Shop ’til you drop. Kommer du ihåg den käcka uppmaningen? En reklamslogan som trycktes på T-shirt och muggar och annat. Allt för att få kommersen att snurra. Idag skulle väl ingen få för sig att använda just den sloganen men det betyder ju inte att shoppandet har slutat. Eller ens mattats av. Konsumismen hittar nya vägar.
 
Jag ser uppmaningarna på var och varannan sida i de två dagstidningar jag bläddrar i till morgonkaffet. Köp, köp, köp! Nytt, nytt nytt! Och nu handlar det om hemmet, ditt eget. Det är höst och då ska färgskalorna förändras. Lite mörkare, lite murrigare, lite skönare att sjunka ned i en ny bekväm fåtölj eller i en ännu mjukare soffa med ännu fler kuddar, som självklart går i höstens färger. Och köket!  Kanske nya bänkskivor som bättre fångar upp den nya belysningen med varmare sken? Eller kanske nya tapeter och gardiner i det mysiga sovrummet med en ännu bredare och kroppsviktsanpassad säng? Och lite nya mattor i de nya höstfärgerna? Eller, eller? Det finns hur många erbjudanden som helst.
 
Förr var det kläderna vi skulle byta vid nya årstider. Nu är kläder en färskvara som köps och säljs snarare på veckobasis än utifrån årstider. Fest kräver något nytt. Konferens kräver något strikt. Friluftsvandringen kräver något sportigt. Olika åldrar kräver olika färgskalor. Klicka och skicka och skicka tillbaka. En hel industri med enorma utsläpp. Det behövs inga helsidesannonser. Så nu är det hemmet –  möbleringen, färgskalan, mysfaktorn – som ska årstidsanpassas. Jag blir matt.
 
Samtidigt läser jag en ovanligt tydlig artikel  om den katastrofala konsumismens utveckling. Tillväxt, nedväxt och klimat – artikel av Eric Rosén i aftonbladet. Tillväxten är en omöjlig och livsfarlig fantasi är rubriken. Vettiga människor måste släppa drömmen om att få allt hela tiden, står det. Alla fantasier om ständigt ökad ekonomisk tillväxt, byggd på en ständigt ökande materiell konsumtion,  byggd på en ständigt ökande exploatering av jordens resurser,  är just fantasier. Det kommer inte att gå. I verkligheten.
 
Rosén pekar på att ”hållbar tillväxt” är en oxymoron, två ord som står i motsatsförhållande till varandra. Trots det används uttrycket som ett löfte, en lösning, en väg framåt. Vi har lärt oss att det är bra för ekonomin att byta smartphone vartannat år, att klädinköp varje månad är en rättighet, att importerad mat från Spanien, Kina eller Chile närhelst vi är lite småsugna, gynnar alla. Vi är många som är uppvuxna med föräldrar som försäkrade oss om att deras egen strävan i livet var att vi, barnen, skulle få det bättre. Det få i vår föräldrageneration kunde föreställa sig var att det ur denna framtidsoptimism skulle växa sig föreställningar om att vi, människorna, skulle vara herrar över jorden. De första larmrapporterna kom redan på 60-talet men de gjorde inte avtryck. Folkhemsbygget var inte färdigt. Det krävdes mer – av allt. Konsumismens klor fångade allt fler och när ekonomisk tillväxt blev de förlösande orden som garanterade en oändlig fest fanns det inga hinder.  Vi lever generellt med en standard som våra föräldrar inte kunde drömma om.

”Samtidigt ser vi hur de politiska partierna i den representativa demokratin är handlingsförlamad inför vetenskapens högljudda varningar.”

Men den utveckling vi sett de senaste decennierna, med superindividualism kombinerad med en fortsatt accelererande konsumism, gör många enskilda individer handlingsförlamade politiskt. Alla har fullt upp med alla vardagsval. Och ju mer vi är sysselsatta med individuella val desto mer passiva blir vi i förhållande till de politiska valen. Det finns forskning som visar på just detta. Medborgaridén försvagas när vi går från välfärdssamhälle till valfrihetssamhälle.
 
Men fakta står som spön i backen och vi kan inte blunda. Sommaren 2023 var extrem. Juli och augusti slog alla tidigare värmerekord på åtminstone 120 000 år. Antalet döda i översvämningar räknas nu i tiotusental. De ekonomiska kostnaderna är enorma. Dessutom – det vi just upplevt är snart inte extremt. Det kommer att bli värre. Samtidigt ser vi hur de politiska partierna i den representativa demokratin är handlingsförlamad inför vetenskapens högljudda varningar.
 
En växande oro skapar ett stort tomrum i det offentliga rummet – den plats där samtalet om vår gemensamma framtid borde föras. I tomrummet föds och göds antidemokratiska idéer och grupper. Civilisationskritik övergår i nationalism och lösningshorisonter stängs.
 
Demokratin dör om den inte förnyas. Många dör om vi fortsätter att släppa ut som idag. I den mest utsatta av tider måste vi skapa något nytt.  Tillväxtbegreppet behöver sättas i karantän, köpfesten måste ställas in och den ekonomiska politiken måste underordnas klimatpolitiken. Pengarna ska vara ett verktyg, inte ett mål. Det blir spännande!