Medan de skrev sin bok, bröt kriget ut i Ukraina den 24:e februari 2022. Inte för att det var därför de skrev boken, men det blev oundvikligt att inte nämna Rysslands invasion i Ukraina och än mindre Sveriges Natoansökan. Frida har tidigare uttryckligen sagt att hon har varit förbluffad över den svenska medierapporteringen kring kriget i Ukraina, hur perspektiven krymper i den säkerhetspolitiska debatten och hur man värderar militära ”insatser” väldigt olika, beroende på vem som begår dem.

En starkt bidragande orsak till den svartvita världsbilden som reproduceras i medierna handlar om propagandans genomslagskraft, oaktat om den kommer från Ryssland eller Nato. Medier är ett normskapande instrument som påverkar språkbruket, perspektivvalen och narrativet. Vad vi har sett i svensk media de senaste åren har varit väldigt ensidigt, menar Frida.

Över 4,5 miljoner dödade i Afghanistan

Frida och jag hörs via zoom en förmiddag, och hon berättar att hon har varit i Washington och även nyligen kom hem från en fredskonferens i Oslo, där över 3400 personer deltog. Ett sammanhang som tillät många flera perspektiv än vad det svenska debattklimatet gjort det gångna 1,5 året. Det offentliga samtalet i Sverige är snävt och går man mot strömmen skapar det en mental stress, som är svår att föreställa sig. Anklagelser och osaklig kritik står som spön i backen, men det är inget som Frida avser låta sig tystnas av.

Varför har ni skrivit den här boken, och vilka målgrupper har ni haft i åtanke?
 
– Vi började planerade för den här boken i samband med att USA drog sig ur Afghanistan i aug 2021. Efter ett 20 år långt krig hade världens största supermakt inte lyckats vinna över ett av världens fattigaste länder och vi kände att det fanns en öppning att börja tala om det omöjliga i att vinna fred och stabilitet med militära medel. Inte ett enda av de uppsatta målen för kriget i Afghanistan hade enligt Pentagons egen rapport uppnåtts. Det hade kostat ofattbara 16 000 miljarder dollar och över 4,5 miljoner människor hade dött. Med vår kunskap om vad som styr Washington tillsammans med en omfattande forskning som visar att den amerikanska säkerhetsstrategin har varit kontraproduktiv och att alla de hundratals militära operationer som man utfört har lämnat många områden i världen i värre tillstånd än innan amerikansk militär gått in, uppfattade vi att vi behöver börja tala om hur Europa och Sverige kan frigöra sig från denna politik och välja en annan väg framåt.

Hur upplever du att mottagandet av boken har varit?
 – Under tiden vi skrev boken invaderade Ryssland Ukraina och Sverige hamnade för första gången i ett läge då många kände sig hotade och rädda. Det skapades ett klimat av att allt som avsåg förklara konfliktens bakgrund eller förstå stormaktsrivaliteten i världen var att försvara Putin. Inget kan vara mer fel men det blev omöjligt att peka ut problem i Washingtons utrikespolitik. Vi människor vill så gärna dela in världen i ond och god och hitta enkla svar på varför sådana här fruktansvärda krig bryter ut och hur vi kan ’vinna’ dem. Men det går inte – och jag menar att Sverige nu förlorar oerhört mycket på att vi nu utestängt viktiga parametrar för hur vi ska förstå världen och det nya osäkra läge vi befinner oss i. Jag är rädd att vi – genom att förstå så lite av Washington (eller väljer vad vi vill se) – bidrar till att göra världen mer otrygg och ge oss in i situationen som vi faktiskt inte förstår. Allt på grund av vår naiva tro att vi är de goda som inte kan göra fel. Det är farligt och det känns förfärligt att vi hamnat i detta i princip utan debatt.

