Det är med blandade känslor jag tänker på 8 mars. Att det förstås är en väldigt viktig dag, för att uppmärksamma världens alla kvinnor och att vi är långt ifrån den jämställdhet som borde vara så självklar. Samtidigt är det ju exakt den känslan jag har – vi skulle ju inte behöva ha en dag som den 8 mars om vi istället hade uppnått ett jämställt samhälle och den jämställdhet mellan könen som borde finnas där varje dag.

Därför uppmärksammar jag och vi alla fortsatt den 8 mars. För att säga en gammal klyscha och slogan – Kvinnor Kan! För det kan vi.

I veckan som var, höll Europaparlamentet session i Strasbourg. Det var som vanligt en välfylld agenda och några ämnen som stack ut mer än andra. Vi röstade om naturrestaureringen, som gick vägen för oss, om AI och desinformation som lyfts i rapporten om politisk annonsering och den numera alltid aktuella energifrågan.

Ständigt närvarande de senaste åren är också Ukraina. Det är nu två år sedan Ryssland invaderade den självständiga staten Ukraina och har med sitt krig lagt stora delar av landet i ruiner. Det är gräsliga bilder som vi ser i nyheterna, om hur städer fullständigt grusats sönder och de som drabbas allra hårdast är som alltid kvinnorna och barnen. De som blir kvar i de raserade byggnaderna och städerna och försöker klara livhanken på de sätt de kan.

Det verkar inte finnas några hänsyn från de ryska myndigheterna, som beordrar soldaterna den ena hemska uppgiften efter den andra. Det finns uppgifter som säger att de ryska soldaterna ges potenshöjande medel, som Viagra, för att de inte bara ska kunna strida och förstöra utan även kunna ta till det mest avskyvärda vapnet – våldtäkt. De ukrainska kvinnorna är enorma offer i denna krigsföring.

Jag var en av undertecknarna i en fråga till EU-kommissionen med titeln ”Ukrainska kvinnor som flyr kriget får inte tillgång till abort”. Vi konstaterar att våldtäkt används som vapen av Ryssland, att bland de mer än 1.5 miljoner människor som flytt till Polen, finns också kvinnor och flickor som blivit våldtagna av ryska soldater samt att tillgången till abort i Polen är begränsad pga den förra polska regeringens nedmontering av kvinnors rättigheter.

Abort tillåts i Polen om kvinnans liv är i fara eller vid incest eller våldtäkt, vilket borde ge tillgång till ingreppet, men eftersom där är nästan omöjligt att bevisa vad som skett i krigsområden, nekas många rätten till abort och de ukrainska kvinnorna har inget annat val än att föda barnet eller utsätta sig för en osäker och farliga abort som i värsta fall kan leda till döden.

Situationen är som synes ohållbar och omänsklig och jag kan bara vädja till EU- kommissionen att ta situationen på fullaste allvar och se till att situationen för dessa våldfördakvinnor blir acceptabel och korrekt.

Det var också mitt inspel i budgeten för den så kallade Ukrainafaciliteten, som godkändes med mycket stor majoritet. Den handlar om Ukrainas förhandling om medlemskap i EU, att inkludera också en social dimension – hälsovård och utbildning med särskilt fokus på de mest sårbara – men också att inkludera jämställdhet.

Europaparlamentet beslutade om 50 miljarder i bidrag, lån och garantier, för att stödja landet så länge som det behövs. Som vanligt går det en väldigt tydlig skiljelinje mellan vänster och höger vad gäller jämställdhet och jämlikhet.

I veckan röstade Europaparlamentet om årsrapporten för genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, där ett av förslagen var att uppmana EU-kommissionen och EU:s utrikestjänst att bedriva en feministisk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag och mina kollegor röstade såklart plus för detta, men ledamöterna Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn och Arba Kokalari från (M) samt Sara Skyttedal från (partilös) och Charlie Weimers och Johan Nissinen (SD) samt Peter Lundgren (partilös) röstade alla nej till detta.

Skamligt tycker jag.

Carina Ohlsson (S), Europaparlamentariker