I filmen Barbie lyfts ett kritiskt reflekterande kring könsmaktsordning och konsumtionssamhälle. Regissören Greta Gerwigs filmer har ofta frigjorda, intelligenta kvinnor som protagonister, inte sällan med parallella dialoger. Hon har en tydlig vision kring sitt filmskapande och menar att en films kvalitet främst om skådespelarnas prestationer. I denna essä frågar sig filmvetaren Filip Hallbäck om Gerwig inte också borde betraktas som en auteur.
Tillsammans med några vänner gick jag för att se kioskvältaren Barbie på bio i slutet av juli, och inför visningen var förväntningarna högt ställda. Inte bara har flera vänner och bekanta på Facebook delat med sig sina upplevelser, utan filmen har kommit att bli en referenspunkt för mångsidiga diskussioner hos flera ledarskribenter och krönikörer. Framför allt har särskild
tonvikt lagts på de flerfaldiga tematiska inslagen, alltifrån Barbie-dockans historiska (och stundtals kontroversiella) utveckling till kritiskt reflekterande kring förhållandet mellan könsmaktsordningen och konsumtionssamhället.
Mina vänner och jag skrattade högt flera gånger i biomörkret, och var ense om att filmen var mycket bättre än vad vi trodde från början. Dessutom blev det begripligt efteråt varför så många konservativa opinionsbildare från USA som exempelvis Ben Shapiro varit så rosenrasande. Vad jag själv kände efteråt var att den här filmen möjligen kan öppna upp för den sofistikerade komedins återkomst på bioduken. I alla fall är det värt att diskutera vilken estetisk påverkan som Barbie-filmen kommer att ha och hur långvarig den blir, med tanke på vilken succé som filmen har blivit. Filmproduktionen hade en budget på cirka 128–145 miljoner dollar, och har i skrivande stund inkasserat över 800 miljoner dollar.
Vad desto färre ledartexter och krönikor, åtminstone de jag läst, har behandlat gäller filmproduktionens nyckelperson, det vill säga, Greta Gerwig, som regisserade och – tillsammans med sin man Noah Baumbach – skrev manuset. I egenskap av filmvetare vore det intressant att reflektera över huruvida hon kan betraktas som en auteur.
Auteurbegreppets historia
Det filmteoretiska begreppet ”auteur” handlar om att (vanligen) regissören är en films upphovsperson. Auteur-teorin härrör ursprungligen från de franska filmkritikerna André Bazin och Alexandre Astruc, och begreppet fick sitt namn av den franske filmskaparen François Truffaut under mitten av 1950-talet i dennes texter om la politique des auteurs i tidskriften Cahiers du Cinéma. Den amerikanska filmkritikern Andrew Sarris vidareutvecklade och populariserade teorin i USA genom sin berömda essä ”Notes on auteur theory” från 1962, i vilken han refererade till Truffauts tankegång om att det varken finns ”bra” eller ”dåliga” filmer, bara bra eller dåliga regissörer.
Auteurfilmer uttrycker regissörens vision och kan tolkas som en antites till Hollywoods genrefilmer (till exempel westernfilmer och musikaler), vars uppskattade konventioner med tidens gång blivit klichéartade.
Sarris uppfattade ”auteur”-begreppet som att en regissör för en film kan liknas vad en romanförfattare är för prosan. Det vill säga, varje enskild film bör inte ses som isolerade bioupplevelser, utan bör ställas i relation till samma regissörs tidigare verk för att därigenom skärskåda återkommande teman och stilistiska drag, något som sammantaget avspeglar regissörens filmiska universum. Förståelsen för regissörens roll är dock ett förhållandevis sentida fenomen. Tidigare under 1900-talets första hälft betraktades regissören vara underordnad producenterna och därmed en bland många i filmteamet, men numera – bland annat till följd av filmvetenskap som akademiskt ämne och en ökad medvetenhet hos publiken – har regissören fått ett erkännande som kreativt överordnad.