”Svenskt” perspektiv på USA

Frida berättar att hon har varit verksam i ett forskningsområde som traditionellt är och har varit mansdominerat, men att hon inte har bedrivit någon egen forskning med utgångspunkt i just feministiska perspektiv.

Det är dock ett stort och viktigt forskningsfält, menar hon, och det finns en rad forskare inom exempelvis statsvetenskap, historia, ekonomi och internationella relationer, som producerat mycket rik litteratur kring förhållandet mellan feministiska perspektiv och amerikansk utrikespolitik. Som mycket annan forskning sker det med varierande ingångar och det berör många olika frågeställningar.

En aspekt handlar om representation i politiken.
– Jämfört med många andra demokratier har USA en låg representation av kvinnor på beslutsfattande poster på alla nivåer. Det påverkar beslutslogiken i maktens rum och den politik som kommer ut ur Washington.

Dock är det viktigt menar Frida att komma ihåg att man i Sverige väldigt ofta har ett ”svenskt” perspektiv på USA. Sanningen är att USA är ett helt annat land, med ett helt annat politiskt landskap, med en helt annan historia. Konservatism i USA har en betydligt mer framträdande roll. Kärnfamiljen och religion har helt andra tyngdpunkter än vad många i Sverige kan ana. Även kvinnorörelsen i USA är inte identisk med den feministiska rörelse som vi har sett i Sverige, även om det finns likheter.

– I Sverige finns också en föreställning om att Demokraterna i USA skulle vara mindre benägna att använda krig och våld som utrikespolitiskt verktyg jämfört med Republikanerna.

En annan viktig aspekt i jämställdhetsfrågan handlar om resursfördelning.
– Den militära upprustningen sker ju på bekostnad av sociala investeringar. I vår bok tar vi upp denna aspekt i delen som handlar om militarismens pris, om hur anslagen till den amerikanska militären utgör den största budgetposten.

I boken beskriver Frida och Trita att det inte finns något exakt samband mellan kostnaderna för vissa krig och brister på specifika välfärdsreformer eller infrastruktursatsningar, men att de utrikespolitiska prioriteringarna de senaste decennierna har i mångt och mycket – såväl direkt som indirekt – bidragit till det USA vi ser idag, med ökade socioekonomiska skillnader, samt en starkt eftersatt infrastruktur, bristande framtidstro samt en nedmontering av demokratin.

– Men också att det råder en växande ”krigströtthet” bland många ”vanliga” amerikaner och i förlängningen påverkar det förtroendet till de demokratiska institutionerna”, berättar Frida. ”Det skapar en växande klyfta mellan förtroendevalda politiker och invånarna.”

”Indispensable nation”

Apropå representationsfrågan, samtliga presidenter sedan USA bildades 1776 har varit män och deras fruar har varit ”första damer” (”first ladies”). Vilken roll och politisk betydelse har dessa första damer haft?
– First ladies (rikets ’första dam’) har ingen formell makt, utan den posten är mer av en symbolisk representation, som understryker familjens betydelse. Däremot är det brukligt att dessa kvinnor driver olika kampanjer, som kan vara mer eller mindre framgångsrika. Men blir dessa kampanjer minsta kontroversiella, då uppstår ofta en storm av kritik.

Som illustrativa exempel lyfter Frida bland annat Michelle Obama och Melania Trump.

– Michelle Obama kampanjade för främjande av folkhälsan bland unga. Hon anklagades från vissa håll för att bedriva en kommunistisk agenda, eftersom hon ”lade sig i” individers levnadssätt. I USA finns ju en uppfattning om att staten ska lägga sig i så lite som möjligt i vanliga människors liv. Melania Trump bedrev en kampanj mot nätmobbning, vilket uppfattades som ironiskt av många med tanke på att hennes man satt i rummet bredvid och häcklade sina motståndare på sociala medier. Men en poäng är att de har möjlighet att lyfta frågor och få uppmärksamhet kring ett eftersatt område.

