Vi bevittnar just nu en humanitär katastrof. En situation där 400 personer delar på en toalett. En situation där skolor i dag används som flyktinganläggningar istället för undervisning. En situation där 18 000 personer har mist livet i Gaza sedan 7 oktober, varav över 40 procent av offren är barn. Under en pågående konflikt ska folkrätten gälla. Den säger att civila liv ska skyddas och civila ska inte vara mål för krigshandlingar. Det ska alltid respekteras.

Under tre dagar har jag tillhört en utsänd delegation från Europaparlamentet till Israel och Palestina. Under resan har en mängd dialoger genomförts med både palestinska och israeliska parter om den pågående konflikten. Dialoger som på många sätt har lämnat avtryck som aldrig kommer att raderas ur minnet.

Det är dock inte bara dialogerna som lämnat avtryck. När man befinner sig i södra Israel, någon kilometer från gränsen till Gaza och både hör och ser hur bomb efter bomb faller, då blir det mer än en dialog om situationen, då blir det som sägs i dialogerna verklighet.

Jag fördömer, i starkaste ordalag, Hamas brutala och urskillningslösa terroristattacker i Israel den 7 oktober. Det råder det ingen tvekan om, tvärtom är det något jag och många med mig har upprepat många gånger sedan dess. Det upprepas för att det SKA upprepas. Under dagarna i Israel träffade vi familjer som fortfarande har barn, syskon eller partner som gisslan hos Hamas. Jag var i samtal med en pappa vars 18-åriga dotter fortfarande var kvar som gisslan. Han berättade att han fått bevis på att hon lever. Men han berättade också att han har fått många bevis på vad dottern utsatts för. Bevis som för alltid etsat sig fast på näthinnan. Bevis som aldrig borde drabba någon oskyldig, oavsett vilken sida av en konflikt du befinner dig på. Det är berättelser som jag alltid kommer bära med mig. Alla oskyldiga israeler som är tillfångatagna som gisslan av Hamas behöver omedelbart släppas.

Precis som att alla israeler inte är representanter för den israeliska staten är inte Hamas en representant för alla palestinier. Det som dock sker just nu i Palestina och Israel drabbar alla. Det drabbar den stora majoriteten av civila som bara önskar en fredlig lösning av konflikten, en majoritet som finns på båda sidor.

Att vi i det här läget har en svensk utrikesminister som menar att Israels motangrepp är ”proportionerliga” och som inte i förväg kan meddela om den svenska regeringen kan ta ställning för vapenvila är ofattbart. När 9 av 10 på Gazaremsan inte får tillräckligt med mat om dagen och över hälften befinner sig i svält, då behövs humanitär hjälp. Och det behövs nu.   

Att den svenska regeringen väljer att ge avsevärt mindre än andra länder i humanitärt bistånd till Palestina är vi socialdemokrater extremt kritiska till. Än värre är att mer än hälften av de pengarna har tagits från Sveriges stöd till UNRWA. Vi är kritiska till att regeringen har fryst utvecklingsbiståndet till Palestina och vi kräver att det fortsatt ska ges. Både EU och Sverige har genomfört sina granskningar av biståndet och beskedet är extremt tydligt: inga pengar har gått till Hamas. Biståndet går till organisationer som främjar en demokratisk utveckling och det behöver vi se mer – inte mindre – av.

Under resan besökte jag Västbanken tillsammans med palestinska parter. Oron jag hade över situationen på Västbanken innan helgens besök var stor, och den har verkligen inte blivit mindre. En situation där militanta bosättare som ursinningslöst trakasserar och dödar palestinier. En situation där Israel omedelbart behöver ta kontrollen över dessa militanta bosättare.

Det var omöjligt redan innan avresan, men utifrån de samtal som har förts under resan är det (om möjligt) än mer omöjligt att inte arbeta för att välkomna diplomatiska initiativ för fred och säkerhet och stödja anordnandet av en internationell fredskonferens.

Jag ser tvåstatslösningen som den enda realistiska lösningen, även om en sådan kan kännas väldigt långt borta just nu. För att vi ska nå dit behöver den palestinska myndigheten stärkas för att få en stark palestinsk aktör som blir en motvikt mot Hamas. Då är utvecklingsbiståndet en nyckel, det är just sådana verktyg som stärker arbetet för fred och demokrati.

Vi befinner oss i en situation där 260 ungdomar miste livet under en kväll på en musikfestival. Där 7 000 barn har mist livet på en yta som är mindre än en tredjedel av Öland under två månaders tid och där tusentals står utan elektricitet, mat och vatten varje dag. Det krävs omedelbar vapenvila för att hjälpen ska kunna nå fram.

Hur kan det i ett sådant läge pratas om vad som är ”proportionellt” i krigshandlingar? Att i det här läget inte ha fokus på fredliga lösningar är extremt oproportionellt.

Carina Ohlsson (S), Europaparlamentariker