Krönika

8 mars: Jag säger inte GRATTIS!

Gudrun Schyman

”Det är 8 mars. En del tycker vi ska fira. Jag har alltid haft svårt för det. Vi ska naturligtvis uppmärksamma allt bra som många feminister gjort under lång tid MEN vi måste ändå se att det är väldigt, väldigt trögt. Och inte bara det. Det går bakåt.”, skriver Gudrun Schyman.

Jag säger sluta slåss, stoppa våldet och torrlägg det patriarkala träsket!

Det är 8 mars. En del tycker vi ska fira. Jag har alltid haft svårt för det. Vi ska naturligtvis uppmärksamma allt bra som många feminister gjort under lång tid MEN vi måste ändå se att det är väldigt, väldigt trögt. Och inte bara det. Det går bakåt. Nu hörs igen påståenden om att det redan är klart med jämställdheten och att det nog t.o.m. gått för långt. Unga kvinnor pratar om att de vill vara hemma med barnen, att det verkligen är deras eget val eller, om man har bra med pengar, att det nog vore skönt med en egen nanny.

Samtidigt ser det ut så här enligt LO:s Jämställdhetsbarometer för 2023:                          

  • Kvinnor i arbetaryrken har mest otrygga anställningar. Bara 48 procent av arbetarkvinnorna har tillsvidareanställning på heltid. Heltidsjobb erbjuds inte. Ofrivillig deltid ger tusentals kronor i lägre inkomst och spiller även över på familjelivet, där kvinnor fortfarande bär den tyngsta bördan. Kvinnor i arbetaryrken tjänar minst. Den faktiska månadsinkomsten är före skatt 23 210 kronor. Mer än 5000 lägre än arbetarmäns. . 

Här hjälper inga balkong- applåder!

Och det ser ut så här:  

  • Var tredje vecka dödas en kvinna av en man. 2021 anmäldes 38 300 misshandelsbrott och 8 600 våldtäkter mot kvinnor eller flickor. Det är mer än en våldtäkt i timmen, dygnet runt, året om. Mörkertalet är stort. Brottsförebyggande rådet, uppskattar att omkring 80 procent av våldet mot kvinnor aldrig polisanmäls. En kriminalitet som pågår dygnet runt, året om.  

Och ser vi oss omkring i världen räcker inte orden till. Jag säger Gaza, Ukraina, Sudan. Jag säger kvinnor och barn. Ni vet hur det ser ut. I attackerna i Gaza är en majoritet av de över 30 000 människor som dödats barn och kvinnor.  Två år efter den ryska invasionen har nästan 6,5 miljoner människor flytt Ukraina. De flesta av dem är kvinnor och barn.  

Mäns övergrepp på kvinnor, mäns våld mot andra män i bland annat gängbråken och mäns militära våld ger tillsammans en stereotyp föreställning om manlighet, mod och militarism. En roll som också kopplas ihop med nationalism, som i sin tur hänger ihop med bilden av mannen som familjeförsörjare och ”beskyddare” av kvinnor och barn. Mannen som måste kontrollera kvinnan för att upprätthålla sin roll. Mannen som kan hota med våld och utlösa våld för att upprätthålla kontrollen. Mannen som måste ha heltid och hög lön för att kunna försörja ”sin” familj, där kvinnans ansvar blir det obetalda arbetet, det lågavlönade vård- och omsorgsarbetet, barnen och de sociala relationerna. Samtidigt som fossilsamhällets militariserade säkerhet gör oss än mer osäkra beskrivs  medlemskapet i kärnvapenalliansen Nato som att tillhöra ”familjen”.

Ska vi göra upp med de patriarkala föreställningarna om våldets nödvändighet måste vi också våga göra upp med föreställningen om att krig är en ”naturlig” del av den mänskliga samvaronVi behöver etablera ett språk för vad fred är, eller snarare skulle kunna vara, bortom negationer som frånvaro av krig. Vi måste kunna se krig som ett totalt misslyckande, medan fred står för utveckling. Vi måste lyfta fram den radikala men självklara idén om att militarismen inte kan stå som garant för staters självklara rätt till suveränitet.

Vad vi behöver är alltså inget mindre än en civilisatorisk utveckling, gärna byggd på FN:s definition av mänsklig säkerhet: FN:s Human Development Report 1994: A New Concept of Human Security, där man talar om Ekonomisk säkerhet,  Livsmedelssäkerhet, Hälsosäkerhet, Miljösäkerhet, Personlig säkerhet, Gruppens säkerhet  och Politisk säkerhet och mänskliga rättigheter. Man säger att säkerhet är ”barnet som inte dog, smittan som inte spred sig, arbetstillfällena som inte gick förlorade, en etnisk motsättning som inte exploderade i våld, en oliktänkande som inte tystades. Mänsklig säkerhet handlar därför inte primärt om vapen –  det handlar om liv och värdighet.” Och man konstaterar att ”Vi måste söka ett nytt begrepp för mänsklig säkerhet under kommande decennier, ett nytt paradigm för hållbar mänsklig utveckling som kan tillgodose de vidgade gränserna för mänsklig säkerhet och vi måste söka nya ramar för utvecklingssamarbete, som för mänskligheten samman genom en mer rättvis fördelning av globala ekonomiska möjligheter och globalt ansvar. ”

Så står det och jag menar att det är dit vi ska. Tiden är ut led och vi måste leda den rätt. Varken mer eller mindre. Omöjligt kanske någon tycker. Omöjligt att veta, svarar jag och citerar gärna vad dramatikern och feministen Alfhild Agrell, född 1849, död 1923, skrev i ett brev till en vän, rader som passar särskilt bra på 8 mars:

”Man måste sätta sitt intresse, sitt liv, sitt blod i den tid som är, för att verka för den tid som kommer, och säkert är att utan entusiaster, utan sådana som tror för mycket, som begär allt, som hoppas på allt, som ser stjärnor där andra bara ser fläckar, kommer man ingen vart!”

Gudrun Schyman, frilansfeminist och klimataktivist