När man talar om internationellt fredsarbete brukar man inkludera kvinnors rättigheter och behov. I boken nämner ni bland annat Madeleine Albright och Hillary Clinton, och beskriver dem som några av de mest hårdföra hökarna. Hur kommer det sig att kvinnliga toppolitiker i USA sällar sig till militarismens logik och system?
– Jag skulle vilja beskriva det som att de är ”marinerade” i en föreställning om både USA och i krigens möjligheter. Toppolitiker i Washington är stöpta i samma form, bär samma ideologiska glasögon och är inbäddade i föreställningen om USA:s moraliska förträfflighet på den internationella arenan och att krig kan skapa demokrati.

De är uppväxta i en grundmurad tro på USA som en exceptionell nation, det som president Joe Biden benämnde som ”indispensable nation” (’oumbärlig nation’), och det får konsekvenser för den utrikespolitiska utformningen.  
– I boken använder vi begreppet ”liberal interventionism”, alltså, idén om att det inte bara är nödvändigt, utan en moralisk skyldighet att USA måste gripa in i andra länder och använda militära medel när de finner det lämpligt. Detta gör att det finns väldigt lite utrymme att bedriva en annan agenda”.

– Ett talande exempel för det sistnämnda är Barbara Lee från Kalifornien, som suttit i kongressen sedan 1998 för Demokraterna och är kvar än idag. Hon var den enda som röstade nej till USA:s brutala invasionskrig i Irak 2003 och argumenterade öppet och tydligt mot fördjupad militarism. Hennes ställningstagande gjorde att hon stämplades som en ”landsförrädare” från såväl det politiska etablissemanget som den breda allmänheten.

– En annan aspekt som knyter an till karriärmässiga framgångar i amerikansk politik handlar om personvalskampanjer, och i USA är det extremt kostnadskrävande. Förutom gräsrötter, brukar stor del av finansieringen inte sällan komma från resursstarka lobbygrupper och särintressen, som vill utöva inflytande på den politiska dagordningen. Likt många andra länder har kvinnor som strävar efter att nå landets högsta politiska nivå närmast undantagslöst tvingats anpassa sig efter patriarkala strukturer på vägen, för att uppnå framgångar. Inte minst kommer detta till uttryck i militarismen, med tanke på att militären är starkt förknippat med manlighet. Albright och Clinton är bara två av flera exempel på detta.

Väst saknar förmåga till självrannsakan

När USA inledde sitt krig i Afghanistan 2001, vill jag minnas att västvärlden konstruerade bilden av den Muslimska Kvinnan som skulle räddas från talibanstyret. Den Muslimska Kvinnan blev en retorisk figur, även till följd av en växande islamofobi efter terrorattackerna den 11:e september 2001. Har andra liknande exempel på konstruerandet av Kvinnan som den Andre förekommit, när man talat om USA:s krigsbrott runtom i världen? 

– När USA försökte rättfärdiga sitt invasionskrig i Irak 2003, höll bland annat Laura Bush offentliga tal om att USA skulle in i Irak och ”befria kvinnorna”. USA skulle dit för att kämpa för frihet och demokrati, hävdade man, men idag har vi ju ett facit på hur det gick. Liknande exempel på ”rädda kvinnorna”-retoriken är säkerligen många, men jag har inte själv forskat om detta. Generellt kan man däremot säga, och som vi också påpekar i vår bok, att det finns ett återkommande narrativ som handlar om idén om USA som omvärldens räddare. Att vara en ”räddare” i en militär kontext är ofta något som förknippas med manlighet, och där finns extremt begränsat utrymme till ifrågasättande. Man ska lyda. Men det är också destruktivt och förstör möjligheter till utveckling och stabilitet.

