sin mamma och sin syster till Aten i Grekland, där hon studerade vid Musikkonservatoriet. Hon scendebuterade i början av 1940-talet på operan i Aten, och några år senare anlände hon till Verona i Italien där hennes operakarriär kom att blomstra. Engagemanget i Italien ledde till att hon uppträdde i Mexiko och Argentina mot slutet av 1940-talet. Till slut fick hon sitt efterlängtade genombrott 1950 på La Scala i Milano, då hon fick ersätta Renata Tebaldi i en uppsättning av Giuseppe Verdis Aida – något som omskrevs i pressen som en (påstådd) rivalitet mellan dessa två. 

Under resten av 1950-talet vann hon världsrykte, tack vare sitt exceptionella röstomfång och sublima inlevelseförmåga, vilket möjliggjorde för henne att bredda sin repertoar till att inkludera stora, dramatiska roller i klassiska verk av Rossini, Bellini, Donizetti och Puccini. 1956 uppträdde hon vid operavärldens Mecka, Metropolitan i New York, där amerikanska medier på nytt producerade klichéartade framställningar av henne, inklusive hennes lynniga temperament, och att hon hamnade i konflikt med chefen Rudolf Bing. Mellan 1953 och tidigt under 1954 gick hon kraftigt ner i vikt; hon var 1,74 cm lång och vägde ca 90 kg, men under några extremt intensiva månader gick hon ner 36 kg.

I början av 1960-talet lämnade Callas operascenen (hon uppträdde endast sporadiskt 1964–65), till förmån för undervisning på Juilliard i New York. Dock gjorde hon en bejublad återkomst på Metropolitan i New York 1965, där hon fick stående ovationer. I början av 1970-talet försökte hon utöka sin röstförmåga, men överansträngde sina stämband och förlorade slutligen rösten. 

Hon var gift med en italiensk man vid namn Giovanni, som hon träffade 1947. Men hon lämnade honom för att inleda en stormig kärleksaffär med den grekiske entreprenören och skeppsredaren Aristoteles Onassis från 1957 ända fram till slutet av 1960-talet. Onassis lämnade henne för att gifta sig med John F. Kennedys änka Jacqueline 1968. I ett berömt citat berättar hon: ”Först förlorade jag vikten, sedan förlorade jag rösten och nu har jag förlorat Onassis”.

Hon avled av en hjärtinfarkt i Paris den 16:e september 1977, endast 53 år gammal. Enligt sitt önskemål ville hon att askan skulle spridas i Egeiska havet, som ligger mellan den grekiska halvön och Anatoliens västkust. 
I dag, den 2:e december 2023, är det 100 år sedan Maria Callas föddes.

Filip Hallbäck, skribent och filmvetare

Kommentar

Meddelande till omvärlden från protesternas Iran

ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.

Minst 500 dödade aktivister. Tiotusentals fängslade ungdomar och demonstranter. Förgiftade skolflickor. Ett år efter mordet på kurdiska Masha Jina Amini pågår protesterna alltjämt i Iran. Illustratören Gianluca Costantini har tecknat sig genom året inifrån revolutionens Iran. Vi publicerar här ett urval med anledning av årsdagen.

ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini
ILLUSTRATIONER: Gianluca Costantini.
Kommentar

Sju kvinnor som borde vinna Nobelpriset i litteratur

Jamaica Kincaid ( foto: Pontus Lundahl/TT), Maryse Condé (foto: Christine Olsson/ TT), Yoko Tawada (foto: Jindřich Nosek ’NoJin’) och Conceição Evaristo (foto: Fora do Eixo) är några av de kvinnor bortom västvärlden som borde vinna Nobelpriset menar Filip Hallbäck.

Sedan 1901 har Svenska Akademien delat ut Nobelpriset i litteratur till 103 män och 17 kvinnor. En förkrossande majoritet av prisagarna har också kommit från västvärlden. Filip Hallbäck gratulerar årets vinnare Jon Fosse men vill också tipsa Svenska Akademien om sju kvinnor utanför västvärlden som alla förtjänar att tilldelas det prestigefyllda priset.

KOMMENTAR. Årets Nobelpristagare i litteratur tilldelades den norske dramatikern och romanförfattaren Jon Fosse, med motiveringen ”För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara.” Hans namn har varit återkommande bland de favorittippade genom åren hos såväl litteraturkritiker som spelbolag. Ett riktigt stort grattis till honom!

