Nordiska rådets litteraturpris har sedan 1962 delats ut till ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska språken. Det var totalt 14 verk som var nominerade till årets litteraturpris.

Illustratrisen och författaren Joanna Rubin Dranger fick ta emot priset på Nordiska rådets prisutdelning i Den Norske Opera & Ballett i Oslo tisdag kväll. Det var Norges kulturminister Lubna Jaffery som överräckte priset.  Prisvinnaren får också statyetten Nordlys och 300 000 danska kronor.

– Jag tänkte att jag skulle göra en bok om det jag visste. Jag visste inte att det också skulle bli en bok om allt jag inte visste. För det som jag inte visste hade jag inte reflekterat över, sade Joanna Rubin Dranger till Fempers nyheter i samband med att boken kom ut.

Ur juryns motivering:
När Joanna Rubin Dranger precis blivit vuxen tog hennes älskade moster Susanne sitt liv. I boken ”Ihågkom oss till liv”, den genreöverskridande volym som belönas med Nordiska rådets litteraturpris 2023, gestaltar Rubin Dranger i både text och bild hur hon många år senare börjar nysta i det som ledde till mosterns självmord. Hennes efterforskningar får till följd att den tystnad och de omskrivningar som hon växt upp med, där släktingar varit ”försvunna” eller inte omnämnts alls, bryts och förklaras. Rubin Drangers undersökningar leder henne till judeförföljelserna före och under andra världskriget i Tyskland, Polen, Litauen och Ryssland – men också till antisemitismen och undfallenheten i de skandinaviska länderna och de förödande konsekvenser oviljan att hjälpa där fick. Och till den oväntade glädjen i att träffa överlevande släktingar i USA och Israel.
 
Det kombinerade forsknings- och bokprojektet har utmynnat i en vacker volym som på omslaget kallas för en dokumentärroman, men som är så mycket mer: en grafisk roman, en historisk berättelse, ett slags skrivardagbok och en självbiografi där jagets personliga liv vävs samman med stora politiska skeenden. Här knyts fotografi, teckning, akvarell och text samman till en närmast överväldigande effektiv berättelse som i en helt egen form arbetar vidare i den tradition som rymmer klassiker som Art Spiegelmans ”Maus” och Marjane Satrapis ”Persepolis”. Rubin Drangers blick vilar stadigt rakt in mot mörkret, både historiens och det mörker som hon snart upptäcker i sitt eget inre – och hur detta trauma fortsätter att verka i generation efter generation.
 
Ytterst hörsammar boken den judiska bönens ord om att ihågkomma de döda till liv. När Rubin Dranger upptäcker att det funnits en liten pojke i släkten som mördats och som ingen ens minns namnet på låter hon läsaren följa med på en förtvivlad jakt efter svar. Att finna hans namn betyder plötsligt allt, och när hon slutligen gör det känner både hon och läsaren hur viktig just hågkomsten och representationen av det som försvunnit är – att de griper bakåt, genom decennierna och rättar till. Att skriva och teckna de försvunnas berättelse blir i boken till en motståndshandling som närmar sig det magiska tänkandets: nazisterna utplånade dessa människor och det liv de levde, men Rubin Dranger framkallar dem ur glömskan. Genom att skriva ner de mördades namn och omsorgsfullt teckna av deras foton och porträtt återskapas de som mördats. Historien kan inte ändras i efterhand, men de döda får liv när vi minns dem.