Frågan om hur konfrontation gått före diplomati i den amerikanska utrikespolitiken under 1900-talets andra hälft är något som Frida och Trita tittar närmare på i bokens andra del som handlar om ”systemets inneboende problem”. Med all den forskning, dokumentation och kunskap som finns tillgänglig idag, borde vi veta bättre, hävdar Frida.
– Vi i väst har tappat förmågan, eller frågan är om vi nånsin har haft förmågan till självrannsakan. Det tycks finnas nåt konstigt psykologiskt behov av att tillskriva oss som ”de goda” och de andra som ”de onda”. Det finns en historisk blindhet, som gör att vi inte ser oss själva som en del av problemet.

Trita och du landar i slutsatsen – av de historiska erfarenheterna av USA:s ändlösa och kostnadskrävande krigföringar runtom i världen – att världen blivit alltmer osäker och instabil. Hur har denna utveckling påverkat män som grupp respektive kvinnor som grupp inom och utanför USA:s gränser?
– Det finns ett mycket bra citat som säger att ”om vapen vore vägen till fred, så hade vi inte haft några krig”. Det ligger mycket i det. Inte ens världens i särklass starkaste supermakt kunde vinna över ett av världens fattigaste länder. Och kvinnor och barn är alltid sårbara och extremt utsatta i krig. Olika grundläggande materiella behov förstörs alltid i krig. Faktum är att ingenstans där USA har invaderat, har man lyckats implementera frihet, trygghet och demokrati på det sätt som man tänkt. IstälLet har vi sett att man Lämnat mer kaos och lidande och att många militära operationer varit rent kontraproduktiva. Det är så anmärkningsvärt att man inte tar hänsyn till vad den samlade fredsforskningen faktiskt lär oss av detta, utan att västvärlden fortsätter att låta sitt dominansanspråk fortskrida. Man är fastlåst i den ideologiska föreställningen att svaren finns i krig och militarismen.

Elinor Odeberg menar att den förda penningpolitiken med höjda räntor stramar åt ekonomin utan att komma åt orsakerna till inflationen.

– Istället för att höja räntorna borde politikerna sätta press på företagen att sänka priserna, säger hon över telefon till Fempers nyheter.

För de största vinnarna på det som Odeberg kallar utbudschock, framför allt orsakad av kriget i Ukraina, är företagen. Särskilt bankerna och de stora livsmedelskedjorna som har tagit ut överpriser och gjort rekordvinster. Till stor del beror det på smygflation, alltså att många företag har smyghöjt priserna på sina produkter mer än deras egentliga kostnadsökningar.

Förlorarna är vanliga löntagare. De får ta smällen – en smäll som förvärras av ojämlikheten som vuxit enormt under de senaste decennierna.

Men den här krisen är inget Sverige kan ta sig ur genom att göra de fattiga fattigare.

Så vem ska betala priset när kostnaden för produktionen stiger? Odeberg menar att svaret är politiskt.

– Det är ingen naturlag att kostnadsökningar bara ska bäras av konsumenterna. Vinstmarginalerna måste gå ner. Det är inte rimligt att löntagarna tar hela smällen. Även företagen och staten måste vara med och dela på kostnaderna.

För att uppnå detta krävs det, enligt Odeberg, en aktiv penning- och finanspolitik. Och den bör samordnas.

Sedan 1999 är penningpolitiken, som styrs av en oberoende Riksbank, och finanspolitiken helt separerade från varandra.

Sveriges Riksbank är en av världens äldsta centralbanker. Den ska garantera prisstabilitet och se till att växelkursen är stabil.

Men det fungerar inte, menar Odeberg, som vill att staten tar en mer aktiv roll när det kommer till finanspolitiken, som idag är passiv.

– Det finns en övertro på marknadskrafterna, vilket har lett till en total utsatthet för omvärldshändelser och prischocker.

Under polykrisernas tidevarv så har det alltså varken varit expertis eller demokratiskt styre som styrt ekonomin utan nyliberala dogmer. Och vilka som har gynnats är tydligt: Stora bolag, bankerna och högerextrema politiska krafter.