Jag vill samtidigt passa på att rikta en påminnelse till Svenska Akademiens ledamöter att i fortsättningen begrunda vikten av jämställd representation. Sedan 1901 har 103 män och 17 kvinnor tilldelats världens mest prestigefyllda utmärkelse inom litteratur, varpå en förkrossande majoritet kommer från västvärlden.

Här kommer en tipslista till Svenska Akademien på sju kvinnor utanför västvärlden som borde tilldelas priset de kommande åren och därmed få det erkännande och internationella uppmärksamhet de förtjänar, och dessutom ge omvärlden en fantastisk möjlighet att få ”upptäcka” nya författarskap som berikar livet.

Can Xue
”Kinas främsta författare inom den experimentella fiktionen” brukar hon kallas, eftersom hon bryter med realismen hos tidigare kinesiska författares tradition och anses därmed som innovativ. Det är framför allt hennes språkbehandling som har väckt mångas intresse. Hon använder sig inte av metaforer och heller inget organiserat system av korrespondens, utan snarare kan man jämföra hennes hantverk med andra estetiska former som dans eller bildkonst. Hennes skrivande kan ses som ett sätt att kartlägga människans komplexitet och hur den sträcker sig bortom det verbala språkets kapacitet.

Conceição Evaristo
En av den brasilianska samtidslitteraturens viktigaste röster, vars prosa behandlar svarta arbetarklasskvinnors erfarenheter av ras- och könsdiskriminering liksom fattigdom och klasstillhörighet i Brasilien. Att skriva med utgångspunkt i sina livserfarenheter som en afrikan-brasiliansk kvinna kallar hon escrevivência – en kappsäck av escrita (skrivande) och vivência (livserfarenhet).

Paulina Chiziane
1990 blev hon den första kvinnliga romanförfattaren i Moçambique, och innan hon drog sig tillbaka 2016 gav hon ut fem romaner. Själv betraktar hon sig dock som berättare snarare än en romanförfattare, i enlighet med en moçambikisk tradition. Hennes författarskap har ofta definierats som politiskt och feministiskt laddade. Hon berättar om de svårigheter som kvinnor möter när de ställs inför heterogeniteten i moçambikiska kulturtraditioner och de nyutvecklade rättsliga, administrativa systemen, liksom de regionala skillnaderna i kulturella och politiska aspekter av könsrelationer.

Yoko Tawada
Japansk författare som är bosatt i Tyskland sedan 1982 och i Berlin sedan 2006, och har skrivit på både japanska och tyska. I sin litteratur belyser hon främmandegörandet av ett språk, sett ur perspektivet av någon som talar ett annat språk. Hon använder specifika ordval, alfabet och ideogram för att uppmärksamma behovet av översättning i vardagslivet, och har sagt att språket inte är något naturligt utan snarare ”konstgjort och magiskt”. Ett återkommande tema är relationen mellan enskilda ord och verkligheten.

Dương Thu Hương
De förtrycktas och de lidandes författare” – så beskriver hon sitt författarskap. I västvärlden har hon jämförts med tidigare Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, då hon sedan 2006 befinner sig i exil på grund av publiceringar av regimkritiska texter i hemlandet Vietnam och för att hon skriver utifrån ett genomgående kvinnligt perspektiv. I sina böcker skildrar hon befolkningens villkor utan förhärligande, och hur de lever med konsekvenserna av krig och förtryck. ”Kampen mot regeringen är meningen med mitt liv”, har hon sagt.

Maryse Condé
Under skandalåret 2018 när Svenska Akademien lät meddela att de inte avsåg att litteraturpriset skulle utdelas, bildades det temporära projektet Den nya akademiens litteraturpris och pristagaren blev den guadeloupiska författaren Maryse Condé. Hennes romaner spårar relationerna mellan afrikanska folk och diasporan, särskilt Karibien, och utforskar ras-, genus- och kulturfrågor i en rad olika historiska epoker och platser.

Jamaica Kincaid
Berömd för sin säregna poetiska språkbehandling, ofta benämnt som ”magisk realism”, och återkommande postkoloniala motiv som exempelvis mor–dotter och koloni–moderland. Hon skriver med starka utgångspunkter i sin egen uppväxt i den brittiska kolonin Antigua, där hon fick lära sig om den engelska kulturen, men inget om Antigua och hur det påverkar utformandet av ens kulturella identitet och blick gentemot omvärlden.