Regissörer som Ingmar Bergman, Federico Fellini, Akira Kurosawa, Stanley Kubrick och Alfred Hitchcock brukar internationellt nämnas som exempel på auteurer, på grund av deras igenkännbara filmspråk. I dag kan man höra personer utan några större filmkunskaper säga ”den senaste av Wes Anderson”, istället för ”den senaste med Scarlett Johansson”.
Auteur-begreppet har emellertid sedan lång tid ständigt återkommit till kritiska diskussioner. Framför allt har diskussionerna handlat om kritiska frågor om kriterier och gränsdragningar, och i synnerhet det faktum att en filmproduktion är en kollektiv process som inbegriper flera kompetenser (klippning, ljussättning, ljudläggning, kostym, etcetera). Kan övriga yrkeskårer ses som auteurer? Utifrån ett feministiskt perspektiv har auteur-teorin dessutom kritiserats för att kanonisera manliga filmskapare och på så vis befästa den patriarkala tesen om ”det manliga geniet”.
Greta Gerwig = en auteur?
Tidigare har Gerwig regisserat Nights and Weekends (2008), Lady Bird (2017), för vilken hon blev Oscarsnominerad i kategorierna ”bästa regi” och ”bästa originalmanus”, samt Unga kvinnor (2019). De två sistnämnda blev Oscarsnominerade i kategorin ”bästa film”. Bland filmmanus hon har skrivit, förutom tidigare nämnda filmtitlar (men inte regisserat) har hon gjort i samarbete med Baumbach, till exempel Frances Ha (2012).
Gerwig har ett intresse för frigjorda, intelligenta kvinnor som protagonister och har ofta inslag av överlappande eller parallella dialoger. Gällande berättelserna lär Gerwig själv ha sagt att de börjar ofta med händelser ur hennes eget liv, men ganska snart snurrar iväg och blir något annat. Enligt Gerwig handlar en films kvalitet främst om skådespelarnas prestationer. I sina filmer vill hon helst att skådespelarna försöker efter bästa förmåga att införliva sina egna personligheter i deras rollgestaltningar och hon tillåter litet utrymme för improvisation, manuset följs noggrant.
Som regissör säger Gerwig sig ha hämtat sina konstnärliga influenser från en rad olika håll, till exempel manliga Hollywoodregissörer som Howard Hawks, John Huston, Ernst Lubitsch och Woody Allen, men även kvinnliga filmskapare som Chantal Akerman, Claire Denis, Agnès Varda och Mia Hansen-Løve. Skådespelaren Carole Lombard, författaren Joan Didion och musikern Patti Smith är tre andra inspirationskällor.
Gerwig skrev manuset till Barbie tillsammans med Baumbach i samband med restriktionerna relaterade till covid19-pandemins värsta perioder. Hon tog intryck från klassiska filmer som De röda skorna (Michael Powell och Emeric Pressburger, 1948) och Paraplyerna i Cherbourg (Jacques Demy, 1964), och det märks. Hon har vidare beskrivit filmen om Barbie som ”anarkistisk”; ett tydligt exempel på filmens anarkism, enligt Gerwig, är när Barbie frågar alla på festen om de någonsin tänker på döden. Tanken om anarkism leder onekligen till screwball-komedin, till exempel filmer som Ingen fara på taket (Hawks, 1938) och En skön historia (George Cukor, 1940), båda med Cary Grant och Katharine Hepburn.
Svaret på min ursprungliga frågeställning huruvida Gerwig kan betraktas som en auteur är fortfarande något osäkert, men likväl värd att fortsätta att diskuteras. I Gerwig ser jag dock en filmskapare som i sina filmer uttrycker en vision om sitt filmskapande. I Barbie använder hon sig av det klassiska knepet att (med sofistikerad humor) använda sig av stereotyper för att synliggöra maktstrukturer och satiren för att kritisera maktstrukturerna i fråga, men det finns också ett genidrag av att kombinera ett populärkulturellt fenomen (Barbie-dockan) med mångbottnade, existentiella frågeställningar. Jag ser fram emot fler filmer regisserade av Gerwig och ännu mer den dagen jag får höra personer utan några större filmkunskaper säga ”den senaste av Greta Gerwig”.