Och hårdast slår det mot kvinnorna.

– Kvinnor som grupp drabbas mest negativt av räntehöjningarna, säger Odeberg och tillägger:

– Detta eftersom de oftast arbetar i mer konjunkturkänsliga branscher, exempelvis inom restaurang och handel.
Välfärden, som drabbas hårt av åtstramningarna, är också kvinnodominerad.

Dessutom, menar Odeberg, gör dålig ekonomi och den stora bristen på bostäder att kvinnor låses in i relationer de inte vill vara kvar i.

– De har helt enkelt inte råd att flytta. Räntorna gör bolånen otillgängliga för de flesta och det finns knappt några hyresrätter att tillgå.

– Man kan säga att inflationen och de höjda räntorna slår med klinisk precision mot ensamstående kvinnor med barn. Vare sig de precis har skaffat en större bostad eller skulle behöva en större bostad i takt med att barnen växer. De här familjerna är väldigt utsatta när inflationen och boendekostnaderna stiger.

Odeberg, konstaterar att det finns många feministiska raster att lägga på analysen.

Duvor och hökar

Riksbankens verktyg att styra efter inflationsmålet på 2 procent är alldeles för trubbigt, menar Odeberg som också efterlyser en offensivare finanspolitik.

– Staten kunde till exempel ha gått in och satt ett pristak på elen. Det gjorde Spanien.

Staten hade också kunnat ransonera energin. Åtgärder, som Odeberg menar hade kunnat halvera inflationen.

Prisreglering är en åtgärd som kan stävja en akut prischock. Men på sikt krävs det stora samhällsinvesteringar för att skapa prisstabilitet i ett längre perspektiv och undvika både hög inflation och räntor, menar Odeberg.

Dagens mest kapitalkrävande samhällsekonomiska utmaning är klimatomställningen och bostadsbristen. För att lösa dessa krävs offensiv finanspolitik. Med räntehöjningar fördyras både privata och offentliga investeringar. Medan bankerna gynnas.

– Precis som det var aktiv bostadspolitik under 1960- och 70-talet som ledde till att en miljon bostäder byggdes, så krävs idag aktiv politik för att bromsa klimatförändringarna och de växande klyftorna.

Hon föreslår till exempel att räntorna skulle kunna användas för stimulering av klimatinvesteringar.

Samordning av finans- och penningpolitiken.

Odeberg målar upp tre framtidsscenarier.

Själv förordar hon en demokratisering av Riksbanken. Sveriges riksbanken är bland världens äldsta centralbanker (drygt 350 år), men har bara varit självständig de senaste 25 åren. Den har aldrig letts av en kvinna. Det är stor maktkoncentration och liten insyn. I penningpolitikens värld är det män som styr, män som oftast är präglade av en gemensam världsbild och syn på ekonomi. Det handlar alltså mycket om ideologi.

– Hökar kallas centralbanksföreträdare som vågar ta i och göra rejäla räntehöjningar utan att tveka, säger Odeberg och tillägger:

– Det är en slags machoism som är samhällsekonomiskt farlig.

Hökarna finns inte bara inom penningpolitiken utan återfinns även i brottsbekämpning och försvarspolitiken.

– Det behövs helt enkelt en högre grad av representation inom alla politikområden.

Odeberg menar att Riksbanken borde ha ett brett mandat och vara föremål för demokratisk kontroll.

Hon beskriver det som nödvändigt för att klara klimat- och bostadspolitiken. Det skulle stärka finansieringen av välfärden, främja sysselsättningen och välståndet brett i Sverige.

För att demokratisera Riksbanken krävs en lagändring. Odeberg föreslår därför att det tillsätts en utredning av Riksbankens oberoende.

