För mig hänger den feministiska kampen också ihop med andra rörelser, inte minst med kampen för hbtqi-rättigheter, men också med den antirasistiska kampen, med kampen för planeten, och med kampen mot den galopperande ojämlikheten, skriver Malin Björk och uppmanar inför 8 mars alla feminister att fortsätta arbeta tillsammans.
Snart är det dags för en av årets bästa dagar, den internationella kvinnodagen. För mig är 8 mars ett underbart tillfälle för fest, gemenskap och, framför allt, för mobilisering och fortsatt kamp. Det är en dag för mig och mina systrar och hbtqi-syskon att enas och stå upp för alla de rättigheter som kvinnorörelsen drivit fram under många år och samtidigt blicka framåt.
Just det här året började extra bra för mig som feminist i EU-parlamentet. Det inleddes nämligen med att EU-parlamentet och EU:s medlemsländer kom överens om två viktiga EU-lagar som till stor del handlar om att stärka kvinnors rättigheter.
Den ena är direktivet för att bekämpa det könsbaserade våldet, som jag förhandlar om för EU-parlamentets vänstergrupp. Vi i Vänsterpartiet har länge efterfrågat en EU-lag mot mäns våld mot kvinnor, en lag som tvingar medlemsländerna att agera. Nu är vi äntligen där. Det blev visserligen inget EU-förbud mot sexköp eller någon europeisk samtyckeslagstiftning, men det hade jag heller inte räknat med. Vi fick ändå med oerhört viktiga delar som ett starkt fokus på det förebyggande arbetet, stöd till de viktiga kvinnojourerna, och mer rättigheter för offer.
Och bara det faktum att vi genom direktivet tvingade medlemsländerna till att diskutera lagstiftning mot det könsbaserade våldet har lett till feministiska framgångar. Ta bara förhandlingarna om samtyckeslagen. När vi inledde diskussionerna var fyra-fem EU-länder beredda att införa en sådan lag på EU-nivå. I slutet av förhandlingarna hade siffran ökat till tretton länder. Flera av dessa har ännu inte en samtyckeslag på nationell nivå, men den europeiska debatten har nu öppnat dörrar för en samtyckeslag i flera länder.
Jag tror att samma sak kommer att ske i synen på sexköp. Även om utvecklingen går alldeles för långsamt så inför allt fler länder ett förbud mot att köpa andra människor för att få utnyttja dem sexuellt.
Som EU-parlamentets huvudförhandlare för direktivet mot människohandel fick jag inte med ett förbud mot sexköp, men vi fick med ett förbud mot sexköp i de fall då köparen VET att hen köper sex av ett offer för trafficking. Så ser det inte ut i alla EU-länder idag. Vi fick också med en referens till den svenska sexköpslagen som ett sätt att bekämpa människohandeln. Det är faktiskt stort i EU-sammanhang!
För mig hänger den feministiska kampen också ihop med andra rörelser, inte minst med kampen för hbtqi-rättigheter, men också med den antirasistiska kampen, med kampen för planeten, och med kampen mot den galopperande ojämlikheten. Med tanke på hur samtiden ser ut kommer vi behöva alla krafter och arbeta tillsammans för att mobilisera mot den nationalistiska högern, och dess människofientliga och planetfientliga politik.
Det här året präglas 8 mars av krigen i Ukraina och Gaza, med särskilda effekter på kvinnors liv.
I de fasansfulla attackerna i Gaza är en majoritet av de över 30 000 människor som dödats barn och kvinnor. Det strider solklart mot krigsrätten att rikta attacker mot civila och den Internationella domstolen varnar för att det pågår ett folkmord. Ändå har många länder, inklusive Sverige ofattbart svårt att fördöma Israels agerande. Det är oförlåtligt.
Två år efter den ryska, brutala invasionen har nästan 6,5 miljoner människor flytt Ukraina. De flesta av dem är kvinnor och barn som kommit till Europa. Till skillnad från människor som flyr från andra delar av världen har många EU-länder tagit emot ukrainska flyktingar på ett värdigt sätt. Det är ifrån denna erfarenhet vi borde tagit avstamp när vi nu lagstiftar om EU:s nya flyktingpolitik. Tyvärr cementerar den nya migrationspakten den raka motsatsen, den institutionaliserar brutalitet och rättsosäkerhet.
Så inför den 8 mars vill jag gärna lyfta alla de framgångar som vi feminister nått och alla de rörelser som tar kampen vidare. Men jag vill också vara tydlig med att vi lever i en tid då vi måste öka och växa i vår feministiska kamp. Våra rörelser behövs mer än någonsin. Vi är grundläggande för att förstärka internationell solidaritet, för att värna liv och stå upp för alla människors lika värde.
