I dagarna avslutas FN:s högnivåmöte i New York om arbetet med Agenda 2030. Biståndsorganisationen Diakonia hoppas nu att regeringen skalar upp arbetet med att stötta, finansiera och flytta makten till lokala feministiska organisationer.
Arbetet med att nå målen i Agenda 2030 närmar sig halvtid. Men coronapandemin, klimatkrisen och Rysslands invasion i Ukraina har lett till att arbetet tappat fart och förutsättningarna att nå målen har försämrats. Därför måste arbetet med Agenda 2030 skalas upp.
– En viktig nyckel till framgång är att låta flickors, kvinnors och hbtqi+-personers rättigheter genomsyra hela ramverket, säger Anna Berggren som är genderrådgivare på biståndsorganisationen Diakonia.
Forskning visar att kvinnorättsorganisationer, hbtqi+-organisationer och feministiska organisationer och rörelser är avgörande för att uppnå jämställdhet, demokrati och fred och utrota fattigdom. Ändå är de resurser som läggs på att främja jämställdhet mycket små i förhållande till annan typ av bistånd, i synnerhet till de lokala organisationer som arbetar med att främja jämställdhet. Detta samtidigt som coronapandemin ytterligare försämrat förutsättningarna för jämställdhet bland annat på grund av mer obetalt hemarbete och ökade risker för våld. FN beräknar att det kommer ta uppåt 300 år att nå full jämställdhet globalt.
– FN:s generalsekreterare har inför högnivåmötet vädjat till länder att stärka arbetet för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Sverige har aviserat att jämställdhet är en av regeringens utrikespolitiska prioriteringar och att de vill driva ett strategiskt jämställdhetsarbete. Nu hoppas vi att regeringen visar att de menar allvar, säger Anna Berggren.
Ett av de mål som granskas extra noga på årets högnivåmöte är mål 17: genomförande och globalt partnerskap. Anna Berggren menar att ständig förankring och konsultation av de människor som berörs är en förutsättning för en hållbar utveckling.
– Jag hoppas att regeringen skalar upp arbetet med att stötta, finansiera och flytta makten till lokala feministiska organisationer. De är experter på sin egen verklighet och de utmaningar de möter. Allt annat är ett kolonialt och ineffektivt sätt att bedriva bistånd på, säger Anna Berggren.