Ett alternativ till att demokratisera Riksbanken skulle kunna vara att Finansministern och riksbankschefen börjar prata med varandra. Som det är idag vet inte finansministern vad som ska framkomma på en pressträff som hålls av Riksbanken inför en förmodad räntehöjning. Det kan också hända att finansdepartementet och riksbanken för politik som motverkar varandra.

Det här alternativet skulle innebära att Riksbanken är fortsatt oberoende, men att finanspolitiken är mer aktiv när det kommer till prisregeringar och tar kontrollen från marknaden när det behövs och i krissituationer.

Detta eftersom högre räntor fördyrar samhällsviktiga investeringar i onödan. Det här alternativet innebär att Riksbanken har ett smalare fokus på finansiell stabilitet och stabila räntor över tid.

Oavsett är Odeberg övertygad om att det krävs aktiv finanspolitik.

– Staten bör föra en aktiv fördelningspolitik, som går ut på att våga utmana marknaden när den inte fungerar. Staten bör ha möjlighet att stoppa företag från att profitera på kriser och reglera bankernas vinster, till exempel bör bankskatten höjas, säger Odeberg och tillägger:

– Staten bör också skaffa sig en krisberedskap och kunna säkra vissa varor och produktion under extrema tider såsom nu.

Och det finns pengar. Sverige har bland de lägsta statsskulderna i Europa, vilket gör att det finns ett reformutrymme.

– Det handlar om politiska val och politisk vilja. Det är fullt möjligt att skjuta till pengar till välfärden eller göra samhällsekonomiskt viktiga investeringar.

Krig, klimatförändringar och ojämlikhet orsakar inflationen, som i sin tur skadar tilliten till samhället och ökar klyftorna.

– Vi behöver en mer solidarisk inflationsbekämpning.

Hon har precis kommit tillbaka från en mindre turné i Kanada när jag ringer upp.

– Det var några trevliga konserter och jag passade på att göra en inspelning också i New Foundland och vi hade en sångworkshop i Nova Scotia.

Norma Winstone är född 1941, och har nyligen fyllt 82 år. Hon uppträder lika ofta utomlands som i London och England. Hon tycker att det är roligt och intressant fortfarande, efter 50 års aktiv karriär i det internationella jazzlivet.

– Ingen älskar väl direkt att flyga, men om det bara finns lite tid att återhämta sig så fungerar det ju bra.

Den 20 oktober kommer hon till jazzfestivalen i Stockholm för att sjunga i Eric Ericssonhallen med den internationella gitarrlegenden Ralph Towner. Jag ser den jättelika Ericssonhallen med sin kupol för min inre syn och undrar hur hon känner för att uppträda där – enbart en röst och en gitarr.

Norma Winstone är van att uppträda i alla sammanhang, från små jazzklubbar till kyrkor eller stora teatrar och konsertlokaler, och i alla sammanhang från duo och trio till storband. 

– Jag gillar större konsertlokaler bäst för akustiken skull, säger hon.
Hennes röst är hennes instrument, hon anses vara en av världens främsta improvisatörer. 

– Jag tänker på rösten som ett sound. Den kanadensiske trumpetaren och kompositören Kenny Wheeler brukade skriva in röststämmor åt mig, så att min sång var en stämma bland de andra i bandet. Det påverkade nog min egen sång också, det kräver ett mer intensivt lyssnande.

Norma Winstone skriver oftast sina egna sångtexter, och har även skrivit till andra artister.

– Jag ville skaffa mig en annorlunda repertoar än den traditionella amerikanska jazzsångboken. Och så hörde jag många musikaliska stycken som var så vackra, jag ville sätta ord till dem och få fram vad som dolde sig därinne.

Det är så hon skriver, musiken kommer först och hon sätter orden till den. Hennes texter berättar små historier, en relation, en händelseutveckling, ett stämningsläge – väldigt annorlunda från traditionella jazzstandards med sitt hjärta och smärta. Och allvarliga, seriösa…  hon skrattar när jag säger det.

