Maria Fredriksson om en splittrad lärarkår, politisk prestige och en enögd syn på kompetens.
”Vi har all respekt för att beslutet kommer få stor påverkan för både elever och lärare. Det är viktigt att omhänderta den lärarkompetens som finns […] varför vi hoppas att utbildningsförvaltningen i sitt omställningsarbete med ökade utbildningsvolymer ser över möjligheter till att anställa övertaliga lärare vars kompetens efterfrågas.”
Citatet är hämtat ifrån ett politiskt beslut som rör ett mycket stort antal lärare och elever. Det hade nog kunna vara skrivet när och var som helst; i det här fallet handlar det om en pågående åter-kommunalisering av vuxenutbildningen i Göteborg och då det är andra gången jag som lärare berörs av göteborgspolitikers dragkamp om denna verksamhet skulle jag vilja dela några tankar kring det här med kompetens.
I augusti 1991 satt jag och skrev mitt livs kortaste CV på en jobbsökarkurs för unga vuxna. Efter tre års skolk från gymnasiet var vägen till högre studier stängd. Jag var alldeles för skoltrött för Komvux men efter ett år av arbetslöshet och ungdomspraktik började jag på en folkhögskola där jag mötte lärare som verkligen såg mig. Det var något jag endast känt med bildläraren på högstadiet, vilket kanske inte var så underligt vi båda brann för samma ämne.
Lärarna på folkhögskolan lät mina intressen och frågor styra min väg in i deras ämnen istället för att diktera både väg och metod. Min engelsklärare Birgitta brukade säga ”Do what you like, but do it in English” och jag valde att titta närmare på några låttexter av Leonard Cohen.
En av mina favoritlåtar bygger på en dikt av den spanske poeten Lorca. Jag ville veta mer om Lorca och upptäckte då att det fanns kopplingar mellan honom min favoritkonstnär Salvador Dalí. Birgitta var även min lärare i historia och när jag skulle skriva ett arbete i ämnet för att få särskild behörighet förklarade jag att jag ville skriva mitt historiaarbete om Dalí och Lorca utan att beröra spanska inbördeskriget.
Istället för att förklara för mig hur svårt det skulle bli så bekräftade hon mig i mitt ämnesval, tryggt förvissad om att det skulle bli en uppsats om både konst och krig. Så blev det och jag lärde mig mer nutidshistoria än under högstadiet och gymnasiet sammantaget.
På folkhögskolan fick jag förståelse för hur ämnena hänger ihop och för hur en lärare kan väcka intresse och motivation hos sin elev. Det var tack vare dessa lärare som jag valde läraryrket. Jag tänkte att även om jag aldrig kommer kunna mäta mig med dem vill jag ändå försöka få andra att uppleva det som jag varit med om.
Med siktet inställt på lärartjänst på folkhögskola läste jag till ämneslärare i svenska och engelska på Göteborgs universitet. Jag valde att lägga till två terminer svenska som andraspråk för att även kunna jobba som sfi-lärare.
I augusti 2001 började jag söka lärarjobb men till skillnad från det man så ofta hör så skreks det absolut inte efter lärare – det var lärare som skrek efter jobb. Det visade sig att Göteborgs stad privatiserat vuxenutbildningen och hundratals högstadie- och gymnasielärare blivit övertaliga och därmed erbjudits tjänster på kommunens högstadie- och gymnasieskolor.
För oss nyutexaminerade svensk- och engelsklärare fanns det knappt en sökbar tjänst inom en tiomilsradie. Det var tack vare mitt tredje ämne jag lyckades få anställning som sva/eng-lärare på en kommunal skola i staden och där jobbade jag i närmare femton oerhört lärorika år.
Under dessa år såg jag en läroplan ersättas med en annan, likaså ett betygsystem ersättas med ett annat. Jag såg en skola gå från välfungerande till det motsatta efter att politiskt färgade påbud lett till att arbetslag, rutiner och kommunikation med hemmen slogs i tusen bitar.
Politiska ambitioner och pedagogiska trender åt upp tid och energi i en verksamhet som borde ha präglats av kontinuitet. Istället kom den att kännetecknas av en personalomsättning lika hög som sjuktalen, något som återspeglade sig i ett hårdare klimatet och sämre arbetsmiljö.
Under våren 2015 undervisade jag en av tre grupper nyanlända elever, alla inrymda i samma hemkunskapssal. När en folkhögskola i staden annonserade efter en gymnasielärare i engelska och svenska sökte jag direkt och till min stora glädje erbjöds jag tjänsten.
