Kommentar

Öppet brev till Johan Pehrson

Maria Fredriksson

”Johan Pehrson, om du menar allvar med att man ska klara sfi på tre år måste du verka för att lärarna ska få arbetsro och eleverna studiero. Annars kan man ju börja misstänka att det finns en annan agenda bakom dina förslag.”, skriver sfi-läraren Maria Fredriksson i ett öppet brev till arbetsmarknads- och integrationsministern. 

Hej Johan!

Jag skulle vilja dela några tankar med dig. Dessa uppstod en dag som inleddes på ett flott hotell där Länsstyrelsen Västra Götaland höll en lanseringskonferens med fokus på jämställdhet till vilken jag blivit inbjuden för att uttala mig utifrån mina år som sfi-lärare då ett av fokusområdena är utrikes födda kvinnors etablering på arbetsmarknaden.

Jag är en utrikes född kvinna, litegrann av ett trendigt epitet. Alla är så måna om sådana som mig. Landshövdingar håller tal om hur viktiga vi är och om att vi har samma rättigheter som han.

Men vi vet alla att det inte är mig det handlar om. Det är mina elever, varav flera förmodligen också inlett sin dag på flotta hotell, dock inte som inbjudna till panelsamtal om sådana som dem utan som en del av den personal som ställt fram det påkostade frukostfikat eller sett till att toaletterna är fräscha för dagens konferensgäster.

Som koreaadopterad har jag en viss aning om vad det kan innebära att vara ”utrikes född”; vilka fördomar folk bär på och vilka förväntningar dessa skapar. Jag vet exakt vad ett svenskklingande namn och en småbonnig dialekt ger tillträde till. Jag är den där ”mångfalden” som arbetsgivare gärna stoltserar med; den där färgklicken som är lika bekväm att ha i statistik som i fikarummet. Ett tryggt alibi för arbetsgivare som vill framstå som progressiva.

I mitt klassrum möter jag kvinnor som till utseendet liknar mig men som i allt annat lever helt andra liv. Johan, varken du eller jag kan nog föreställa oss vad som lett till att de sitter i mitt klassrum. Däremot kanske vi båda vet hur det känns att sitta på en lektion där man inte fattar ett skvatt och där alla verkar ha gjort läxan utom en själv. För mig var matte- och NO-lektionerna tortyr. Kanske även du har erfarenhet av skoltrötthet, Johan? Handen på hjärtat, tror du verkligen att förtäckta hot och piskor främjar studiemotivation? Mina föräldrars hot om utegångsförbud eller indragen månadspeng bidrog inte till bättre resultat och närvaro. Det ökade inte min motivation, bara känslan av uppgivenhet och trots.

Dock hittade jag studiemotivation – fråga gärna varför – och har jobbat som lärare sedan 2001. Hur man ska möta och motivera elever är något jag och mina kollegor tänker på dagligdags.

På sin hemsida skriver Skolverket följande om motivation: 

”Thomson, som är forskare i utbildningspsykologi, och Wery, som har sin forskningsmässiga bas i specialpedagogik, menar att motivationsgraden påverkas av flera olika saker: 

• förväntningar på elever 

• känslor som väcks vid framgång och misslyckande 

• psykisk och fysisk ansträngning 

• olika problem som individen stöter på i och utanför skolan 

• bedömningssätt 

• återkoppling från läraren. 

Motivationen påverkas också av elevens egna och andras uppfattningar om kompetenser, färdigheter och kunskaper samt av den egna rädslan att uppfattas som inkompetent och okunnig.” 

Låter det inte rimligt, Johan? 

I Skolinspektionens sammanställning av forskningsresultat, rubricerad ”Framgång i undervisningen” står att läsa följande: 

”Hattie (2009) som genomfört den hittills mest omfattande analysen av resultat av ett större antal andra studier (metaanalys) inom området, har framhållit betydelsen av hur läraren agerar och vilken typ av undervisningssituationer läraren skapar. Goda relationer mellan lärare och elever och höga förväntningar från lärarens sida på samtliga elever har visat sig ha påvisbar betydelse i detta sammanhang. Andra viktiga faktorer är lärarens förmåga att fokusera på vad som är väsentligt i undervisningen, och att elever ges regelbunden återkoppling.” 

Detta är alltså från Skolinspektionen, Johan. Kan du nu svara mig hur dina förslag om maxgräns på tre år och språkkrav kopplade till uppehållstillstånd rimmar med vad forskning säger om studiemotivation?

Lägg därtill att vuxenutbildningen i många kommuner får agera som arena för kommunpolitikers prestigekamp. Sfi är allt annat än likvärdig ens inom en kommun. Kravet på många lektionstimmar som måste hållas av behörig lärare kan skilja stort mellan skolorna, likaså lärarnas undervisningstid. Det kan skilja över tio klocktimmar från en skola till en annan. Med 27-30 klocktimmars undervisning finns det inte många minuter över till återkoppling. 

På tal om lärarbehörighet så saknar ca 60 procent av landets sfi-lärare formell behörighet. Vet du förresten hur lite som krävs för en lärarbehörighet för sfi, Johan? Det är inte bara i politikervärlden man kan få stort ansvar utan adekvat ämneskunskap… Det räcker med en lärarexamen och en termins studier i svenska som andraspråk för att vara behörig för undervisning i sfi. Därmed inte sagt att alla med behörighet är skickliga och att alla obehöriga är oskickliga men ni politiker brukar ju gilla mätbarhet.

Nu ska jag sluta med sarkasmerna, Johan. Dock är det svårt att hålla så kallat god ton när man svarar på något som håller allt annat än god ton. 

Som lärare ska vi utgå ifrån att elever vill och kan. Elever är elever, oavsett ålder och sammanhang. När vi står inför något nytt är vi alla nybörjare och vi är många som blir som tonåringar på nytt när vi äntrar ett klassrum, oavsett bakgrund. Däremot bär vi på olika erfarenheter och dessa i kombination med andra faktorer skapar olika förutsättningar; vi orkar olika mycket och vi har olika lätt för olika saker. Om en elev verkar sakna vilja måste man börja med att utröna varför. Detta verkar dock inte gälla elever i sfi. Alla politiska förslag rörande sfi utgår ifrån att eleverna saknar vilja och förslagen verkar ha ett utbrett stöd hos majoritetsbefolkningen. Jag önskar att majoritetssvenskar hade haft samma elevsyn gällande mina sfi-elever som lärare förväntas ha på dem själva, deras barn och barnbarn. 

Johan, mina elever vill inget hellre än att bli klara med sfi och komma ut i jobb så fort som möjligt. Men trösklarna höjs för varje år. Vet du vad som krävs för att bli klar med sfi, dvs få godkänt på D-kursen? Och vet du hur vardagen för en sfi-elev kan se ut?

För en elev som står under utbildningsplikt är det full sysselsättning som gäller. Dagarna fylls med obligatoriska orienteringskurser och inte sällan missar de sfi-lektioner på grund av möten med olika handläggare. Borde inte femton språklektioner i veckan vara sysselsättning nog? När ska de ska hinna repetera och befästa det vi gör på lektionerna? 

Johan Pehrson, om du menar allvar med att man ska klara sfi på tre år måste du verka för att lärarna ska få arbetsro och eleverna studiero. Annars kan man ju börja misstänka att det finns en annan agenda bakom dina förslag.