– Ibland kanske de skulle vara mer lättsamma. Som Ladies in Mercedes, den är ju mest rolig och lite snabbare.

Ett sentida beställningsverk kom från svenske trumpetaren Peter Asplund. Han ville ha en text till ett stycke han komponerat, och nu är sången inspelad med Emmalisa Hallander och Filip Ekestubbe på sång och piano bredvid Peters flygelhorn. What we knew är titeln, och den kommer säkerligen att bli framförd på festivalkonserten på Oktoberteatern i Södertälje den 14 oktober. 

Norma Winstone har fått en mängd musikaliska utmärkelser under årens lopp. Och 2022 fick hon en utmärkelse från svenska Musikaliska Akademien – hur kom det sig?
– Jag har ingen aning, säger Norma Winstone, jag var en av sex pristagare och tyvärr kunde jag inte komma till firandet för jag arbetade med annat. Men jag har ju gjort en skiva med kammarmusik, och kanske var det därför. Och att jag alltid har varit verksam i ett sorts crossover mellan olika musikaliska stilar.

Hör henne i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen fredagen den 20 oktober tillsammans med gitarristen Ralph Towner.

När satsningar har gjorts på polisen har åklagarna, som är nästa led i rättskedjan, inte fått extra pengar utan blivit en propp i rättsprocessen trots att en del av dem arbetar upp till 60 timmar i veckan.

– Vi vill uppmärksamma den här yrkesgruppen. Lyfta fram de här kvinnorna. Det är på deras axlar som rättssamhället vilar i ganska stor utsträckning. Det är de som ser till att misstänkta brottslingar kommer till rättssalen och åtalas, säger Greta Svensson en av två författare, i ett videosamtal.

Hon har tillsammans med Lars Einar Engström intervjuat ett femtiotal personer, varav hälften är kvinnor som arbetar som åklagare och med grova brottslingar. Resultatet är boken, Darrar jag, så darrar demokratin – Kvinnliga åklagare genom hot och vardag, i vilken det framkommer att många av Sveriges kvinnliga åklagare har upp mot 40 till 60 fall på sitt skrivbord, arbetar upp mot 60 timmar per vecka och dessutom har jour och/eller helgtjänstgöring.

Samtidigt har en majoritet av dem utsatts för hot och trakasserier både i tjänsten – även inne i rättssalen – och privat. Flera lever med skyddad identitet och avråds från aktivitet på sociala medier samtidigt som de får säkerhetsinstruktioner för hur de ska röra sig mellan arbetet och hemmet.

Åklagarkvinnorna blir hotade på jobbet i mejl och på telefon, men också i hemmet genom brev eller åverkan på hemmet – allt med syfte att skrämmas.

– Kvinnor får dessutom oftare än män utstå sexuella trakasserier och en råare form av trakasserier, så även åklagarkvinnorna. Det som vi blev mest bestörta över var att vi förstod att även inne i rättssalarna så händer det att åklagare blir trakasserade eller hotade – ibland utan att domarna, som är de som bestämmer i rättssalen, reagerar, säger Svensson.

Råare klimat i rättssalarna

I rättssalarna, som oftast är ganska små, sitter åklagaren på ena sidan och representerar staten. På den andra sidan av rummet sitter den åtalade, en eller två advokater, som oftare är män än kvinnor, och en hejarklack som kommit för att backa upp den åtalade.

– Förutom att språket kan vara rått och raljerande från den åtalade och ibland även från försvarsadvokaterna, så skapas det dessutom en fysiskt obehaglig och ibland hotfull stämning, säger Greta Svensson, och menar att åklagarna inte sällan måste trängas med dessa personer på väg in- och ut ur rättssalen och ibland även på de lokala transporterna.

Det framkommer att åklagarna i svenska rättssalar eller i anslutning till dem kan bli knuffade, trakasserade verbalt, anklagade för hur de ser ut och hur de arbetar, och kan få höra att de/deras barn/deras mamma ska knullas.