Med stor bävan lämnade jag den kommunala anställningstryggheten men tröstade mig med att det alltid kommer behövas lärare, i synnerhet rutinerade lärare med dokumenterad kompetens.
Sedan augusti 2015 har jag undervisat vuxna i olika former och med olika arbetsgivare, såväl folkhögskolor som privata utbildningsleverantörer. Sedan 2018 har jag jobbat med sfi. Jag bytte otryggheten i korridorerna på kommunens grundskolor mot otryggheten i kommunens upphandlade sfi.
I augusti 2024 firar jag tjugotre år som lärare i Göteborg och cirkeln verkar slutas. Den privatisering av stadens sfi- och grundläggande vuxenutbildning som skapade arbetsbristen för nya lärare vid millennieskiftet ska nu rivas upp. Verksamheten ska åter kommunaliseras och det hellre än bra.
Minns du det inledande citatet? ”Det är viktigt att omhänderta den lärarkompetens som finns” skriver de rödgröna som sitter vid rodret denna gång. Jag misstänker att liknande ord återfanns i det borgerliga beslutet om privatiseringen vid millennieskiftet.
Så vad är då lärarkompetens? Vad är det som ska omhändertas? Förra veckan uppmanades jag och mina kollegor hos den privata leverantören att skyndsamt fylla i våra uppgifter i ett googleformulär som en del av arbetsgivarens kompetensinventering inför upprättande av turordningslistor inför kommande övertalighetsförhandlingar.
Jag kryssade in att jag är legitimerad gymnasielärare med behörighet att undervisa i svenska och engelska på gymnasiet, samt i svenska som andraspråk på grundläggande vuxenutbildning och sfi. I fritextrutan skrev jag några rader om mina år som folkhögskollärare och jag tror att jag nämnde något om att jag är hyfsat digital i min undervisning.
Men är detta kompetens? Vad är en PDF-fil med en lärarlegitimation värd om innehavaren av olika skäl saknar förmåga? Och vad säger en formell behörighet för sfi-undervisning om den faktiska kompetensen när man kan erhålla behörigheten utan att ha läst en poäng svenska som andraspråk och aldrig ha undervisat vuxna? Hur står sig mina tjugotre år av sva-undervisning och tio års vuxenundervisning mot en yrkeslärare vars enda språkutbildning består av en termins studier i svenska som andraspråk?
Missförstå mig rätt – jag motsätter mig inte krav på formell utbildning och legitimation men jag ställer mig djupt kritisk till att behörighetskraven för undervisning i sfi är så absurt lågt ställda att faktisk kompetens riskerar att konkurreras ut.
Jag skriver dessa rader nyss hemkommen från en dag där jag fått ägna sex timmar åt det jag älskar mest – att stå i klassrummet och umgås med det svenska språket med mina fantastiska elever. Efter två decennier av lärorika misstag har jag en ganska välfungerande verktygslåda. Det inte är undervisningen eller de intensiva mötena med eleverna som gör uppdraget så tufft. Idag vågar jag äntligen lita på att jag kan mitt jobb.
Det som skapar all stress är att omvärlden inte har samma tillit och inte heller kunskap att ta kloka beslut. I maktens korridorer är mina elever skolpengar, lärare utgifter och kvalitet något som mäts i antal godkända på kortast möjliga tid och då allt måste kunna redovisas i siffror är dokumentation och administration viktigare än utrymme för det som lärarkompetens faktiskt handlar om – pedagogisk kreativitet, samarbete och att på riktigt möta eleverna där de är.
Jag undrar hur det hade varit om lärare åtnjöt samma förtroende från omvärlden som jag känner att jag får från mina elever i klassrummet. Om man menar allvar med att man vill omhänderta lärarkompetens måste man förstå vad kompetensen består av. Den är relationell och kontextuell.
Mina tankar går ofta till de fantastiska lärarna jag hade på folkhögskolan och jag kan inte låta bli att undra om deras lärarinsats varit densamma om de jobbat under samma villkor som alltför många av oss lärare måste finna sig i. Kanske lärarkompetensen har mer att göra med ekonomiska förutsättningar och tillit än om huvudman och skolform?
Om lärare inte får rimliga förutsättningar och förtroendet att utföra sitt jobb spelar det mindre roll vad som står på den där PDF-filen från Skolverket. Ingen människa är en ö och kanske särskilt inte en lärare.
Maria Fredriksson, lärare och skribent