– Vi vet från andra yrken, såsom socialsekreterare, lärare och arbetsförmedlare till exempel att hot, trakasserier och ibland våld har blivit en del av vardagen, men det ska inte tillåtas i rättssalar. Och domare får absolut inte låta det passera. I så fall ska de anmälas, säger Greta Svensson.

I boken framkommer att tonen i rättssalen har blivit hårdare, inte minst jargongen hos försvarsadvokaterna har blivit råare de senaste åren i takt med att den grova brottsligheten har ökat.

– Det är svårt att bortse från att en del advokater anammar en viss stil för att vinna respekt och gå hem hos gängen, vilket kan leda till fler uppdrag. Många raljerar, ifrågasätter åklagarens kompetens och säger orimliga saker.

I själva verket är det stora mörkertal kring hur många åklagare som utsätts för hat och hot och trakasserier. Enligt säkerhetschefen på Åklagarmyndigheten anmäler inte alla hot och trakasserier i det interna rapporteringssystemet, eftersom de så kallade incidentrapporterna är offentliga handlingar, berättar Svensson. Det råder med andra ord en slags självcensur.

Efter polisen måste staten prioritera åklagarna

Upptäckten av arbetssituationen för den här yrkeskåren, det vill säga både förekomsten av hot och trakasserier som lämnas därhän och den stora arbetsbelastningen som de här åklagarkvinnorna utsätts för, gjorde att författarna kände behov av att även göra boken till ett debattinlägg.

Greta Svensson menar att följden av att politikerna under ganska många år nu ökat anslagen till polisen har gjort att det kommer ännu fler fall till åklagarna.

– Detta samtidigt som man inte har satsat motsvarande resurser på åklagarväsendet, på domstolsverket och Sveriges domstolar och inte heller på Kriminalvården, som följer i rättskedjan, vilket gör att den idag står och skakar.

Det ser inte heller särskilt ljust ut den närmsta framtiden.

– Trenden är att med en eskalerande våldsbrottslighet så kommer det inte bli enklare i rättssalarna.

Greta Svensson är dock förvånad över att inget görs. Och oroad.

– De flesta representanter vi träffade från de olika partierna vet om att man satsat lite för mycket på polisen och för lite senare i rättskedjan. Trots det har vi bara de senaste två veckorna fått veta att anslagen till domstolarna inte räcker  och att de tvingas prioritera samt att Kriminalvården inte har en chans att bygga ut i den takt som skulle behövas. Det här leder ju till ökad köbildning.

Det krävs mer resurser till åklagarna, anser författarna. Som annars tycker att Åklagarmyndigheten arbetat bra och aktivt med rekrytering och säkerhetsfrågor de senaste åren. Åklagaryrket är också populärt och en profession som få lämnar.

– Det är tuffa kvinnor med väldigt hög arbetskapacitet. De har ett stort rättspatos och en enorm dedikation för arbetet. Men det kan inte fortsätta på det sätt det gör idag, med den höga arbetsbelastning de har och att de ska behöva tåla att bli kallade hora på jobbet.

Författarna är förvånade över att den här yrkesgruppen inte har rutit ifrån ännu.

– Vi ser att de efterfrågar att få prata mer om arbetssituationen och hoten samt att de vill ha nätverk och mentorer i större utsträckning. Men det är ingen som klagar. Vi ser dock att Åklagarmyndigheten behöver mer resurser – en större budget, säger Svensson och tillägger:

– Sen tycker vi att det inte vore fel med ämbetsdräkt. När man iklär sig en ämbetsdräkt blir det tydligare att man representerar en roll i rättssalen. Det tror vi på att göra.

Titel: Darrar jag, så darrar demokratin 
Kvinnliga åklagare genom hot och vardag
Författare: Lars Einar Engström och Greta Svensson
Förlag: Bite the Bullet Press AB